Jag får av en bekant reda på att en viss Peter Pellesson, till vardags skribent i Expressen och GP,  har hållit ett föredrag på Timbro, där han utmålat Johan Lundberg som i sin ungdom lierad med obskyra revolutionära vänsterextremister, ja till och med terrorister, och därför inte tillförlitlig i sin roll som Axessredaktör. Pelleson har dessutom påstått att Mats Wiklund har ett förflutet i en svensk nynazistisk organisation samt att Therese Bohman har varit och fortfarande är anarkafeminist. Ett hundratal personer bevistade tillställningen, däribland ett rätt stort antal politiker, mediemänniskor, kulturskribenter etcetera.

Vad göra? Att skriva en debattartikel där Pellessons trovärdighet som debattör ifrågasätts förefaller inte helt omotiverat, i synnerhet som Pellessons påståenden visar sig ha upprepats i föredrag som han hållit på Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters kulturredaktioner. I och för sig var det bara ett 40-tal personer närvarande på morgontidningarnas möten, men icke desto mindre kan man tycka att det finns anledning att offentligt diskutera Pellessons agerande samt i viss mån också bemöta de lögner som han sprider om Axess.

Jag tror inte att någon i ett sådant läge skulle påstå att Pellessons beteende inte är relevant att offentligt diskutera, därför att hans synpunkter har presenterats för en mindre skara mediepersonligheter, i slutna respektive halvoffentliga sammanhang.

När Björn af Kleen i en Expressen-artikel idag citerar ur journalisters diskussionstrådar på Facebook, vilka når en betydligt större grupp människor än vår påhittade vän Pellessons imaginära föredrag - och som tillita utspelar sig i ett semioffentligt sammanhang - så uppfattas det dock som om inte kränkande så åtminstone som ett tecken på tvivelaktig moral; eller i alla fall så pass diskutabel moral att det omgående sätts igång nya Facebook-trådar trådar där Björn af Kleens kvaliteter som skribent och människa ifrågasätts.

Jag menar dock att den diskussion som af Kleen härmed har initierat är betydligt viktigare än den i förstone verkar. Jag har själv läst FB-trådar, där några av de av Kleen citerade skribenterna ondgör sig över exempelvis Axessredaktionen. Där förekommer osakliga uppgifter och kränkande tillmälen. Skribenter som aldrig skulle drömma om att yppa en kontroversiell åsikt i offentliga sammanhang kommer med det ena osakliga påståendet efter det andra; initierar och driver på mobar. Och den som kritiseras kan givetvis inte bemöta de osakliga påståendena utan att framstå som en fånig rättshaverist. Ingen tidning med självaktning skulle väl drömma om att ta in ett debattinlägg som baserar sig på vad som påståtts i en FB-tråd? Men är det inte lika motiverat att ta in det som att ta in ett inlägg om Pellesson? Vad motiverar den publicistiska immunitet som uppenbarligen vidlåder de sociala medierna?

Sociala medier som Twitter och Facebook tenderar uppenbarligen att vädja till våra sämsta sidor: inställsamt medhåll, pöbelbeteende och villighet att demonstrera att man minsann vet vilken åsikt som är den för dagen rätta. De sociala medierna tycks som gjorda för smutskastningskampanjer och mobdrev. Och det tycks inte finnas några egentliga gränser för hur mycket man kan förfasa sig över det ena eller det andra: Björn Ranelids uppträdande i Stjärnorna på slottet, någon biologistisk professor eller frikyrkopastor i ett debattprogram osv.

Det är exakt samma mekanismer som kunde beskådas i de små köpingarnas kälkborgerliga hem under första halvan av 1900-talet, där domar skoningslöst avkunnades över dem som uppträtt opassande på bygden. En ideal gemenskap för småpåvar och skvallerkäringar. Varför dylika världar skulle vara behäftade med någon sorts publicistisk immunitet kan jag omöjligen förstå. Men framförallt önskar man att de i medievärlden namnkunniga skribenter som i skydd av de sociala mediernas halvdunkel flitigast driver på mobdreven, någon gång skulle våga vädra sina åsikter offentligt, koppla på kommentatorsfunktionerna på sina bloggar och krönikor, och för en gångs skull våga bemöta dem som hyser alternativa åsikter istället för att avfärda än det ena, än det andra, med lättköpta sarkasmer som av de andra i rökrutegänget beröms med virtuella hjärtan och tummenuppar.