T isdagskväll den 31 januari. Jag sitter böjd över en översättning när jag nås av uppgiften om ett nytt mord i Malmö. Fosievägen, man skjuten i bil. Det sjunker in i mig med en blandad känsla, obehag, nu-får-det-vara-nog, men också nyfikenhet: Vem är det den här gången? Vad gäller det nu? Lite senare på kvällen tar jag bilen och åker dit, till hjärtat av södra Malmö.

Väl där, är det tomt och stilla. Det enda som vittnar om en brottsplats är blåvita band och en polisbil. En perfekt mordplats, slår det mig: totalt mörker, en parkering mittemellan två höghus. En ung man kommer förbi. Han undrar vad som hänt, han bor i huset. Ett mord, säger jag. Ett mord, här? Här är lugnt, fortsätter han och berättar att hans son börjat på dagiset precis vid mordplatsen samma dag. Jag känner igen hans reaktion; ett slags stillsam resignation parad med nyfikenhet. Medan vi står där bromsar en röd skåpbil in. Ut hoppar två killar i trettioårsåldern. De gestikulerar vilt och tar sig under avspärrningen samtidigt som poliserna rusar ut ur sin bil. Jag vill se min onkels blod! skriker den ene. Han är våldsamt upprörd och börjar skrika mot poliserna på ett språk jag inte förstår. Den lilla scenen är fort över. Poliserna motar bort den aggressive mannen. Vad som slår mig är den totala brist på respekt han visar poliserna. Senare på natten spränger någon en bomb vid polisstationen ute på Gullviksborg.

Någon dag senare beger jag mig till Seved, en del av södra Sofielund. Det är en blandning av charmig småhusidyll och låghus med hyresrätter, egentligen den perfekta mixen för en fin bostadsmiljö men fastighetsvärdar utan socialt ansvar och en koncentration av familjer med sociala problem har förvandlat Seved till ”laglöst land”. Situationen kulminerade hösten 2011 när brevbärarna i området vägrade dela ut post. Stadsdelschefen meddelade genast att han såg det som en ”utmaning” (standard-eufemismen när den sociala katastrofen är ett faktum) och nu ska ungdomar i området utbildas till att dela ut breven, alltmedan gänget som tagit över Rasmusgatan fortsätter med hot, ”tull” och narkotikahandel.

Det är en kall lördagsförmiddag. Jag går på Rasmusgatan där den mynnar ut i Lantmannagatan. Här mördades Navid M. kallblodigt den 1 februari 2008. Det fanns gott om vittnen men mordet har förblivit olöst, som ett i en lång rad olösta, gängrelaterade mord. Jag blir nervös trots att gatan är i stort sett tom, jag som kört taxi i den här stan, som jobbat som invandrartolk i den och som alltid haft en känsla av att kunna röra mig obehindrat överallt. Så inte nu. Jag möter några enstaka ungdomar, ser ingen narkotikahandel, men obehaget är påtagligt ändå, eftersom gatan har blivit vad den är. Ty så fungerar det, en spiral av rykten och verkliga händelser hjälper till att skapa rädsla för vissa, skrämselkapital åt andra.

När jag går tillbaka till bilen tar jag en sväng bort till den arabiska restaurangen Abu Nouas, på Ystadvägen, drygt hundra meter från Sevedsplan. Förr hette den Wendi’s. Hösten 2004 mördades en av ägarna, den unga kinesiskan Yixi Zhou, när krögarparet överfölls inne på restaurangen av ett ungdomsgäng från Hermodsdal.

Jag följde rättegången. Gärningsmännen såg tagna och ångerfulla ut men gänget på åskådarplats provocerade med sin stil, sina leenden och en till synes total avsaknad av empati. En av dem, med irakisk bakgrund, härmade Wendi med en rasistisk rörelse mot ögonen samtidigt som denne gråtande beskrev hur hans hustru kämpade mot mördarna med en dammsugarslang. Den eroderade empatitröskeln drabbade mig som ett slag i solar plexus och ingenting som hänt i Malmö sedan dess har chockat mig som det.

