Den suggererade sanningen
”I’d rather entrust the government of the United States to the first 400 people listed in the Boston telephone directory than to the faculty of Harvard University.” Detta citat av den konservative amerikanske författaren William F Buckley uttrycker en banal men ofta förbisedd sanning – intelligens och goda kunskaper eller en fin akademisk titel är ingen garanti för gott omdöme. Universitetens företrädare kan ibland till och med fungera som fiender till upplysning och förnuft.
Buckleys uttalande gällde i första hand samhällsvetarnas oförtjänta auktoritet inom politiken, men det har en vidare giltighet. Benägenheten att låta sig förledas av vetenskapens prestige har ställt till eländepåmångaområden. Inteminstinompsykiatrinochbeteendevetenskaperna har universiteten spelat en viktig roll vid spridningen av pseudovetenskap och kvacksalveri. Det gäller inte minst freudiansk psykoanalys och förnekandet av biologiska faktorers betydelse för psykologiska fenomen. Här tänkte jag fokusera på teorin om bortträngning av traumatiska minnen, därför att denna teori fortfarande orsakar och vidmakthåller förfärliga mänskliga tragedier.
Bortträngningsteorin spelade en central roll för Freud. Idén att man kan tränga bort ångestladdat material från medvetandet har varit en viktig ingrediens i den freudianska psykoanalysen i mer än hundra år, men har huvudsakligen gällt driftsimpulser snarare än minnen av trauman. Teorinombortträngningavminnenavövergreppkomatt blommaupppå1980-taletochsveptedäreftersomenepidemigenom västvärlden under ett par decennier. Vid universiteten idag är teorin på utdöende men skadeverkningarna är fortfarande synliga.
Fastän teorin har en lång historia, startade masshysterin med några omskrivna fall i USA under slutet av 1980-talet. Ett av de första inleddes 1989 på ett daghem i den lilla staden Edenton i North Carolina. Ett par föräldrar anklagade daghemmets ägare, ett gift par, för att ha utsatt deras barn för sexuella övergrepp. När saken blev känd reste psykoterapeuter till Edenton, tog in på hotell i staden och erbjöd sina tjänster till andra familjer. Det dröjde inte länge förrän fler barn, som aldrig tidigare klagat över behandlingen på daghemmet, började få fram bortträngda minnen av samlag, sodomi, misshandel och till och med mord. Historierna blev allt värre och allt osannolikare men inte ens när de kom att involvera rymdfarkoster och dresserade hajar väckte det misstänksamhet hos rättsväsendet. Tre personer fälldes i domstol för övergrepp. Ägaren Robert Kelly fick ett långt fängelsestraff men domen ogiltigförklarades 1995. Hustrun Betsy, som såg sina egna barn löpa risk att bli utan båda sina föräldrar, tillbringade också några år i fängelse men slapp avtjäna hela straffet i utbyte mot ett erkännande. Hon släpptes 1994.
Ett annat fall som spelade en nyckelroll för epidemins spridning började 1969 med ett ouppklarat mord på en liten flicka i Kalifornien. Tjugo år senare började en ung kvinna vid namn Eileen Franklin, som vuxit upp i samma område som mordoffret, gå i psykoterapi för psykiska besvär. Med hjälp av terapeuten fick hon under några månader fram alltmer detaljerade minnen av sexuella övergrepp, vilka hon som barn skulle ha utsatts för av sin far. Efter ytterligare terapi erinrade hon sig även att hon bevittnat mordet på flickan i grannskapet och att mördaren var hennes egen far. Teknisk bevisning och samtida vittnen saknades men efter vittnesmål av Eileens psykoterapeut, som försäkrade att hennes återvunna minnen var autentiska, fälldes Franklins far för mord. Fallet gav upphov till omfattande skriverier i populärpressen och skildrades även i en film med Shelley Long i huvudrollen, Fatal Memories. The Eileen Franklin Story. I Sverige fick fallet spridning av den dåvarande docenten i psykologi, Sven- ›› Åke Christianson. I sin bok Traumatiska minnen (1994)accepterade Christianson helt och hållet Franklins minnen som autentiska och viftade kategoriskt bort skeptiska kritiker. Teorin om bortträngning av traumatiska minnen gavs därmed inte bara ytterligare spridning; den fick också en vetenskaplig legitimitet. När det amerikanska rättsväsendet så småningom vaknade och ogiltigförklarade domen mot Franklin hade denne tillbringat sju år i fängelse.
