VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Moderaterna, högerns 68 och arvet efter Gösta Bohman

Som många har påpekat är intervjun med Olof Ehrenkrona i dagens Expressen mycket intressant läsning. Ändå lider den i mina ögon av att vara så komprimerad: mycket försvinner när utförliga resonemang ("han har talat i tre timmar") ska kokas ned till 7 000 tecken, även om detta är ett ambitiöst dagstidningsformat. Ett antal centrala frågor förblir höljda i dunkel.

Vilka är det egentligen som Ehrenkrona kritiserar?

Sverigedemokraterna som parti eller partiets tydligt främlingsfientliga sympatisörer? I så fall inget konstigt med det.

Väljare som röstat moderat 2006, 2010 och kanske även 2014 men nu säger sig stödja SD? Inget konstigt med det heller, men nog kunde det vara värt en fundering varför de givit sig av? OE:s förklaringar ter sig ändå i enklaste laget. Hur många tidigare M-väljare är så uppfyllda av aggression mot liberal HBT-politik eller så uppfyllda av fördomar mot enskilda människor av muslimsk bekännelse att det har fått dem att byta parti?

Eller handlar hans kritik egentligen om vad den nuvarande M-ledningen har för sig? Att den är på väg att svika arvet efter det Bohmanska 1980-talet? I så fall: hur då? Genom att partiledaren i vaga termer har förklarat sig villig till icke-förhandlande samtal med SD, eller vilken den för dagen korrekta termen på det potentiella umgänget nu är? Eller att Moderaterna har lagt om sin invandringspolitik efter valet? Om det apropå det förra stode för dörren att Moderaterna skulle falla SD om halsen och kapitulera för dem ideologiskt, ja då skulle man kunna tala om en situation som liknar socialdemokratins 68, men vad finns som tyder på det? Och vad gäller det senare så innebär de senaste årens politikomläggning i själva verket att Moderaterna har valt en liberalkonservativ hållning som påminner om invandringspolitiken under Bohmans och Bildt: öppenhet är bra men detsamma gäller samhällsbalans och stabilitet.

Ehrenkrona var Gösta Bohmans talskrivare och nära förtrogna och var det dessutom under en avgörande period i Moderaternas moderna historia: åren runt 1980 då det liberala budskapet betonades allt starkare. Han kan historien bättre än de flesta. Ändå blir jag lite förbryllad.

I intervjun säger han att det vi i dag ser är en senkommen socialkonservativ revolt mot den tidens modernisering. Om det gäller Moderaterna som parti vill jag gärna se några exempel på vad han menar. I sina ställningstaganden i sak tycks mig Moderaterna i dag vara klart mer liberala än under Bohmans tid. I den ideologiska retoriken låter det förvisso helt annorlunda, men det beror till stor del på att verklighet och samhällsklimat har förändrats.

Däremot har Ehrenkrona uppenbart rätt i att en grupp väljare har kommit att fästa så stor vikt vid nationell identitet och anknytande frågor att det styr deras partival. Moderaterna har misslyckats med det som enligt Bohmans partisekreterare Lars Tobisson är en evig plikt för partiet, nämligen att förhindra att det uppstår relevanta partier till höger om M. Kanske var detta oundvikligt, kanske kan det vara på sin plats med viss moderat självkritik. Alternativet till att lämna flanken därhän behövde inte vara att omfamna ytterkanten fullt ut.

Vad Ehrenkrona (eller intervjuaren Nilsson) inte tar upp när det gäller arvet efter Bohman är i hur hög grad Fredrik Reinfeldt distanserade sig ifrån det: inte liberalismen i sig men betonandet av den idémässiga kärnan. Som tydligast blev det när partiets ledning greps av fullfjädrad hybris på hösten 2011 och började drömma om en ny blå enpartistat i stället för den gamla röda. Jag skrev om det för ett par år sedan: 

I en fantastisk DN-intervju (21/10 2011) signalerade Fredrik Reinfeldt att det var dags att bli något mycket större än ett stort borgerligt parti. På frågan hur stort M kunde bli, lade han ribban på världsrekordhöjd: ”Moderaternas uppgift måste vara att vara ett attraktivt erbjudande för alla väljare. Det ska i grunden inte finnas någon väljare som ska säga mindre än att ’ja, jag skulle kunna rösta på Moderaterna’. ”

Alla väljare med. Inte någon väljare vid sidan om. Hela folkets parti.