När jag tänker på den händelsen tänker jag också på mitt eget ansvar som författare, på min kärlek till det mångkulturella Malmö som jag försökt gestalta i böcker som Jag vill ha hela världen! och Torget. Har jag varit för naiv? Vägrat se vissa samband? Jag vet inte, vet bara att frågorna ställdes i mig då, kring rättegången, och att de fortfarande ställs i mig, svåra frågor som tangerar de intellektuella ”lagarna” för hur samhällsproblemen får diskuteras. På ena sidan ett slags politisk korrekthet, där vissa frågor aldrig får ställas, på andra sidan de rabiata och ”avpixlade”, för vilka invandrare i sig är pest. Resultat: ett Skylla och Charybdis, där de som vill diskutera förutsättningslöst hela tiden riskerar att sugas mot den ena eller andra klippan; två ”klippor” som betingar varandra.

Fotboll är ett av Malmös viktigaste språk. En gång i tiden släppte det in mig i staden. Nu vänder jag mig till två som jag regelbundet talar detta språk med för att fråga vad som händer. Amir Mirshekari är ett temperamentsfullt kvicksilver på planen och kom som flykting från Iran till Malmö 1987 som femtonåring. Idag jobbar han som boendestödjare på Migrationsverket med ansvar för ensamkommande flyktingbarn.

– Jag blir störd av att man överdramatiserar. Man gör det större än det är. Vi har större problem – bostadsbristen, till exempel. Jag känner mig inte osäker eller rädd. Jag tittar på min egen generation. Vi lever ett dubbelliv. Som många hade jag svårt att hitta jaget i samhället. Det är där det skär sig, vid arton, nitton. Jag ställde frågan: Varför får inte jag festa, ha tjejer, inte resa själv? Varför fick inte jag? Vi hade inga pengar, så enkelt var det. Sådant skapar bitterhet. Mina föräldrar tjatade på oss för att vi skulle lyckas. En av tolkarna vi hade sa: Lär dig språket! Och umgås inte så mycket med iranier. Och så blev det. Det finns en segregation i alla städer. Om man förnekar det, är man blind för samhället. Vi har fattiga, medelklass, rika. Så tydligt.

– Har du någonsin upplevt rasism här?

– Nej. Jo, förresten, när Inte utan min dotter kom, då. Är du iranier? frågade folk. Då sa jag att jag var grek, säger han och skrattar.

– Tycker du att Malmö tagit emot för många flyktingar?

– Nej, vi skulle kunna ta emot ännu fler. Vi har det väldigt bra. Jag håller på att läsa en bok: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra av kirurgen Nils Simonsson. ”Det sker inga förändringar utan ansträngning och omak”, säger han, vilket är så sant. Vill du ändra något så måste man anstränga sig och förändringar är inte alltid behagliga.

– Hur ska man göra?

– Man kan inte vara alla till lags, du kan inte tvinga på någon ett boende när de har vänner eller familj som de hellre vill leva med! Hur stor är chansen att en storfamilj på sex personer med utländsk härkomst ska få en lägenhet i Slottstaden, Gamla Väster, Davidshall? Svar nej! Du får erbjudande om en lägenhet i ett invandrartätt område. MKB har många lägenheter i Malmö men hur kommer det sig att jag bara får erbjudande om att flytta till ett visst område? Hur ska vi assimilera oss när vi inte får integrera oss? Majoriteten av de skjutna är inte oskyldiga. Är du i en kriminell värld, löper du risken att bli klämd. Jag väljer att inte umgås med iranier för jag är färdig med Iran. Jag ser resultatet också med mina flyktingkillar. Att de lyssnar på oss. Att de pratar bra svenska. Att den rätta vägen tar längre tid, men det är det värt.

Goran Medjedovic, sul-fintens okrönte konung, kom till Sverige 1993, som flykting från Sarajevo. Idag bor han på Holma, ett av de områden där skottlossningar har ägt rum och gängen slagit rot. Han driver Shellmacken vid infarten till området.

