Det torde vara svårt att tänka sig en bättre illustration av den tes som Bengt Ohlsson driver i sitt angrepp på kulturvänstern i dagens DN, än Maria-Pia Boethius krönika i ETC igår, som jag har kommenterat från en lite annan infallsvinkel i ett tidigare blogginlägg. 

Hos Boethius finns bara den tomma retoriken  kvar. Till och med miljardären Benny Andersson blir i hennes ögon en kritiker av makten och kapitalet, när han ansluter sig till Sven Wollter och Carl Johan De Geer och de andra "radikalerna" i det kanske sista fackeltåg som de kan marschera i innan gråstarr och brutna lårbenshalsar gör att de revolutionära marscherna får inskränkas till sträckan mellan sjuksängen och kaffevagnen på äldreboendet. Skulle Boethius se på Benny Andersson som en lika god människa om han var höger och skänkte bort hundratals miljoner till cancerforskning? Och hur skulle hon tolka ett utspel från Benny Andersson om att bevara scenen på Solliden, om han hade skänkt bort en miljon till Moderaterna eller Sverigedemokraterna istället för till Fi?

Vi vet svaren: han skulle vara en ond människa; hans engagemang för Solliden skulle förklaras med att han vill ha en scen från vilken hans sånger kan framföras så att han ska kunna tjäna ännu fler miljarder. Eller: hans engagemang för Skansen skulle vara första ett steg mot skallmätning och folkrensning. Men dylika dolda motiv har naturligtvis aldrig den som går i fackeltåg med Sven Wollter. Ingen börjar yra om en framtid av folkrensningar, vilket kanske inte vore helt malplacerat med tanke på Wollters livslånga engagemang inom den svenska stalinismen. Ingen börjar tala om att det kan finnas ett egenintresse när musiker och dramatiker blir så väldigt, väldigt engagerade i ombyggnationer som inbegriper just byggande av nya scener i miljonstäder.

Nu menar jag inte att vi borde börja tala om det egenintresset, utan tvärtom att vi borde sluta att tala om det andra egenintresset: det egenintresse och de onda avsikter som alltid förutsätts finnas när någon som ogillar vänstern för fram sina åsikter. Varför inte istället börja föra en diskussion med utgångspunkt i argument och fakta? Det är, som jag ser det, själva den kärnfråga som man kan hoppas att den debatt som lär följa på Ohlssons inlägg ska kunna leda fram till. Att döma av reaktionerna bland mediemänniskorna på exempelvis Twitter valde dock de flesta av Bengt Ohlssons kritiker den sedvanliga strategin, vilket åtminstone har den fördelen att den bekräftar hans teser.