Det är knappast en tillfällighet att ett svenskt fall med flera paralleller till Franklinfallet inträffade vid denna tid. En ung kvinna i Västsverige sökte hjälp hos barnpsykiatrin för lindriga depressiva problem och ätstörningar. Med hjälp av terapeuter som anammat teorin, torgförd i Christiansons bok, att ätstörningar orsakas av sexuella övergrepp, särskilt, förstås, påtvingat oralsex, började hon få mardrömmar i vilka fadern förgrep sig på henne. Efterhand kom dessa att uppfattas som autentiska minnen. Övergreppen ska huvudsakligen ha ägt rum i pappans lastbil under arbetsresor på vilka han ibland åtföljdes av dottern. Enligt samtida vittnen följde flickan gärna med på sådana resor. Att hon inte tvekade inför utsikten att bli brutalt våldtagen, förklarades med att hon trängt bort minnena.
Efter ytterligare en tids terapi kom flickan plötsligt ihåg att hon som sexårig passagerare i faderns lastbil under en Tysklandsresa bevittnat hur denne slog ihjäl en lifterska som avvisat hans sexuella närmanden. Den svenska polisen skrev till sina tyska kolleger för att höra om de hade något olöst kvinnomord från den aktuella tiden och fick sig tillsänt två svartvita fotografier på kvinnor som mördats av okända gärningsmän. Chaufförens dotter konfronterades med dessa och pekade ut den ena som pappans offer. Denne åtalades och under rättegången åberopades Christiansons bok av åklagaren för att styrka autenticiteten hos dotterns återvunna minnen. Christianson hade utlovat ett vittnesmål för åklagarsidan men backade ur när det stod klart att påståendena om bortträngning skulle komma att motsägas av ett annat vittne. Chauffören friades i två instanser.
De flesta minnesforskare avvisar numera bortträngningsteorin.I de typiska fallen gällde det alltså en person, i en stor majoritet av fallen en kvinna, som påstods under många år ha varit utsatt för regelbundna övergrepp men inte haft någon medveten kunskap om det. Så småningom hamnar hon hos en terapeut och under loppet av några månader uppkommer gradvis alltmer detaljerade minnen av övergrepp. Två förklarande hypoteser har anförts. Den ena säger att evolutionen har givit våra hjärnor en särskild mekanism för att skydda individen mot ångestladdade minnen genom att tränga bort dem till det omedvetna. Den andra hypotesen säger att minnena är resultatet av terapeutisk suggestion, eventuellt assisterad av populärkulturen med dess otaliga veckotidningsartiklar, böcker och tv-filmer.
Bortträngningsteorin är osannolik av flera skäl. För det första är den oförenlig med allmänmänsklig erfarenhet. Om våra hjärnor hade varit utrustade med denna påstådda skyddsfunktion borde man kunna dokumentera bortträngning i historiska källor. Så tycks emellertid inte vara fallet. Vem har hört talas om koncentrationslägerfångar eller tortyroffer som inte känner till vad de har varit med om? I verkligheten minns människor sådant mycket väl. I en klassisk studie från 1990 (”The Memory of Concentration Camp Survivors”) konkluderar Wagenaar & Groeneweg att nästan alla vittnen hade detaljerade minnen av de nazistiska koncentrationslägren 40 år efteråt.
Inte heller tycks det finnas andra typer av historiska exempel. Däremot finns det det litterära skildringar av fenomenet, inte minst från romantiken och framåt. I Charles Dickens roman Historien om tvåstäder från1859förekommertillexempelenpersonsomglömmer att han är läkare efter det att han spärrats in i Bastiljen.
