I Uppsala lade som bekant Mosa Sayed i fredags fram en avhandling i rättsvetenskap, där han pläderar för att islamisk arvsrätt bör tillämpas i Sverige. Argumentet för att varje grupp bör ha en egen uppsättning lagar, är att staten inte kan vara neutral och därför inte heller bör låtsas vara det. Andreas Johansson-Heinö skriver om detta på sin blogg, där han också i ett senare inlägg tar strid mot Dilsa Demirbag-Sten, som över ett helt uppslag i Expressen har upprörts över att avhandlingen har lagts fram.
Det är dock rätt oklart vad som är själva poängen med Demirbag-Stens artikel. Vad gäller egentligen upprördheten? Att identitespolitiken kommit att dominera inom svenska medier och svenskt universitetsväsende är förvisso helt riktigt ett stort problem, inte minst med avseende på de avsteg från den akademiska friheten som exempelvis feminismens politisering av forskningen har inneburit. Vi har här på bloggen ur detta perspektiv kritiserat bland annat förslagen om genuscertifiering och genusmärkning av akademisk forskning och undervisning.
Frågan är dock om det inte just därför innebär att man skjuter sig själv i foten när man ifrågasätter att det vid Uppsala universitet har producerats en avhandling som Sayeds.
Jag är den förste att instämma i att Mosa Sayeds tes är i högsta grad diskutabel. Och jag är den sista som skulle ge honom stöd i hans plädering för införandet av sharia-lagar i Sverige. Men icks desto mindre: den akademiska frihet som vi åtnjuter i Sverige (och som, som sagt, kan tyckas hotad av en del företrädare för exempelvis feminism), innebär att vi inte på förhand bör underkänna vissa teser. Argumenterar Mosa Sayad på ett akademiskt tillförlitligt sätt för sin tes, finner jag ingenting konstigt i att han lägger fram sin avhandling vid ett svenskt universitet. Ett universitet med självaktning bör vara i stånd att bemöta bisarra teser och teorier. Ju bättre personer som Sayed argumenterar, desto mer får andra forskare anstränga sig för att hitta bra motargument. Att, som Demirbag-Sten tycks mena, sopa diskussionen under mattan, leder bara på sikt till att det öppna samhällets företrädare kommer att stå handfallna när krav reses om svensk sharia-lagstiftning.