Per Bauhn skriver (som vanligt) helt klockrent om kränkthet, islamister och Vilks i dagens SvD (på Brännpunkt):

"Om man på fullt allvar menar att fromma inte kan kontrollera den stora vrede som de känner mot hädare, så har man i praktiken givit dem en psykiatrisk diagnos som förklarar dem oförmögna att leva i ett fritt samhälle. I ett fritt samhälle kommer nämligen känslan av kränkthet att höra till normaltillståndet. (---) Den långsiktiga lösningen är istället att beröva de militanta islamisterna deras självpåtagna rätt att representera islam."

Och P J Anders Linder skriver på sin blogg om Håkan A Bengtssons "andefattiga trams" i Dagens Arena:

”Konservatismen är ett nödvändigt inslag i det politiska samtalet”, skriver Håkan A Bengtsson. Men det måste vara en annan konservatism än den mörkblå intolerans som han anser sig se i dag. Bengtsson nämner fyra hemska mörkmän som exempel: Dels Johan Lundberg från tidskriften Axess som helt utan grund anklagas för att driva ”kampanj mot den abstrakta konsten”. (Vad Lundberg sagt är att föreställande konst kan vara intressant.) Dels partiledarna Jan Björklund, Göran Hägglund och Maud Olofsson, eftersom de driver borgerliga frågor. Kort sagt: om man inte är socialdemokrat är man mörkblå och intolerant."

För övrigt kan jag konstatera att Magnus Erikssons debattartikel i SvD om bristen på intellektuell höger inte bara har gjort honom till Håkan A Bengtssons favoritskribent utan att han även blivit mäkta populär hos Jessica Kempe, som på Anna Brodows blogg skriver: "Är det inte mycket mer realistiskt att som Magnus Eriksson menade i sin kritik (SVD 18/3, idag refererad på Arena) av Figurationskampanjens hätska angrepp på modern konst – att helt enkelt acceptera samtidskonstens fredliga samexistenser. Där ryms alla seendeperspektiv, alla slags verklighetsföreställningar. (...) Till de mer hemska, hötorgsaktiga och reklamretuscherande hör Johan Patricnys neoklassicistiska måleri som Johan Lundberg här (även konstkritikern Therese Bohman på annan plats) framhållit som ett idealt exempel på dagens klassiskt figurativa måleri. Du protesterade inte. Tyst samtycke".

Till Magnus Eriksson kan man säga att man får de vänner man förtjänar.

Till Jessica Kempe finns inte så mycket att säga. Först påstår hon (med hänvisning till Erikssons avsiktliga missförstånd av min ståndpunkt) att hon företräder åsikten att olika sorters konst bör få samverka. För att omedelbart därefter klandra Brodow och Bohman för att de hyllat Johan Patricny (vilket man uppenbarilghen inte får göra för den "toleranta" konstpolisen Kempe). Det senare i vanlig ordning genom att tillskriva sina meningsmotståndare - i detta fall både Bohman och Brodow - åsikter som de aldrig givit uttryck för.

Idag har jag skrivit ett inlägg på SVT Debatt till stöd för Lars Vilks. Jag ser att Sanna Rayman är inne på exakt samma linje på SvD:s ledarsida, där hon markerar mot den hållning som intagits på samma tidnings kultursida och som dessvärre företräds även av publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson. P J Anders Linder sammanfattar den enda riktigt anständiga hållningen i debnna fråga på samma tidnings ledarblogg.

Jag ser också att Håkan A Bengtsson på Dagerns Arena har snappat upp Magnus Erikssons osakliga karakteristik av mig. Bengtsson ger sig på mig och Lennart Berntson, och i hans utfall mot mig lyckas han få med de flesta av vänsterns favoritinvektiv: "Parallellt träder allt mer aggressiva konservativa debattörer fram som en självklar rekyl. Den mörkblå Johan Lundberg på Axess är en tydlig representant för en ny intolerant högermilitans."

Professorn, broderskaparen och den före detta KPML:aren Ulf Bjereld å sin sida är på sin blogg upprörd över att jag dristat mig till att ge ett råd om hur man kan slå undan benen för Sverigedemokraterna, nämligen genom att alla de muslimer som ogillar de extrema islamisternas uppfattning om att Lars Vilks bör tystas, i all anspråkslöshet kunde ge offentlighet åt sitt värnande om yttrandefrihet och demokrati genom att kort och gott ta avstånd från kraven om att persopner som Vilks bör hålla käft. Bjereld fångar för övrigt upp en boll som satts i rullning av Expressen-skribenten Jesper Högström, som på fotbollsbloggen Tre hörnor och en straff gör samma märkliga analogi som Bjereld mellan mig och Ilma Reepalu.

