Jonathan Leman ifrågasätter på sin blogg mitt påstående om att hans kollega Charlotte Wiberg hävdar ”att kritik mot islam och islamism är liktydig med antisemitism och rasism”. Med tanke på att Lehman själv beskriver Wibergs artikel i Expressen (där hon kritiserar mig och Anna Ekström) som att den handlar om ”strukturella likheter mellan antisemitism och islamofobi”, kan det kanske vara lite svårt att förstå vad det är som Leman menar att jag har missuppfattat hos Wiberg.
Problemen är naturligtvis orden ”islamofobi” respektive ”kritk mot islam och islamism”. Wibergs artikel är ett inlägg i en debatt om Ayaan Hirsi Ali, en debatt som handlar om huruvida Hirsi Ali är islamofob eller inte. De som har argumenterat för att Hirsi Ali knyter an till en islamofobisk tendens i Europa, gör detta genom att tillskriva henne en rad åsikter som gör henne till islamofob. När jag har bett dem belägga dessa åsikter med citat har dessa kritiker tystnat betänkligt.
Nu vill Wiberg likafullt i sin artikel anföra Hirsi Ali som exempel på islamofobi. Varför det? Och med grund i vilka argument och citat? Så länge ingen av dessa svenska debattörer kan anföra några relevanta argument för varför man kan påstå att Hirsi Ali ansluter sig till islamofoba, nationalistiskt rasistiska och högerextremistiska tendenser i Europa, är jag böjd att se Hirsi Ali som just inget mer än en ”kritiker av islam och islamism”.
När Wiberg och nu även uppenbarligen även Jonathan Leman uppfattar Ayaan Hirsi Ali som en företrädare för en islamofobi jämförbar med antisemitism, så visar detta två saker. För det första att det tydligen numera inte spelar någon roll om påståenden om en person går att belägga. För det andra att det uppenbarilgen är omöjligt att rikta kritik mot islam och islamism utan att man med automatik i svenska medier blir uppfattad som rasist.
Och återigen: Det är onekligen märkligt att se liberaler hamna i en position som omöjliggör en viss sorts religionskritik.
Svårare än så är det inte.