Jag skrev följande debattartikel till Svenska Nyhetsbyrån, där man numera återfinner den från Axess-bloggen välkända Anna Guthrie. SNB förser alltså lokaltidningar med opinionsmaterial. På Axess-bloggen erbjuds härmed allstå ett gyllene tillfälle även för folk utanför Enköping och Katrineholm att ta del av en bitsk kritik mot en proposition som inte alls är så tillfredsställande som det gjorts gällande nästan överallt:
Under våren har två böcker kommit ut som båda är aktuella genom att knyta an till det svenska efterspelet till vinterns konflikt i Gaza.
Den ena är skriven av Andreas Malm, en vänsterextremist som i olika sammanhang uttryckt sympati med de fascistoida Hamas- och Hizbollah-rörelserna. Bokens tes, som underbyggs av tendentiöst ihopklippta citat, är att det i dagens Sverige växer fram en rumsren rasism under täckmantel av kritik mot Islam. Rasistiska utfall mot muslimer är, menar Malm, inte begränsade till populistiska partier på yttersta högerkanten, utan finns även i det politiska, mediala och ekonomiska etablissemanget.
Vid samma tid utgavs en antologi, redigerad av Eli Göndör och Patrik Öhberg, doktorander i islamologi samt statskunskap. Den handlade om den sionistiska rörelsens bakgrund – historiskt, ideologiskt och politiskt. Där hade man samlat texter av några av sionismens främsta pionjärer och teoretiker, samt knutit detta till händelseutvecklingen i nutiden. Med tanke på kravallerna vid Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel, hade boken påtaglig aktualitet, vilket förstärktes under våren genom förekomsten av mängder av explicita antisemitiska yttranden på kända svenska bloggar och rikstäckande kultursidor.
Hur SVT valde att belysa dessa två böcker kanske kan meddela något om hur man inom statstelevisionen lever upp till ambitionen att erbjuda folkbildning samt i vilken mån man utifrån ett opartiskt perspektiv speglar och initierar politiska debatter. I mina efterforskningar har jag inte kunnat hitta ett enda inslag i SVT om boken Sionismen.
Malms bok ”Hatet mot muslimer” däremot förlänades redan före första recensionsdagen en översvallande recension av SVT utrikespolitiska expert Bo-Inge Andersson. Därpå har den bland annat debatterats i Babel samt ägnats ett helt program i serien Existens. I det senare fallet hade man byggt upp programmet så att en person fick framföra kritik mot Malms bok, medan fem personer engagerat försvarade dess teser.
De som anser att SVT med denna sorts upplägg lever upp till grundläggande krav på opartiskhet och fyller en viktig demokratisk funktion har givetvis anledning att jubla över innehållet i Lena Adelsohn Liljeroths public service-proposition. Där finns nämligen ingenting som tyder på någon vilja att komma till rätta med den sorts strukturella problem som exemplet ovan åskådliggör, men som tar sig många andra uttryck - i hur man sätter samman olika åsikts- och expertpaneler, hur man bygger upp debatter, hur man speglar utrikespolitiska skeenden och så vidare.
Kulturministerns tycks kort sagt inte vilja vidta några som helst aktiva åtgärder för att komma till rätta med de systemfel som vidlåder svensk public service-tv. Inga offensiva satsningar görs för att främja alternativ till SVT och ingenting görs för att sätta press på SVT att på allvar leva upp till den sorts pluralism som är nödvändig för att SVT skall kunna sägas verka i enlighet med demokratiska principer. Den som tror att de pengar som nu skjuts till och öronmärks för fin och seriös kultur skulle vittna om en ändrad färdriktning för SVT är bara godtrogen. De ökade bidragen riskerar tvärtom att cementera SVT:s destruktiva strukturer.