Harrison Pope, professor i psykiatri vid Harvard, hävdar att äldre källor saknas. Pope och några av hans kolleger utlyste en tävling, där den som kunde hitta ett äldre exempel utlovades 1 000 dollar i belöning. Priset kom att utbetalas till den som föreslog operan Nina av Dalayrac and Marsollier från 1786. Äldre källor än så har inte stått att finna.
För det andra är det osannolikt av rent teoretiska skäl att naturen skulle ha försett hjärnan med en förmåga att tränga bort traumatiska minnen. En viktig funktion hos sådana minnen är nämligen att göra det lättare för oss att undvika liknande farliga situationer i framtiden. Detta medges också av bortträngningsteorins förespråkare, vilka emellertid hävdar att bortträngningen är ett skydd naturen har utvecklat mot ångesten. Att minnena framkallar ångest är dock en viktig del av deras skyddsfunktion. Det man hävdar är att naturen först har utvecklat en alarmsignal men att denna är så skadlig att det också har behövts en ljuddämpare för att skydda oss mot larmet. Men teorin är underligare än så. Elimineringen av larmsignalen skapar nämligen i sin tur så stora problem att man måste motarbeta även ljuddämparen. Patienten måste ju gå i terapi för att få tillbaka de minnen som naturen försökt skydda henne emot.
För det tredje finns det inga vetenskapliga belägg för bortträngningsteorin. Ett stort antal seriösa genomgångar av den vetenskapliga litteraturen visar detta ganska tydligt, till exempel Richard McNallys Remembering Trauma (2003), Elisabeth Loftus och Katherine Ketchams The Myth of Repressed Memory (1994) samt min egen uppsats ”The Dangers of the Therapeutic Culture”, i Modernity and Its Discontents (2005). Ett betecknande exempel är en rapport från det brittiska psykiatersällskapet Royal College of Psychiatrists 1998. Brittiska läkare var förbryllade av motstridiga påståenden inom fältet och ville ha vetenskapligt grundade riktlinjer för hanteringen av påstådda fall avbortträngning. Sällskapet tillsatte en arbetsgrupp som sökte igenom den vetenskapliga litteraturen och sammanfattade sina fynd så här:
Det existerar inga belägg för bortträngning och återkomst av verifierade, svåra traumatiska händelser… Det finns också en slående frånvaro i litteraturen av väl bestyrkta fall av sådana bortträngda minnen som återvunnits genom psykoterapi. Givet förekomsten av sexuella övergrepp mot barn borde det, även om bara en liten del av dem bortträngdes och några av dem därefter åter vanns i terapi, finnas ett betydande antal bestyrkta sådana fall. I själva verket finns det inga.
En anledning till att bortträngning framstår som rimlig för så många kan vara att den förväxlas med andra välbekanta fenomen. Alla har vi varit med om att vi inte har tänkt på en händelse under flera år men plötsligt blivit påminda om den. Men det betyder ju inte att den har varit aktivt bortträngd. Man kan också undvika att tänka på en obehaglig händelse och undvika situationer som aktiverar minnet av den. Om man lyckas med det, är det tänkbart att minnet med tiden förbleknar som vid normal glömska. Även detta är dock något annat än bortträngning. Vid den senare processen antas ju minnet vara helt otillgängligt men ändå finnas kvar intakt i hjärnan och till och med orsaka sjukdomssymtom. Vid normal glömska är minnet tillgängligt men falnar efterhand. Ingenting tyder på att man på detta sätt skulle kunna glömma svårare trauman som regelbundna våldtäkter eller mord. Den normala mänskliga erfarenheten av traumatiska händelser är tvärtom att ju hemskare minnena är, desto svårare är de att glömma.
