De orkanstarka högervindar som Åsa Linderborg erfar, har som tur är inte nått fram till public service-företaget Sveriges Radio. Där pågår för närvarande en granskning av bemanningsföretag, ledd av journalisterna Paloma Vangpreecha och Johanna Sjöqvist. Den förra har inte bara utmärkt sig som författare till artiklar i "Ordfront, Ditt radikala alternativ", och "ETC, Nyhetstidningen från vänster", utan har även producerat låten "En vanlig dag på farbriken" för en samlingsskiva för ISM, en anti-israelisk aktivistgrupp där centrala medlemmar har nära samröre med terrororganisationen Hamas. I den mån som de åsikter som man kan sluta sig till från hennes övriga kulturverksamhet ligger i linje med vad hon kommer fram till i sin granskning så bör detta sannolikt uppfattas som ytterligare ett bevis på att kulturvänsterns världsbild helt enkelt är mer korrekt än kulturhögerns.
Likaledes förefaller vindarna från vänster fortfarande vara tillräckligt starka för att professor emetrita och hjärnforskaren Annica Dahlström skulle få lov att lämna sitt styrelseuppdrag i Hjärnfonden. Detta efter att en fem år gammal intervju (där hon kommenterar sin bok Könet sitter i hjärnan) har valsat runt i sociala medier, där man bland annat har startat namninsamlingar i syfte att få tyst på Dahlström. Nu har alltså protesterna gett resultat: en styrelse har blivit av med en kvinna (=en seger för feminismen?) och ett varnande exempel har statuerats om var gränserna bör gå för vad en forskare får säga och inte säga, vilka slutsatser som bör dras och vilken sorts teser som bör prövas (=en seger för forskningens frihet?). Man kan tycka vad man vill om Annica Dahlströms forskning, men det åligger faktiskt forskningssvärlden att också ställa frågor som kan te sig konstiga och otidsenliga. Vad som är vetenskap ska avgöras av vetenskapssamfundet. När detta börjar lyssna på twitter- och facebook-mobbar med aldrig så behjärtansvärda idéer om hur idealsamhället bör se ut, är vi illa ute. Vilket framgår inte minst av historien.
Annica Dahlströms kritiker kan icke desto mindre glädja sig åt ännu en framgång. På Aftonbladets kultursida kan vi idag läsa att svensk litteratur begåvats med sin första, men långtifrån sista, hen-huvudperson, "alltså inte någon han och inte heller någon hon, utan ett tredje utanför, bredvid, mitt emellan". Syftet med den bok där hen förekommer sägs vara att "barnen ska få slippa skrivas in så hårt i könsdualismens mönster". Recensenten låter dock meddela att även en annan hen-bok är i antågande: Åsa Maria Krafts "Självpornografi" som recensenten "tror" undersöker "hen-positionen, vad den gör med skrivandet och tankarna". Jotack, den "gissningen" var kanske inte den mest vågade.
Med tanke på högervindarnas styrka ska det hur som helst bli spännande att se om samma slags hatiska kampanjer kommer att drivas mot Kraft som mot Dahlström. Och hur man i kulturlivet kommer att förhålla sig till dessa kampanjer. Är det så att man reagerar mot ovetenskaplighet så kan man ju fråga sig i vilken mån som henböckerna vilar på så mycket stabilare vetenskaplig grund än Dahlströms bok.