– Jag känner massa kriminella. De hamnar i häktet en dag. Inget straff. Och de vet att det inte kommer att hända något. Det är ofta invandrare, yngre. Från Holma, Rosengård. Föräldrarna är inga förebilder, har inte tillfört något. Inga jobb, ingen utbildning. Det blir alltså inga konsekvenser, varken från samhället eller föräldrarna.

– Du bor på Holma, där det varit oroligt med flera skjutningar …

– Det är som i övriga Malmö, spänt. Men det är oftast de kriminella som drabbas, sällan de vanliga. Det värsta är att alla vet vem det är. Folk som kommer från Balkan, östländerna, Irak, Iran, för dem är det normalt att uppnå saker med våld. När de kommer hit, sitter det kvar. Helt normalt. Vi är mer så, det är temperamentet. Vi kan sitta tillsammans, dricka, ha det trevligt. Så tänder det till. Du vill vara störst. Någon skjuter någons bror. Man kan aldrig erkänna någon förlust. Jag ska vara den sista som dödar. Då har jag vunnit och allt får användas. Det är den inställningen.

– Har du upplevt någon rasism i det svenska samhället?

– Nej, aldrig. Det är svenskarna som råkar ut för det, rasism. Man är extra tuff mot svenskarna.

– Framtidens Malmö, du har småbarn …

– Man borde införa en lag som säger att man inom en femårsperiod ska lära sig svenska och fixa ett jobb. Lyckas du inte på fem år: Hej då!

– Det är hårda ord …

– Jo, men jag har två barn. Jag vill kunna släppa ut dem på gården utan problem. Så vill jag ha det. Så är det inte nu. Alla mina kompisar har samma åsikt om detta. Vi kommer från krig. Vi som invandrare får mycket, men ger inte tillräckligt tillbaka. Malmö blir översvämmat. Hade någon svensk sagt detta, hade man blivit stämplad som rasist.

I Hovrätten sitter fem killar som är åtalade för att ha smugglat in fem kilo kokain från Florida. En av dem har lös anknytning till en av Malmös ”falanger”. Åklagaren vill ha fjorton år för huvudmännen. Fjorton år! tänker jag och ser på dem. Knappt en rörelse, utom hos en som skruvar besvärat på sig. Kokain är guld i den kriminella världen.

Men handlar då avrättningarna om en kamp om ”marknadsandelar”? Efter att ha samtalat med Tobias Barkman, en av författarna till boken Maffiakrig (viktig läsning för den som vill begripa vad som händer i staden), och Patrik Andersson, chef för polisens Bravoenhet i Malmö, frestas jag att svara: Sannolikt inte.

Marknaden tycks vara så stor att man inte behöver kriga om den. Och gängen är inte längre specialiserade utan sysslar med det mesta: kortbedrägerier, knark, trafficking, utpressning – med det som ger just snabbast cash. Mycket tyder på att annat spelar större roll, en primitiv vendettakultur (”Jag ska knulla din mamma!”): ett slagsmål på dansrestaurangen Slagthuset för sex år sedan är en av orsakerna bakom det utdragna ”kriget” mellan de kriminella så kallade M- och K-falangerna, till exempel. Vad gäller strukturen på gängen har polisen haft svårt att hänga med i utvecklingen, hävdar Barkman. När man väl hade lärt sig mc-gängens hierarkiska struktur hade det fötts nya gäng med lösare struktur och utan emblem som de skyltar med. Dessutom är lojaliteten inte densamma längre:

– Vad vi ser är gäng som poppar upp, sen söker man sig till nya konstellationer. Lion’s Family försvann, Black Scorpions försvann. Outlaws har tappat massor av folk – de brände sina västar på Seved. De kriminella individerna organiserar sig alltså – ibland. Men de har svårt att hålla ihop. Lojalitet är inte deras starka sida. Det är nyrekryteringen vi måste åt, säger Patrik Andersson.