Vad både Bjereld och Högström tycks ha missat är att en mängd isareler och judar på olika sätt har gett offentlighet åt sin avsky över Israels krig i Gaza och Israels bosättningspolitik. Däremot har jag ännu inte sett några muslimska manifestationer till stöd för Lars Vilks rätt att göra vilka konstverk som han vill. Varför det är "äckelframkallande" och "dumma uttalanden" när man föreslår en mycket enkel åtgärd som en gång för alla skulle få slut på talet om att islamisterna har stöd i det muslimska kollektivet, överstiger mitt förstånd. Om en person på Axess skulle framträda som antisemit skulle jag givetvis föreslå en gemensam manifestation där vi andra redaktörer samfällt medelade att denne persons åsikter inte är på något sätt representativa för tidskriften. Konstigare än så är det inte.

En som däremot skriver bra om exakt samma sak är Peppe Engberg, som på Dagens PS skriver: "Muslimer har ingen kollektiv skuld för vad enskilda gör i islams namn. Detta lika lite som judar i Malmö har en kollektiv skuld för vad Israels regering gör i det ockuperade Palestina. Eller – för att vidga perspektivet till en debatt som fördes för något år sedan: vi män har ingen kollektiv skuld för att vissa män är våldtäktsmän. Just därför är det viktigt att enskilda muslimer sätter ner foten när det gäller mordhoten mot Lars Vilks."

Värst vad det blev angeläget att diskutera den immanenta kvaliteten i konstverk, helt plötsligt. När jag försökte föra upp denna fråga på dagordningen ifråga om Anna Odells konst, så orerade en enad kritikerkår om "konsthat". Att ifrågasätta värdet av ett konstverk som vidareförmedlade stereotypa föreställningar om sinnessjukdom och friskhet, var alltså ett uttryck för "konsthat". Under lång tid har jag med Lars Vilks stött och blött frågan om konstbedömning ska bygga på uppfattningen om att det finns ett immanent värde i konstverket. I den mån som etablerade kulturskribenter har lagt sig i den diskussuionen så har det knappast varit för att ge något stöd för min åsikt i frågan (nämligen att bedömning av konst bör bygga på idén om immanenta, estetiska värden).

I det fall som nu är på tapeten, så är dock den estetiska aspekten - vilket påpekas föredömligt på DN:s ledarsida idag - fullkomligt oväsentlig. Men lustigt nog är det just i det fallet som kulturredaktörer finner det angeläget att dryfta det estetiska värdet. Ett viktigt klargörande bör dock göras: Vilks verk skapades i detta fall inte för att provocera muslimer. Tvärtom skapades det för att testa konstvärldens gränser. Och i det fallet var det ett verk som faktiskt meddelade något väsentligt och intressant om hur konstvärlden förhåller sig till provokationer. Detta till skillnad från exempelvis Anna Odells verk, som inte meddelade något som helst nytt om någonting.

Sedan måste någonting sägas om Stefan Eklunds påstående i SvD om att Vilks är i full färd med att "bygga sitt varumärke". Det är i sanningens namn ett rätt osmakligt påpekande, att göra om en person som gör sitt bästa för att hantera en tillvaro under dödshot. Vilks stoiska sätt att möta det faktum att mordplaner smids på olika håll i världen är enligt min uppfattning heltigenom beundransvärt. Det är som att alla proportioner har försvunnit, när man visar förståelse för upprördhet över anblicken av en teckning, medan man raljerar över hur en person reagerar på ett i högsta grad konkret mordhot.

Eklund efterfrågar nyanserade framställningar av problem i den muslimska världen. Vilket för det första är att betrakta Vilks verk från fel perspektiv, då verkets syfte inte var att diskutera islam utan konstvärlden. Och det är därtill en märklig synpunkt från en person som för inte så länge sedan  intervjuade Lena Sundström, och där inte framställde ett enda krav om nyansering i diskussionen om en bok som bland annat för fram åsikten att hotet från islamismen är att likna vid hotet om bakterier i lösgodis på Ica.

Jag måste säga att om fler människor skulle reagera och uppföra sig som Lars Vilks så skulle man kunna vara betydligt mer optimistisk om världens framtid.