Det är märkligt att hittills har jag inte sett någon av dem som i figurationsdebatten anklagade mig för konsthat, ta till orda i debatten om Lars Vilks. Jag menar: nu har man ju verkligen anledning att tala om att vissa element i samhället vill förbjuda viss sorts konst, att vissa element i samhället vill begränsa konstnärers rörelseradie. I stället för att ta till orda i denna fråga, så fortsätter exempelvis Jessica Kempe att med alltmer förvirrade argument försöka visa att den klassiskt figurativa konstens företrädare vill begränsa konstens frihet. Alltmedan den klassiskt figurativa konstens företrädare, som jag och Per Bauhn, är de konstskribenter som mest tydligt uttalar sig till försvar för Lars Vilks. Senast idag uttalar jag mig i frågan i en artikel i Expressen, där jag intervjuas tilsammans med de betydligt svajigare Ulrika Knutson och Nalin Pekgul.

Björn Wiman är dock mycket tydlig i denna fråga, vilket bådar gott för framtiden. Hans allt annat än svajiga försvar för yttrandefriheten är exakt det som man saknade hos hans företrädare Maria Schottenius.

Per Bauhn skriver (som vanligt) helt klockrent om kränkthet, islamister och Vilks i dagens SvD (på Brännpunkt):

"Om man på fullt allvar menar att fromma inte kan kontrollera den stora vrede som de känner mot hädare, så har man i praktiken givit dem en psykiatrisk diagnos som förklarar dem oförmögna att leva i ett fritt samhälle. I ett fritt samhälle kommer nämligen känslan av kränkthet att höra till normaltillståndet. (---) Den långsiktiga lösningen är istället att beröva de militanta islamisterna deras självpåtagna rätt att representera islam."

Och P J Anders Linder skriver på sin blogg om Håkan A Bengtssons "andefattiga trams" i Dagens Arena:

”Konservatismen är ett nödvändigt inslag i det politiska samtalet”, skriver Håkan A Bengtsson. Men det måste vara en annan konservatism än den mörkblå intolerans som han anser sig se i dag. Bengtsson nämner fyra hemska mörkmän som exempel: Dels Johan Lundberg från tidskriften Axess som helt utan grund anklagas för att driva ”kampanj mot den abstrakta konsten”. (Vad Lundberg sagt är att föreställande konst kan vara intressant.) Dels partiledarna Jan Björklund, Göran Hägglund och Maud Olofsson, eftersom de driver borgerliga frågor. Kort sagt: om man inte är socialdemokrat är man mörkblå och intolerant."

För övrigt kan jag konstatera att Magnus Erikssons debattartikel i SvD om bristen på intellektuell höger inte bara har gjort honom till Håkan A Bengtssons favoritskribent utan att han även blivit mäkta populär hos Jessica Kempe, som på Anna Brodows blogg skriver: "Är det inte mycket mer realistiskt att som Magnus Eriksson menade i sin kritik (SVD 18/3, idag refererad på Arena) av Figurationskampanjens hätska angrepp på modern konst – att helt enkelt acceptera samtidskonstens fredliga samexistenser. Där ryms alla seendeperspektiv, alla slags verklighetsföreställningar. (...) Till de mer hemska, hötorgsaktiga och reklamretuscherande hör Johan Patricnys neoklassicistiska måleri som Johan Lundberg här (även konstkritikern Therese Bohman på annan plats) framhållit som ett idealt exempel på dagens klassiskt figurativa måleri. Du protesterade inte. Tyst samtycke".

Till Magnus Eriksson kan man säga att man får de vänner man förtjänar.

Till Jessica Kempe finns inte så mycket att säga. Först påstår hon (med hänvisning till Erikssons avsiktliga missförstånd av min ståndpunkt) att hon företräder åsikten att olika sorters konst bör få samverka. För att omedelbart därefter klandra Brodow och Bohman för att de hyllat Johan Patricny (vilket man uppenbarilghen inte får göra för den "toleranta" konstpolisen Kempe). Det senare i vanlig ordning genom att tillskriva sina meningsmotståndare - i detta fall både Bohman och Brodow - åsikter som de aldrig givit uttryck för.

Humor är en fråga om smak och tycke. Men jag kan ite låta bli att se det humoristiska i att Svenska Dagbladet smäller upp det här TT-telegrammet som en viktig nyhet: