Någon läsare har frågat om Tariq Ramadan avgjort frågan om stening. Efter att snabbt ögnat igenom den här artikeln, publicerad igår tänkte jag att han äntligen sagt ifrån. För säkerhets skull gick jag dock igenom texten igen, ord för ord, som jag lärt mig att man måste göra med Ramadans föreläsningar och skrifter.
Också då såg jag att han givit ett klart besked, ett "vämjeligt" klart besked, för att använda Ramadans eget ord. Jag citerar på franska, stycke för stycke, och tolkar på svenska. De viktiga orden är understrukna. Nästan ingenting är struket, så citaten är inte tagna ur sitt sammanhang:
”Cela fait plus de quinze ans que je demande que l’on cesse l’application des peines dites "islamiques" dans les pays majoritairement musulmans; que ce soit les châtiments corporels, la peine de mort ou la lapidation. J’ai appelé à ouvrir un débat interne sur les textes, les conditions de leur application et les réalités du contexte social qu’il fallait nécessairement prendre en compte. J’ai appelé à un moratoire général permettant un débat de fond dans le monde majoritairement musulman.”
Det är tillämpningen av lagen han kritiserar. Därav citationstecken kring ”islamisk” tillämpning. Lagtexterna och de villkor under vilka de ska tillämpas måste debatteras internt.
”Je m’oppose et je condamne l’application de ces peines dans les sociétés contemporaines que ce soit dans les pétromonarchies, en Iran ou dans les pays plus pauvres du Moyen-Orient, d’Afrique ou d’Asie.”
Ramadan fördömer tillämpningen av kroppsliga bestraffningar i de nuvarande muslimska samhällena, observera: de nuvarande samhällena, så som de ser ut nu. Hans ståndpunkt är mycket lik hans morfar broderskaparens idé om den islamistiska enpartistaten, den rena staten som han ritade efter nazistisk modell. Han upprepar budskapet i en något annan form:
Ces applications contreviennent, au nom même de l’islam, à la justice, à la dignité et aux droits des personnes dans des sociétés où, au demeurant, le système judiciaire n’est pas transparent, pour ne pas dire clairement corrompu, et où les peines sont souvent le fruit d’instrumentalisation de la religion soit à des fins internes, soit pour se démarquer de l’Occident. Je m’oppose donc, et je condamne naturellement, l’application de la lapidation contre Sakineh Mohammadi Ashtiani. Ce ne peut pas être, ce ne doit pas être.
Det är inte säkert att tillämpningen av lagen är islamisk i samhällen där den kan vara är en produkt av att religionen används i andra än rent muslimska syften, skriver Ramadan. Ett ”korrumperat” rättssystem betyder för honom något helt annat än för mig. Det betyder att länderna inte är tillräckligt islamiska för att man ska tolka lagen korrekt.
Därför motsätter han sig steningen av Sakineh. Men eftersom personer som Bernard Henri-Lévy – en man som kämpar för humanism och mot despotism och förtryck var det än dyker upp – skrivit under uppropet för henne kan Ramadan naturligtvis inte göra det. Det skulle ju kunna vara till Israels fördel, skriver han. Hur han får ihop det utan en konspirationsteori om världssionismens mystiska inflytande är mig obegripligt.
Resten av texten handlar mest om ickemuslimers brott mot mänskliga rättigheter. Vissa av de orden är sanna och borde sägas av flera. Men de drunknar i blodet från dem som, enligt denne europeiske politiker (ja, han är politiker i första hand) som så många lyssnar till, ska piskas och stenas om straffet utdöms av en renlärig broder.