Jag tyckte nog att Mona Sahlin klarade sig bra i SVT:s utfrågning: lugn och samlad, inga misstag. Till skillnad från de flesta med liberala/borgerliga sympatier tror jag fortfarande att de rödgröna kan vinna valet. Men problemet för Sahlin är att det hittills har spretat för mycket. Hennes och Socialdemokraternas utgångsläge är mycket svårt nu där risken för att det läcker åt både V och MP är uppenbar. Genom samarbetet tunnas partiets identitet och ideologiska tillhörighet ut. Till skillnad från de borgerliga som regerat och samarbetat i decennier med stort stöd från sina väljare har inte heller den rödgröna alliansen samma angelägenhetsgrad bland de egna sympatisörerna. Den känns fortfarande som något av ett resonemangsäktenskap.

Välfärdsfrågorna är fortfarande ett svagt kort hos den borgerliga alliansen. Men de rödgröna har ännu inte lyckats hitta en egen linje och ett riktat budskap som visar på grundläggande politiska skillnader mellan blocken. Bristen på ideologisk nerv kan bli vad som avgör valet till regeringen Reinfeldts fördel.

Jag tycker nog inte att man ska dra så stora växlar på opinionsmätningen i Aftonbladet som visar att Sverigedemokraterna går kraftigt framåt. Partiet har hållit sig runt fyra procent i de allra flesta mätningarna under en längre tid. Med all respekt för United Mind och Clint som utfört mätningen åt AB kan man ändå undra över hur representativt resultatet egentligen är för stämningsläget i väljarkåren. Vad man lite sommarloj tycker i juli (då Littorin-affären delvis dominerade den politiska debatten) är något annat än ställningstaganden mot slutet av augusti.

Däremot är frågan om SD:s eventuella vågmästarroll väl värd att redan nu tänka igenom. Avgörande är hur partierna definierar "inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna". Om man med det menar att att inte under några omständigheter bilda minoritetsregering blir nyval oundvikligt. Om man däremot ser det förenligt med ambitionen att söka stöd för en minoritetsregering från ett eller flera oppositionspartier hamnar saken i ett annat läge. Skulle de borgerliga partierna få fler mandat än de rödgröna kan jag tänka mig att Fredrik Reinfeldt avser att förhandla till sig en sådan lösning med Miljöpartiet.

Mona Sahlins situation, i händelse av att de rödgröna få fler mandat än alliansen, blir nog knivigare. Hon har uttryckt sig väldigt kategoriskt om sin regerings parlamentariska underlag. Alla alternativ uom en majoritetsregering tycks utesluten, i alla fall om man tolkar henne bokstavligen. Problemet för en minoritetsregering är förstås att den riskerar att bli instabil. Å andra sidan har Sverige styrts av minoritetsregeringar under större delen av vår parlamentariska historia.

Personligen tror jag att det bästa, bortsett från en alliansregering i majoritet, vore om MP ingick i en borgerlig regering. Det skulle öka den politiska stabiliteten men också göra det politiska livet gott genom att blockpolitiken bryts upp. Dessutom hålls SD utanför allt inflytande. Men jag tror tyvärr att varken Fredrik Reinfeldt eller Maria Wetterstrand/Peter Eriksson skulle känna sig lockade. FR har sammanhållningen i alliansen att tänka på. (Om C och KD vardera ligger på runt fyra procent lär deras känslor för ett MP på runt tio procent vara milt sagt blandade.) De flesta av MP:s väljare står till vänster om de borgerliga och skulle få svårt att acceptera en samverkan med moderaterna. MP är antagligen också intresserade av att bygga vidare på ett starkt valresultat, och då är oppositionsrollen att föredra.

Aftonbladet och Svenska Dagbladet kritiserar respektive försvarar den svenska militära närvaron i Afghanistan. I Helle Kleins och AB:s föreställningsvärld handlar det uteslutande om ett krig som är sprunget ur "den bushska idén om att bomba bort terrorismen." Hotet från talibanerna och al-qaida nämns inte. Inga resonemang förs om förpliktelser mot den afghanska befolkningen, om riskerna att lämna dem och de tänkbara politiska och militära följderna av en reträtt. Svenska soldater ska ut NU! förkunnar Klein trosvisst.

Bara svenska soldater? Eller andra också? Det säger hon ingenting om. I stället är hon uppfylld av möjligheten av att göra Afghanistankriget till en valfråga. Det har de rödgröna "allt att vinna på". Inte om de utnyttjar Helle Kleins billiga demagogi.

Svenska Dagbladet gör också livet lätt för sig. Sverige ska våga stanna kvar i Afghanistan. Varför då? Inga svar ges. I stället redovisar SvD:s ledare "intressanta siffror avseende förr och nu i Afghanistan. Under talibanstyret gick ungefär 900000 afghanska barn i skolan. Ingen av dem var flicka. Idag är siffran 6 miljoner barn, varav en tredjedel är flickor. Under talibanerna fanns runt 40000 telefonledningar i landet. Idag är de 500000 – och antalet mobilanvändare är 10 miljoner. Förr hade nio procent av afghanerna tillgång till någon form av vård. Idag gäller det för 85 procent."

Men det var inte för att befria landets kvinnor och flickor som Afghanistan invanderades, eller för att införa mänskliga rättighter. Kriget förs- som i Irak - för att åstadkomma säkerhet och stabilitet. Just nu, vilket uppgifterna från Wikileak snarare bekräftar än visar, befinner sig de allierade styrkorna långt från det målet. Det finns starkt vägande skäl att se djupt pessimistiskt på Afghanistans framtid.

Det är alltså helt rimligt att föra en debatt om meningen med detta krig. Men det vore klädsamt om både dess motståndare och förespråkare utgick från en relevant verklighetsbeskrivning.