Ett visst nummer har gjorts av ganska ny forskning om så kallad ”riktad glömska” (directed forgetting). I laboratorieexperiment har försökspersoner fått studera en lista med ord och därefter instruerats att glömma vissa av dem och i någon mån lyckades de härmed. Som kritiker påpekat är detta dock varken förvånande eller relevant. För det första gällde det här att glömma enstaka ord, inte några traumatiska minnen av utdragna händelseförlopp. För det andra anfördes inga belägg för att de glömda orden var bortträngda i den meningen att minnena fanns kvar otillgängliga för medvetandet i åratal och därefter var möjliga att återvinna med terapi. (Se John F Kihlstroms ”No need for repression” i Trends in Cognitive Sciences, 2002)
Medan starka argument således talar emot bortträngningshypotesen, finns det goda skäl för alternativet terapeutisk suggestion. Flera psykologer, som Elisabeth Loftus och Steven Ceci i ”Suggestibility of the child witness” (1993), har visat vad många småbarnsföräldrar alltid har vetat: det är ganska lätt att suggerera barn att tro att de upplevt saker som aldrig inträffat. Även många vuxna har själva upplevt hur de trott sig minnas saker som de i själva verket fantiserat om eller fått berättade för sig. Om man tror att ens psykiska problem beror på omedvetna minnen av övergrepp och om man sitter och diskuterar detta med en terapeut varje vecka i några månader är det kanske inte så förvånande om man börjar drömma om saken. Får man sedan höra att drömmarna egentligen är minnen är det naturligt om man med tiden tror sig komma ihåg sådana övergrepp.
Många har hävdat att terapeuter är noga med att undvika allt som kan tänkas inducera falska minnen hos patienterna men det är faktiskt inte svårt att belägga terapeutisk påverkan. I fallet med lastbilschauffören som nämndes ovan kan man direkt se detta i utredningsmaterialet. Här följer ett kort utdrag ur ett polisförhör vid en tidpunkt innan flickans påstådda minnen hade befästs. Man kan här tydligt se den påverkan som flickan (F) utsattes för såväl av personalen på den barnpsykiatriska kliniken som av polisens egen intervjuare (I):
I: Jag vet att du har haft anorexi … vad tror du orsakade det?
F: Psykologerna … tror att det var min pappa som orsakade det genom vad han gjorde … men det är inte något som någon kan säga eftersom jag inte kommer ihåg själv.
I: Men när du säger att du inte minns – vad beror det på? Du måste väl ha någon liten minnesbild av vad han gjorde?
F: Ja, det har jag.
I: Kan du berätta för mig om dom?
F: Nej inte minnesbilderna… jag är inte säker, men det handlar om incest … vi vet inte riktigt hur.
I: Du kommer ihåg tillfällena när det hände?
F: Nej det gör jag inte, det är bara vissa minnesbilder men jag kan inte få en hel bild av vad som hände.
I: Men du minns att det var sexuella övergrepp?
F: Jag vet inte riktigt vad jag skall säga … jag kommer inte ihåg någonting … jag minns att han rörde mig på ett visst sätt … personalen på barnpsyk tolkar det på sitt eget sätt. Jag vet inte, jag kan inte säga…
Bortträngningsteorin har orsakat förfärliga tragedier även i Sverige. Familjer har splittrats och oskyldiga män sitter fortfarande i fängelse på grund av vittnesmål från svenska psykologer. De två läkare som fick sitt liv förstört när de, under en grotesk massmedial hysteri, anklagades för att ha mördat och styckat den prostituerade Catrine Da Costa har fortfarande inte fått upprättelse. Bland de ”bevis” som anfördes mot läkarna fanns en berättelse från den enes dotter. Denna flicka ska, när hon var 17 månader gammal, ha blivit utsatt för sexuella övergrepp och även bevittnat hur fadern och hans kollega hade styckat och skändat en kvinna på en rättsläkarstation utanför Stockholm. Flickan berättade naturligtvis inte om detta direkt eftersom hon hade trängt bort minnena. De förmenta specialister som för domstolen gjorde en bedömning av barnets vittnesmål, barnläkaren Frank Lindblad och psykologen Margareta Erixon, framhöll flickans oberördhet när hon vallades på rättsläkarstationen som ett bevis för att hon hade trängt bort hemska minnen.
