Publicistklubben, PK, anordnade debatt om Aftonbladets publicering av Donald Bodströms artikel om israelisk organstöld av palestinier. Det finns ett hyggligt referat på PK:s hemsida men det mest slående var Åsa Linderborgs intensiva och ideliga angrepp på Maciej Zaremba.  Zaremba ansåg, liksom Expressens kulturchef Björn Wiman och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri, att Bodströms text inte borde ha publicerats. Den ärspekulativ, insinuant och innehåller få kontrollerbara fakta. Zaremba nämnde sedan hur hans egna artiklar nagelfars i veckor för att ingen ska kunna beslå honom och DN med faktafel.

Detta fick Linderborg att angripa Zaremba för att själv ägna sig åt spekulationer och verklighetsförvrängningar. Han är ständigt ute efter att förtala och "brunmåla" arbetarrörelsen, hävdade hon upprört. Zaremba bemötte tiraderna lugnt och ironiskt. Det hela slutade med att Linderborg talade om hur mycket hon beundrade hans journalistisk. Vilket, förstår jag nu i efterhand, bygger på uppfattningen att det är rätt att ha fel. Linderborg och hennes panelkompanjon Jan Guillou (naturligtvis!) tvingades indirekt medge att Bodströms text inte kunde belägga att något slags organiserad organstöld skett. Men det var ändå rätt att publicera därför att uppmärksamheten den väckt kommer att stimulera journalister till att få fram sanningen. På samma sätt är det därför enligt Linderborgs logik rätt av DN att publicera Maciej Zarembas enligt henne osakliga och manipulativa texter. Genom andra känner man tydligen sig själv.

Detta fick Arne Ruth, fd chefredaktör på DN och ansvarig för kulturbevakningen, att lugnt och effektivt smula sönder Åsa Linderborgs argumentering att det är rätt att ha fel. Tvärtom, hävdade Ruth, är det viktigare för den opinionsbildande journalistiken än den rena faktabaserade, objektiva nyhetsjournalistiken, att vinnlägga sig om att till varje pris undvika sakfel. (Till exempel kan knappast en reporter som skriver fel om en eldsvåda  misstänkas för att vara ute i ärenden.) Just därför att Zarembas artiklar är problematiserande och kritiska - subjektiva - får varje sakfel en mycket större betydelse, eftersom styrkan och trovärdigheten i åsiktbildningen ligger just i att den baseras på fakta.

Men det tror jag inte att Åsa Linderborg eller Jan Guillou förstår eller accepterar.