Erik Wallrup menar i dagens SvD att den intellektuella högern karakteriseras av intellektuell kortslutning. Enligt Wallrup bör den konservativa högern ägna sig åt försvar av nationen och livets helighet i stället för att till exempel motarbeta kollektivistiska ideologier som statsfeminism och multikulturalism. Den intellektuella konservatismen bör vidare enligt Wallrup inte heller kritisera postmodernism och kulturradikalism. Istället bör den intellektuella högern i Sverige ansluta sig till den intellektuella italienska högerns plädering för skribenter som Roger Scruton och Ernst Jünger.

Det är lite svårt att förstå Wallrups poäng. Ser vi till Axess så kan man naturligtvis efterlysa fler texter av Roger Scruton eller om Ernst Jünger. Just dessa skribenter kan man å andra sidan knappast påstå har varit speciellt underrepresenterade i Axess, som i övriga media nästan dagligdags möter kritik över att stundtals ha publicerat just Roger Scruton. I övrigt kan jag bara konstatera att vare sig nynationalism och abortmotstånd är frågor som jag själv brinner för, men inget hindrar väl Erik Wallrup från att själv ta steget upp på barrrikaderna och slåss för livets helighet eller försvara nationalstaten.

Däremot finner jag det märkligt att beskriva kritik mot kulturradikalism och postmodernism som klagomål över att konst är alltför komplicerad eller över att tankegångar är alltför svårgripbara. I mitt fall har det snarast handlat om exakt det motsatta: att stora delar av den konceptuellt inriktade installations- och performancekonsten är alltför banal och enkelspårig, att språkexperimenterande prosa och poesi många gånger är förutsägbar och intellektuellt platt samt att en hel del multikulturalistiskt tankegods ligger misstänkt nära högerextremistisk och populistisk nynationalism.

Man kan tycka att det är dags att dra öronen åt sig när Usama Bin Ladin ger sig in i diskussionen om klimathotet. Liksom vissa svenska debattörer ser han USA som den stora boven i dramat. Men att omvärlden skall hörsamma hans förslag om bojkott av amerikanska varor, framstår kanske ändå inte som helt realistiskt.

Bin Ladins förslag hade dessutom olyckan att presenteras vid en tidpunkt när fler och fler forskare börjar uttrycka tvivel om riktigheten i en del av de framtidskalkyler som har varit styrande för FN:s hittillsvarande arbete.  Kanadensiska Globe & Mail sammanfattar läget här, och berättar om bristfälliga data från kinesiska väderstationer; om hur det gick till när oseriösa spekulationer togs på allvar, om att snön på Himalaya kommer att ha smält bort inom 25 år; eller att Amazonas regnskogar är på väg att gå under på grund av den globala uppvärmningen etcetera.  Och i dagens Aftonbladet kan man läsa om hur nya rön som presenteras i de tidskrifterna Nature och Science målar upp en betydligt mer komplex och samtidigt mer optimistisk bild av hur klimatet kommer att påverkas i framtiden än vad som har varit fallet med beräkningarna i IPCC:s scenarier.

Av detta följer naturligtvis inte att den globala uppvärmningen skulle vara en bluff eller att mänskligheten inte påverkar klimatet. Dock riktar det uppmärksamheten på hur problematiskt det tenderar att bli när akademisk forskning och långsiktiga politiska beslut tvinnas allt tätare samman. Politisk extremism, stora ekonomiska intressen och enkelspårig medial propaganda är sällan en speciellt fruktbar kombination.

Jessica Kempes outtröttlighet fascinerar. Idag skriver hon att debatten om figurativ konst "borde" avta. Samtidigt kastar hon in ett nytt vedträ i brasan. Dock handlar det - som vanligt - inte om några kvalitativa nyheter. Snarare torde hennes inlägg kunna användas som ett pedagogiskt exempel på begreppet "guilt-by-association". Ty det är ingen hejd på vilka skurkar som omgärdar den figurativa konsten, eller snarare: det är ingen hejd på de skurkar som omgärdar de skurkar som omgärdar den figurativa konsten.

Göran Hägglunds talskrivare Fredrik Haage beskrivs som "demokratiskeptiker", därför att han en gång i tiden skrev en artikel i tidskriften Salt, som i sin tur beskrivs som "extremkonservativ". Och Axess-sfärens medarbetare avfärdas kortfattat med begreppen "extrem- och kulturkonservativa", Att hänvisa till kulturtraditionen innebär i Kempes värld att man gör sig till förespråkare för "tron på nedärvd, skön och igenkännbar europeisk figurativ konststil" samt att man ogillar konst "som inte längre låter sig definuieras av nationell tillhörighet".

Intressant i sammanhanget är också att Kempes eviga referenspunkt, Karin Mamma Andersson, nu ses som företrädare för modernistisk konst, alltmedan hon i Kempes tidigare texter uppfattades som representant för klassiskt figurativ konst. Per Landin svarar dock sakligt, att det kanske handlar om en längtan efter mening och sammanhang, efter en konst, vare sig den är nationell eller multikulturell, som berör hjärtat snarare än hjärnan.