Vad krävdes då för att komma dit? Jo, dörrarna måste öppnas på vid gavel: ”Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.”

Ingen skulle känna sig exkluderad för att man hyste en viss åsikt. Alltsammans gick ändå bara ut på att lösa praktiska problem. I hela folkets parti.

Självklart gick inte alla moderater, ej heller Reinfeldt, fullt så här långt i praktiken. Men tankefiguren har levt kvar och fått stort genomslag. Att vara ett idéburet parti var för oambitiöst och exkluderade. Om M skulle bli riktigt stort var det annat som måste gälla: ansvarstagande, kompetens, allmänintresse och fokus på gemensamma nämnare. Tuffa debatter skulle man hålla sig långt borta ifrån, ifall man inte var säker på att vinna snabbt. De skulle bara bekräfta en förlegad bild av partiet som särintresse för vissa, inte allmänintresse för alla.

Tre veckor efter partistämman kom så Dagens Nyheters artiklar om blöjvägning på Caremas äldreboenden, och från M hördes tystnad. I bästa fall. Att stå upp för valfrihet och företagsamhet tog emot. Risken var överhängande för att man skulle ha dragits ned från sin nya piedestal. Drevet fick formera sig ostört, och M kom hopplöst på defensiven och har varit där sedan dess. Allmänheten var inte helt övertygad om att idélösheten hade segrat inom partiet utan trodde att det fortfarande gillade mångfald och privata alternativ men att företrädarna hade blivit för fega för att säga det.

Ivern att vinna ”alla” fick M att rusta ned även sitt eget försvar, och gjorde det hart när omöjligt att få fram offensiva frågor med riktigt innehåll. För i verkligheten är allt innehåll mer eller mindre kontroversiellt. Det här var Fredrik Reinfeldts stora misstag, och de nya ledarna gör klokt i att tänka lika mycket på det som på hans framgång.

Om Moderaterna hade tagit bättre hand om den Bohmanska liberalkonservatismen - vårdat sin idémässiga kärna, avstått från utopism i invandringspolitiken - hade det kanske inte gått lika fort uppåt. Eller nedåt. Nu råder ett allvarligt läge, däri har Olof Ehrenkrona tviveslutan rätt.

 


Studio Axess

Programserie med PJ Anders Linder som programledare

Bergslagen

I detta seminarium som spelades in den 24 november 2016 behandlas vad urbanisering innebär för Bergslagens kommuner. Var hamnar Bergslagen i globaliseringens tidevarv? Moderator är Lotta Gröning

Arkiv Axess

Serie om tio utvalda program från Ax:son-Johnsonstiftelsens seminarieverksamhet 2015-2016. Tidlösa samtal som ger en bakgrund till aktuella skeenden, exempelvis EU:s kris, amerikansk utrikespolitik, Rysslands aggressioner, den nya tidens propagandakrigföring och det globala klimathotet.

Images of Sweden - Vienna

Historiska och nutida perspektiv från Österrike

Sedan trettioåriga kriget då Gustaf II Adolf beordrade en fullskalig invasion av Tysk-romerska riket har Österrike och Sverige haft nära om än inte alltid vänskapliga relationer.

Global Axess: Geopolitikens återkomst

Historien visar hur nära sambanden alltid har varit mellan politik och geografi. Hur ser den relationen ut i dag? Står vi inför geopolitikens återkomst? I årets Global Axess-serie möter vi flera framstående forskare som anlägger olika perspektiv på geopolitik i både historisk tid och nutid.

Nobel Center - tillgång eller katastrof?

Med anledning av planerna att uppföra ett Nobelcenter på Blasieholmsudden arrangerar Svenska byggnadsvårdsföreningen och Urban City Research/Ax:son Johnsonstiftelsen, ett öppet seminarium om platsens historia och dess kulturhistoriska värden. Seminariet vänder sig till alla som är intresserade av att veta mer om Blasieholmsudden idag och i framtiden.

Den kungliga trädgården

Susanna Popova samtalar med forskare kring kungliga trädgårdar. Seminarium från Drottningholm, 6 maj 2015.