I Maffiakrig tecknas en mörk bild av Herrgården, den del av Rosengård som har stått mest i fokus de senaste åren. Stadsdelen är byggd för 3 500 invånare. Officiellt bor det 5 000 men polisen misstänker att det handlar om 8 000. Inte konstigt då, ifall barnen hamnar på gårdar och gator där gängen finns. Så underlättas den så kallade ”nyrekryteringen”.

En som protesterat mot den lagstiftning som lagt grunden till detta problem är det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu. För några år sedan skrev han i en debattartikel: ”Under 2006 kommunplacerades 3 000 flyktingar och invandrare i Malmö. Flyktingarna var tre gånger så många som året innan och 90 procent av dem kom från Ebo (lagen om eget boende för asylsökande). På drygt ett och ett halvt år har 700 nyanlända skolbarn i varierande åldrar och med högst varierande skolgång kommit till Malmös skolor. Här återfinns många av dem som registreras som obehöriga till gymnasiet. I år väntas de nyanlända bli ännu fler. Vi befinner oss i en situation som är fullständigt ohanterlig och som förvärras från dag till dag …”

Jag träffar honom på stadshusets sjunde våning. För två år sedan blev hans bostad beskjuten och hade han suttit där han brukar sitta hade han fått kulan som gick in genom fönstret i huvudet. Ilmar väcker känslor, är avskydd av extremhögern för sin tro på det mångkulturella Malmö, men skys också av liberaler och vänster för sina utspel om problemen i Malmö, nu senast med tankar om ”temporärt medborgarskap” för att komma åt den organiserade brottsligheten.

Jag frågar honom om Ebolagstiftningen:

– För femton år sedan bjöd jag ner Göran Persson och Mona Sahlin till Malmö. Då hade några rufflare i Göteborg köpt upp Herrgården. De raggade flyktingar i Småland. Kom hit! sa de. Här får ni lägenhet och färg-tv. Det var oseriösa människor. Deras affärsidé var: vi har tomma lägenheter, ni får hyran garanterad från socialen som sedan får pengar från Migrationsverket. Det gick under namnet Ebo. Så fylldes bostäderna upp, en hel stadsdel, med flyktingar som redan var i en skör situation och i en stad där vi hade en arbetslöshet på 22 procent 1995–96. Skolan? Hur fan ska vi kunna undervisa? I slutet av terminen hade vi en ny klass. De kunde ingen svenska överhuvudtaget. Sahlin fick träffa en tjej på tretton år. De var nio vuxna i en trerummare. Hur skulle hon sköta sin hygien? Hon hade sina kläder i en låda. Vi måste stoppa det här Ebo, tänkte jag. Jag skrev det då, 1996. Göran Johansson i Göteborg var på samma linje och vi blev anklagade för att vara rasister båda två. Inför valet 2006 trodde jag mig ha fått den socialdemokratiska riksdagsgruppen med mig. Nu svänger det, kände jag. Men sedan efter regimskiftet var det kompakt motstånd i utskottet när FP började med sitt tal om rätten att bosätta sig var som helst. Så föll frågan.

Hélène Lagercrantz är rektor på Örtagårdsskolan i Rosengård. Hon har varit där i tio år och går i pension senare i år. Två barn till den mördade mannen på Fosievägen går här, pojken som fick benet amputerat efter en nyårsraket går här och för någon vecka sedan besköts en praktikant på skolan på Hårds väg, gatan som leder till skolan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

– Hur påverkas barnen av det som händer?

– När större incidenter händer sammankallar vi skolans krisgrupp, vilket har fungerat väl efter händelserna i Malmö och på Rosengård förra månaden.

– Hur påverkar Ebo er här på skolan?

– In- och utflytt av elever sker fortlöpande under hela läsåret. Det är svårt att beräkna hur många elever som kommer att finnas på skolan inför ett nytt läsår. Händer det något ute i världen, är möjligheten stor att detta återspeglas på skolan. Jag upplever att segregation i Malmö är ett stort problem, vilket är ganska tydligt om man tänker på vilka som bor på Rosengård nu och för tjugo år sedan. I årskurserna F–6 finns det idag två svenska barn av cirka 300 elever.

