Pengar är något påtagligt, begripligt, något alla ägnar stor uppmärksamhet. Alltså tror vi oss i allmänhet veta vad det är. Men i själva verket är pengar abstraka och stundtals svårgripbara, och det är därför vi nyss har bevittnat en gigantisk finanskris.

Så skulle utgångspunkten för Philip Coggans Paper Promises. Debt, Money, and the New World Order kunna beskrivas. För att förstå finanskrisen och varför den kastade in USA och ännu mer Europa i den pågående statsskuldkrisen gäller det att förstå vad finansmarknaden är. Efter Lehman Brothers-kraschen tillhör det förvisso allmänbildningen att känna till credit default swaps, men för verklig förståelse krävs att vi börjar med basen för de flesta ekonomiska transaktioner: pengar.

Så vad är pengar? Sedlar och mynt, kanske femåringen svarar. Rätt – och fel. För 3 000 år sedan användes snäckskal i Kina, och alla som har sett en fängelsefilm vet att hårdvalutan innanför murarna oftast stavas cigaretter. Pengar är alltså ett betalningsmedel, och fördelen med mynt framför snäckskal är framförallt att de är smidigare att använda. Inte minst är det betydligt enklare för staten att både räkna ut och kräva in den rätta skatten.

Men det är, om uttrycket tillåts, bara myntets ena sida. Pengar fyller också funktionen att lagra värde över tid. Vetekärvar vissnar, tobak torkar. Men hundra kronor i plånboken idag kan vara exakt hundra kronor i plånboken om tio år.

Det är här konflikten börjar. För hur mycket är egentligen hundra kronor? Även om sedeln i plånboken är densamma om tio år vet vi inte hur mycket vi kan köpa för den. Om priserna har gått upp betyder det att hundralappen har minskat i värde. Den som sparar har därför ett intresse av att pengarnas värde är beständigt över tid. Den som konsumerar direkt har ett intresse av motsatsen.

Ännu tydligare blir konflikten mellan långivare och låntagare. ”Man kan”, skriver Philip Coggan, ”betrakta hela den ekonomiska historien genom detta prisma – som en kamp mellan dem som lånar ut pengar och dem som lånar. De förra vill bli återbetalda plus ränta i hårdvaluta; i kristider har inte låntagarna råd med det.”

Med pengarna som bas blir i denna bok mänsklighetens finansiella historia både begripligt och underhållande berättad. Coggan, som till vardags skriver kolumnen Buttonwood i tidskriften Economist, är en driven journalist som av läsaren kräver intresse och engagemang men inte omfattande förkunskaper. Han beskriver och förklarar olika finansiella system genom historien, och hur kriser förr eller senare leder till reformering av dessa system.

Länge var pengars värde knutet till guld, vilket borgade för beständighet över tid. Den viktigaste beståndsdelen i ett monetärt system är nämligen tillit. Den som håller i en sedel behöver lita på att papperslappen motsvarar ett visst ekonomiskt belopp. Guldet gjorde att politikerna bands vid masten så att de inte lättvindigt urholkade pengarnas värde. Varför denna skepsis mot politiker? Därför att de har makten att monopolisera sedelpressen. Och för att de ofta är de mest kortsiktiga aktörerna. Hur betala för dyrbara krig? Hur betala för dyrbara vallöften? För varje politiker finns frestelsen där: Låna, låna, låna! Sedan kommer följdfrågan: Hur betala skulderna? Tryck nya pengar!

Pengars koppling till guld förhindrade denna typ av lånekarusell. Det är idag närmast omöjligt att förstå att långsiktig inflation inte existerade i Storbritannien på 200 år. En taxiresa kostade lika mycket 1932 som 1795 (en shilling/mile), berättar Coggan – dock utan att gå in på hur fordonsutvecklingen sett ut över samma tidsperiod.

