Staffan Gising, den i DN och Expressen omskrivne avhopparen från sverigedemokraterna, har gjort uttalanden som föranleder några reflektioner.
På sin blogg skriver han att partimedlemmar valt politikerbanan för att tjäna pengar, vilket i sig är märkligt eftersom chansen att som sverigedemokrat skaffa sig en någorlunda välbetald ministerpost är minimal. Den girige väljer lämpligtvis ett annat parti, eller ännu hellre en annan karriär.
När Gising i samma andetag nämner nazitysk retorik och att det är personer med judisk härkomst som står för en sådan agenda blir det genast mycket mera problematiskt. Han tar även upp Israelkritik i sammanhanget.
För det första har härkomst inte med åsikter att göra. Såväl judar som ickejudar får hysa obehagliga och osmakliga idéer. Såväl judar som ickejudar hyser helt andra idéer.
För det andra bör man kanske ha i åtanke att girighet är ett mycket vanligt epitet i antisemitisk retorik.
För det tredje känner jag bara till en sverigedemokrat som sagt sig ha judisk släkt. Han heter Kent Ekeroth. Utifrån detta kan varken jag eller någon annan dra slutsatser om hans eller hans brors identiteter. Huruvida de anser sig tillhöra något judiskt kollektiv eller ej är deras ensak. Judiska svenskar har protesterat mot sverigedemokraters åsiktskrav, liksom judiska svenskar har protesterat mot Ilmar Reepalus krav. Men, trots att Kent Ekeroths val syns mig oförnuftigt, okänsligt och ungefär lika konstruktivt som att försöka mota kommunism med mera kommunism, kan jag se det som mera förståeligt att han, som förlorat släktingar i Förintelsen, associerar längs kedjan antisemitism-islamism-muslimer-invandring-farligt, än att en person vars släkt länge levt i denna från krig och annan nöd relativt förskonade del av världen utnyttjar antisemitismen för sina egna rasismliknande syften.
För det fjärde är partiets historia långt ifrån ”judisk”.
För det femte är även kopplingen nazism-Israel vanlig i antisemitisk retorik. Sådana jämförelser görs dagligen i islamistiska medier, och inte helt sällan i svenska Aftonbladet och andra vänstermedier.
För det sjätte har jag, efter att ha hört en hel del sverigedemokratisk argumentation, det bestämda intrycket att partiet varken vurmar för svensk kultur i allmänhet, svensk-judiska kulturyttringar i synnerhet eller Israel. ”Stödet” för den judiska staten verkar vara av ett lika opportunistiskt slag som deras nu aktuella stöd till HBT-personer.
Skälen tycks vara två: för det första är Israel det land som mest uppenbart hotas av islamister; för det andra bygger staten Israel på något som ligger nära sverigedemokraternas omhuldade nationalstatsprincip. Det ligger helt enkelt i partiets egenintresse att sätta likhetstecken mellan de judiska israelernas villkor (de utgör dessutom bara 75-80 procent av det egentliga Israels befolkning) och de sverigedemokratiska svenskarnas. På så sätt kan de lättare ta språnget från vissa idéer inom islamismen till islam i sin helhet och muslimerna i allmänhet och därifrån till sin skräckbild: det svenska folket håller på att dö ut. Jämförelsen är naturligtvis absurd. Vi som bor här lever inte i ett ständigt spänningstillstånd. Vi är inte omgivna av flera länder vars befolkningar till stora delar är mer eller mindre fientligt inställda till oss. Sverige är inte den demokrati som pekas ut i ungefär 80 procent av FN:s människorättsråds resolutioner. Vår statsbildning har en helt annan historia än Israels – eller för den delen USA:s. Och så vidare, och så vidare.