Även fallet Thomas Quick börjar med bortträngda minnen. De första berättelserna om alla de mord som Quick ska ha begått uppkom i terapi där själva syftet var att få fram sådana minnen. Idag vet vi att terapin lyckades över förväntan.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I debatterna om både styckmordet och Quickskandalen har kritiken i första hand riktats mot rättsväsendets företrädare, poliser, åklagare och advokater, men en stor del av skulden ligger nog hos vissa akademiker. Universiteten är tänkta att vara samhällets sista instans när det gäller sakkunskap och faktaunderlag men flera akademiker bidrog starkt till spridningen av bortträngningsteorin. Dåvarande professorn i rättspsykiatri, den framlidne Lars Lidberg och dåvarande docenten i psykologi, Sven-Åke Christianson, försäkrade i en av de första rättegångarna mot Quick att det var sexuella övergrepp och svåra traumatiska händelser under barndomen som låg bakom abnorma handlande.
Det är lätt att förfasas över rättsväsendets okritiska anammande av dessa stolligheter, men man måste betänka att poliser och jurister stod handfallna inför påståenden om bortträngning och begripligt nog vände sig till dem som ansågs företräda expertisen. Om professorer i rättspsykiatri och psykologi påstår detta i akademiska läroböcker och sedan sitter i domstolar som expertvittnen och försäkrar samma sak, är det kanske inte så konstigt att en och annan jurist blir vilseförd. I Halmstadfallet åberopade åklagaren explicit Christiansons bok och hade också fått löfte av denne om ett vittnesmål.
Det är beklämmande att behöva konstatera att medan detta pågick som värst, var det nästan ingen av dem som företrädde sakkunskapen som tog till orda offentligt för att avvisa vansinnet. Ett hedrande undantag är Lennart Sjöberg, professor i psykologi vid Handelshögskolan, men i övrigt var det tyst från universiteten.
Det kan förefalla som om beteendevetenskaperna, relativt sett, är mer utsatta för irrationella trender än andra ämnen. Varför är det så? En tänkbar förklaring skulle kunna vara att de berör människors liv i särskild grad och att vi alla därför har väletablerade åsikter som vetenskapliga argument inte rår på. En äldre psykiater bekände en gång för mig beklagande att ”det är inte så lätt att arbeta inom en klinisk disciplin där det finns nio miljoner specialister i landet”.
Den förklaringen är nog inte riktig. Människor utan akademisk utbildning tror sällan av sig själva på sådana stolligheter som kan läras ut vid universiteten. För de flesta har det varit självklart att vissa typer av begåvning går i arv, ivrigt förnekat av många professorer, och de har alltid reagerat med storögd förundran över att bildade människor kan tro på penisavund eller multipla personligheter.
En rimligare förklaring är att beteendevetenskaperna rymmer metodologiska svårigheter som ställer särskilda krav på utövarnas omdömen. Min egen erfarenhet är dock att beteendevetare, just på grund av dessa svårigheter, är bättre skolade i vetenskaplig metod och väsentligt mer metodiskt sofistikerade än flertalet naturvetare.
En tredje faktor är att vissa ämnen drar till sig personer vars intressen och bevekelsegrunder inte främst är vetenskapliga. Det är till exempel uppenbart att sociologin länge attraherade människor med en politisk agenda snarare än en vetenskaplig och att detta har påverkat ämnets vetenskaplighet.
Frågan är dock om beteendevetenskaperna verkligen är särskilt utsatta för pseudovetenskapliga moderörelser. Är det inte snarare så att alla ämnen som engagerar människor emotionellt, det kan gälla politisk ideologi, miljöfrågor och livsfrågor kan fresta oss att åsidosätta förnuftsargument.
Germund Hesslow är docent i teoretisk filosofi samt professor i neurofysiologi vid Institutionen för experimentell medicin, Lunds universitet.