Idag kan man läsa i Resumé att SvD står inför en rad omfattande förändringar vilka genomdrivs i syfte att tjäna pengar. De misstankar som har framförts här på bloggen tidigare bekräftas: SvD är på väg in i livsstilsträsket av matrecept, krogpatruller och med en kulturbevakning som mest av allt påminner om Vi Läsers inställsamma lästips, till förväxling lika förlagsreklam: allt läses på dess egna villkor - utan den minsta motstånd, kritik och motsträvighet.
En möjlighet till ytterligare besparingar tydliggörs av att SvD:s kultursida idag innehåller exakt samma artikel som publicerades i gårdagens Aftonbladet, rörande 00-talets poesi. Artikelförfattarna är fövisso olika personer men med tanke på att innehållet är exakt detsamma ser vi vilka möjligheter som öppnar sig när nu Aftonbladet och SvD är på väg att flytta in i samma hus.
I Aftonbladet skriver Hanna Nordenhök om den fantastiska OEI-poesin i en artikel som fullständigt bågnar av intellektuellt förnumstiga plattityder:
"Det konceptuella skrivandet äger ju, när det lyckas som bäst, en stark politisk potential. Genom att osäkra konventionella läs- och skrivpositioner, och genom att oavbrutet sysselsätta sig med diktens ramar, blir det i sina mest framgångsrika exempel ett radikalt estetiskt attentat mot en romantisk konst- och litteratursyn. Det konceptuella skrivandets ifrågasättande av den litterära formen som transparent innebär ett hävdande av formens samband med ideologi. Samt en stark kritik av det romantiska subjektet. "
Vilket med andra ord innebär: vad OEI-poesin har gjort är att den har strävat efter att den i vår tid ytterligt marginaliserade poesin ytterligare bör smalas av, så att alla de poeter som omfattar en mer romantisk och innehållsbaserad estetik exkluderas ur poesins redan påfallande smala nisch. Presumtiva poesiläsare har härmed alla förutsättningar att reduceras från ett tusental till ett hundratal. Vilket också är exakt vad som har skett. Det lustiga i sammanhanget är dock att denna utveckling av de berörda kritikerna, vilka alltid är antingen nära lierade eller identiska med de hyllade poeterna, beskriver denna utveckling i termer av ökad pluralism och mångfald.
Vilket är just det som sker i SvD där OEI:s chefredaktör Jesper Olsson utan blygsel utnämner sina kolleger inom OEI:s redaktion och förlagsverksamhet till årtiondets i särklass starkaste författare. Exemplen på de poeter som Olsson menar har räddat svensk poesi ur den romantiska metaforikens hemska inflytande är givetvis exakt desamma som Nordenhök framhåller. En utveckling som Olsson karakteriserar i termer av "en tilltagande mångfald och heterogenitet".
Nu väntar vi givetvis bara på att få läsa repriseringar av denna artikel även i Expressen, Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Vi Läser och Göteborgs-Posten. Inte förrän OEI-budskapet har trummats ut precis överallt, kan nämligen pluralismen och mångfalden i den offentliga kulturdebatten sägas vara säkerställd.