– Hur ser du på framtiden?

– Malmös framtid som stad är nog ljus. Hur det kommer att se ut på Rosengård är det svårt att sia om. Om tiderna blir bättre och om det skapas arbete för fler boende på Rosengård tror jag att även Rosengård har en chans.

Hon ser lite uppgiven ut, när hon säger det, Hélène Lagercrantz, en av Malmös vardagshjältar i det tysta. De ansvariga för den uppkomna situationen då? Och orsakerna? Jag tillåter mig att spekulera fritt: Slobodan Milosevic (talet på Trastfältet som triggade igång de jugoslaviska krigen), George W Bush (Irakkriget med dess katastrofala konsekvenser), den råa kvartalskapitalism där bonusorgier blivit symbolen för en roffarmentalitet, vars spegelvända värld är gängen med sina drömmar om lika snabba pengar (i båda fallen har synen på samhället som en gemensam angelägenhet havererat), en nyfattigdom, tungt illustrerad av Zlatans berättelse om sin uppväxt. Därefter de mindre sammanhangen: en tandlös vapenlagstiftning, ”politikerna”, inte minst de inom V, MP och FP som vägrat göra något åt Ebolagstiftningen, skrupelfria fastighetsägare och ”vi själva”, vi som göder gängen och den svarta ekonomin genom att handla kokain, svartsprit, smuggelcigaretter och som besöker svartklubbarna på Norra Grängesbergsgatan (”Malmös ballaste gata”) men vägrar se sambandet mellan våldet och våra egna liv. Fler? Gängmedlemmarna, så klart, ty, som Kierkegaard sa, den enskilde har alltid ett ansvar. Sätter någon en pistol i hand och ber dig åka till Fosievägen och mörda, har du ett val. Du kan säga nej.

Den siste jag väljer att prata med är Stjepan Rasic. Vi sitter på Stippes, hans korvbar vid Triangeln, ett legendariskt vattenhål i Malmönatten. Han kom till Malmö 1965 och jobbade sju år på den famösa ”Eterniten” i Lomma, innan han öppnade sin korvbar: ett ställe för alla där ingen skillnad fick finnas mellan vit, gul, svart, muslim, katolik och det är efter den devisen han drivit sitt ställe i fyrtio år.

– Det fanns inte så mycket hat på gatorna då. Jag vet inte varför det kommer, men det får inte bli ”vi” och ”dom”. Nu finns det ett ”vi” och ett ”dom” – och det är livsfarligt i ett samhälle. Kanske är det politikernas fel. Jag vet inte. Men jag tror att man gör ett fel, släpper in så mycket folk utan att ge dem utbildning. Jag tror på att det ska bli ett Malmö som i gamla tider, en stor region med en enormt fin utveckling på väg. Trots allt. Men vi måste alla säga Stopp! nu. Även om det inte betyder något, måste vi göra det. Vänder vi bort huvudet, då är det kört.

En morgon några dagar efter mordet på Fosievägen ringer det på dörren. Genom fönstret skymtar jag vem det är: vännen H. Han bor på Söderkulla, mitt i M-falangens kärnområde, där kulorna ven. På sjuttiotalet gick vi i förstamajtågen tillsammans när vi arbetade i Malmö hamn. Sedan tog han den ideologiska köksvägen, från vänster till andra sidan, samma väg som många arbetare har tagit i olika länder, såväl i Malmö som i Frankrike. Jag har precis åkt långfärdsskridskor och har kvar den lyckokänslan i bröstet. Jag vet vad han vill prata om. Jag kan tiraderna utantill, hatet och viljan till de riktigt hårda lösningarna.

Skylla och Charybdis, alltså. Jag står kvar blickstilla i tvättstugan, orkar inte den konfrontationen. Inte idag.