Efter första världskriget bröt guldmyntfoten samman. Bretton Woods-systemet som infördes efter andra världskriget innebar ett försök att via dollarn återknyta pengarna till guldet, men det systemet bröt samman 1971, efter endast ett kvartssekel. Idag är därför pengar helt frikopplade från någonting som kan antas ha beständigt värde.

Detta innebär, argumenterar Coggan, ett fundamentalt skifte i pengarnas natur. Idag bygger pengar helt och hållet på tillit till statens förmåga att garantera pengarnas värde. Centralbanken behöver inte ens sedelpressar längre. De kan med några knapptryckningar skapa nya ettor och nollor på bankernas datorer, som i sin tur kan låna dessa ettor och nollor vidare till någon som tar sitt kreditkort och för över ettor och nollor till ett nytt bankkonto, och så vidare.

Ingenting har skapats i denna process, förutom en kedja av nya skulder och fordringar. ”Moderna pengar är skulder, och skulder är pengar”, förklarar Philip Coggan och konstaterar sedan krasst att skulder finns i ett överflöd som saknar historiskt motstycke. För Coggan är det därför uppenbart att dagens finansiella system inte är långsiktigt hållbart, alla ”räddningspaket” till trots. Västvärldens samlade skulder är så stora att de aldrig kan betalas tillbaka till sitt fulla värde, och för varje ”paket” växer skuldbördan ytterligare.

En styrka med boken är att den handlar om system, inte individer. Efter Bretton Woods-systemets sammanbrott föredrog regeringar ”friheten att sköta landets ekonomi efter eget tycke, och använda både penningpolitik och finanspolitik för att stimulera efterfrågan”. Detta utgör grunden till finanskrisen, inte att några banker plötsligt löpte amok efter millennieskiftet.

Tiden efter 1980 beskrivs ofta som den ”nyliberala eran”, präglad av avregleringar och fria marknader. Philip Coggan menar övertygande, dock utifrån ett anglosaxiskt perspektiv, att det i första hand är staten i form av finansministern och centralbankschefen som har sluppit de värsta tvångströjorna.

Samtidigt har finansindustrins ställning i framförallt USA stärkts så kraftigt att några få företag lobbat kraftigt för att få politiska fördelar, i utbyte mot bland annat pengar till politiska kampanjer. Alltså motsatsen till öppen och fri marknadsekonomi. Inte heller var den ”nyliberala eran” särskilt nyliberal. I allt väsentligt bromsade den statens expansion, snarare än att minska statens omfattning.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Philip Coggan faller inte för frestelsen att nostalgiskt drömma sig tillbaka till guldmyntfoten, främst för att en återgång vore omöjlig. En svaghet är dock hans väl optimistiska syn på Bretton Woods, där han flera gånger framhåller att systemet trots allt fungerade i 25 år. Då skulle man lika gärna kunna hävda att det som följde därpå fungerade fint i 40 år, ända fram till Lehman-kraschen. Det håller knappast.

Hur ser då vägen bort från skuldfällan ut? Rejäl ekonomisk tillväxt vore förstås bäst, men Coggan anser att den vägen är osannolik. Det återstår tre alternativ: inflation, stagnation eller konkurs (default). Coggan går igenom dessa dystra scenarier och konstaterar dels att inget av dem är lockande, dels att någonstans bortom hörnet väntar en ny kris som kommer att få finanskrisen 2008 att blekna i jämförelse.

Det innebär i sin tur att finanssystemet återigen kommer att stöpas om, och han tecknar konturerna av den nya världsordning som antyds i bokens titel. Historien lär oss också att det är den som sitter med krediterna, inte den som är skuldsatt, som då styr förhandlingarna. Som så många andra konstaterar Philip Coggan att framtiden därför tillhör Kina, i egenskap av världens största kreditgivare.

Som framtidsspaning är den slutsatsen allt annat än originell. Men som en underhållande historisk överblick och en förhållandevis lättbegriplig genomgång över en av vår tids verkliga ödesfrågor utgör Paper Promises oumbärlig läsning.