I den engelskspråkiga diskussionen om samtiden nämns då och då termen The Endarkenment - Nedsläckningen, Mörkläggningen eller Förmörkelsen. När konspirationsteorier kan diskuteras på samma villkor som resultat av kunskapssökande arbete är det onekligen frågan om ett förvirrat förhållande till sanning och kvalitet.
Organföljetongen i Aftonbladet - som det utlovats en fortsättning på - är ett talande exempel på denna tendens att jämställa slutsatser anpassade efter en mångfacetterad verklighet med en uniform verklighetsbild anpassad efter förutbestämda slutsatser. Saga och verklighet blandas och mottagaren får svårt att avgöra vad som är reportage, ledare eller resonerande essä (för uttalad uppmuntran till genreförvirring, se Jan Guillous "Israel erkände - då höll de liberala dumstrutarna tyst", Aftonbladet den 17/1).
Ur del ett, Boströms text och fotografi, kan enbart två empiriska fakta utläsas: den amerikanske rabbinen från 2009 och soldaterna från 1990-talet är judar, och den unge palestinske mannens kropp har blivit obducerad. Dessutom kan man konstatera att författaren påstår sig ha hört att människor misstänker organstöld.
Om detta hade redovisats klart och tydligt skulle textens brist på sammanhang och mening exponerats. Dess berättigande suggereras i stället fram av en dramatisk konstruktion. I centrum för vad som verkar vara ett reportage står en pietà: sonens sargade kropp och hans sörjande familj. De är varma personer som läsaren kan identifiera sig med. Runt dem, i mörkret, smyger skrattande mördare, mystiskt förbundna med en profitör på en annan plats i en annan tid. De är kalla stereotyper som läsaren instinktivt tar avstånd ifrån. Gott ställs mot ont, mänskligt mot omänskligt.
Verklighetens rabbin är trist prosaisk. Som en av flera amerikaner greps han i samband med en korruptionsskandal. Han misstänktes, enligt amerikanska medier, för att ha köpt njurar från levande israeler, alltså inte döda palestinier, och sålt dem till amerikanska patienter.
Organhandelns världsomspännande sammanhang är en sjaskig del av en förtvivlat grå vardag. I ena änden finns desperata patienter som kan betala, och i den andra finns desperata fattiga som säljer delar av sig själva för att undkomma ruin eller svält. Problemet är inte judiskt. Det är inte israeliskt. Det är allmänmänskligt. Enligt WHO har till och med svenskar (av ospecificerad övrig identitet) skaffat sig nya organ utomlands.
Olika regeringar försöker på olika sätt lösa organbristen, vilken i kombination med fattigdom och en utvecklad transplantationsteknik torde ha orsakat den illegala marknaden. Högerregeringen i Israel har nyligen infört en lag som ger dem som är beredda att donera organ efter sin död företräde i transplantationskön. I Iran legaliserades för några år sedan en reglerad organmarknad. Hanteringen av transplantationsetiska problem diskuteras världen över, utifrån olika förutsättningar.
Del två i Aftonbladets serie kom till stor del som en ickenyhet. Gammal rapportering om den israeliske patologen Yehuda Hiss' verksamhet är lättillgänglig och bör ha varit känd på Aftonbladets redaktion före "avslöjandet".
Hiss utnyttjade en juridisk otydlighet för att avlägsna hud, hornhinnor, bendelar och i ett fåtal fall hjärtklaffar från tillgängliga döda kroppar efter israeliska soldater, palestinier och andra. Organen användes i forskningssyfte. Patologen profiterade inte på verksamheten. Det nya, som avslöjades av israelisk tv, var att hud även transplanteras på brännskadade patienter.
Hiss' agerande aktualiserar viktiga allmänmänskliga etiska dilemman, bland andra valet mellan att respektera den döda kroppen och att rädda brännskadade, levande människor.
Men Aftonbladet med flera medier ställde inte sådana "kultursidesfrågor", frågor ämnade att vidga och fördjupa förståelsen av människan i relation till en ständig ström av utmaningar. I stället serverades en vulgär generalisering. Liksom varje stereotypering av en grupp människor fungerade den begränsande på känslomässig inlevelse och förnuftig analys.
Hiss och hans medarbetare blev i ett slag till hela Israel. Rubriker som "Israel erkänner.", förekom i flera medier. Detta kan jämföras med hanteringen av en annan gammal nyhet, denna gång från Storbritannien. En läkare på ett barnsjukhus hade "systematiskt beordrat en oetisk och illegal skörd av organ från varje obducerat barn", detta utan föräldrarnas medgivande (New York Times, den 31 januari 2001). Varken den tidningen eller - vad jag kan se - något annat medium kom på tanken att anklaga Storbritannien som helhet eller dra in exilbritter i berättelsen.
Guardian insåg sitt misstag i Hissaffären och bytte till en icke-generaliserande rubrik med tillhörande förklaring. Denna information sållades bort när Aftonbladet klandrade liberala svenska medier för att inte svälja deras historia med hull och hår.
Bortsållat blev även det faktum att flera ickesvenska medier som tog upp tråden poängterade att Hiss' förehavanden på intet sätt belägger Boströms insinuationer. Den israeliske patologen lämnade alltså inte efter sig sådana obduktionsspår som Boströms fotografi visar. Han var noga med att stölderna inte skulle märkas. Han diskriminerade inte mellan israeliska, palestinska eller andra kroppar. Utom i ett fall: På banden som israelisk tv använt som bevis säger han att han undvek att ta hornhinnor från anhöriga till muslimer som kunde tänkas följa seden att kasta sand i de dödas ögon. Han sysslade heller inte, som den amerikanske rabbinen sagt sig göra, med organhandel.
Det går helt enkelt inte att utifrån fakta göra någon som helst koppling mellan avsnitt ett och två i organserien.
Men på Aftonbladet envisades man alltjämt med att serien handlar om palestiniern som offer och den israeliske juden eller juden i allmänhet - gränsen är luddig - som förövare.