David Andersson skrev bra häromdagen i Kristianstadsbladet om hur märkligt tyst det är från vänsterhåll när det gäller de ständiga rapporterna från våldsexcesserna i Syrien. Man kan naturligtvis gå vidare i Anderssons spår och fråga sig hur svenska opinionsbildare skulle ha reagerat om det hade varit Israel istället för Syrien eller om det hade varit USA och inte Kina och Ryssland som hade lagt in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot kraven på president Bashar al-Assads avgång. När Israel har jämförts med nazityskland i parti och minut har detta ursäktats med att den som har gjort jämförelsen - som en nu aktuell programledare i melodifestivalen - är naiv. Vilket säkert är helt korrekt, men man kan icke desto mindre fråga sig varför den sortens naivitet så ofta drabbar Israel och så sällan ett land som Syrien.
Den som vill göra sig en bild av var den svenska vänstern står i fallet Syrien har inte en helt lätt uppgift. Studerar man till exempel den del av vänstern som brukar vara väldigt engagerad i diverse protestaktioner rörande utvecklingen i mellanöstern kan man notera att varit förvånansvärt tyst från till exempel dem som engagerade sig i Ship to Gaza. Går man till vänsterpublikationer som Clarté finner man beklaganden över "USA:s antisyriska propagandakampanjer" och o det senaste numret (nr 4, 2011) kan man läsa att "Syrien har under lång tid varit utsatt för hemliga destabiliserande operationer från bl. a. Israel och västmakterna".
Den underliggande tankefiguren i citaten ur Gnistan är långtifrån ovanlig i mainstream-media. Det som kritiseras är inte sällan utvecklingen i länder som vi vanligtvis uppfattar som demokratier: USA, Israel och så vidare. Och den tankefiguren finner vi, som sagt, inte bara i Gnistan. David Andersson ger ett karakteristiskt exempel: "År 2006 blev Danmarks ambassader i bland annat Syrien angripna, och satta i brand. Skälet var att några tecknare utnyttjat yttrandefriheten och kritiserat en av världsreligionerna, vilket fram till dess varit tillåtet. Svenska politiker och opinionsbildare protesterade – mot Danmark!"
UPPDATERING:
Vad göra, kan man undra. Ett förslag kan vara att formulera ett upprop med krav på vad den svenska regeringen bör göra och att man då som matris använder tuil exempel den text som Per Gahrton skrev på DN Debatt i höstas, i sin roll som ordförande för palestinagrupperna; samt modifiera den så att Israel byts ut mot Syrien. I Gahrtons text kunde man bland annat läsa:
"Sverige måste gå i spetsen och kräva sanktioner mot Israel för de folkrättsbrott som knappast längre förnekas av någon utanför landet. Efter revolutionens seger i Libyen blir Israel alltmer ensamt som folkrättsbrytare i Mellanöstern. Tålamodet med särbehandlingen av Israel håller på att tryta i stora delar av världen. Var står Sverige? Om vårt militära stöd till revoltörerna i Libyen ska bli led i en trovärdig politik för en global rättsordning måste Carl Bildt och den svenska regeringen snarast ta initiativ till målinriktade sanktioner mot de israeliska beslutsfattarna. Det kan handla om blockering av bankkonton, inreseförbud, förbud mot import (...) etcetera"