Med detta personlighetsbagage har hon begivit sig ut i Europa för att för tredje gången försöka få styr på sin bild av kontinenten. I två tidigare böcker – Resans syster, poesin (1994) och Den nya kvinnostaden (2005) – har hon redovisat sina föregående försök. Den här gången slår hon följe med floder, först Rhône, sedan Rhen och slutligen Themsen. Hon söker sig till deras respektive källor och följer dem i tur och ordning till havet.

Visst kan Nina Burtons vilja att omfatta allt stundtals driva henne in i ett slags turistbroschyrsprosa. Hon måste ju bara få med ditt och datt om Nibelungenlied och Loreley, om Salter’s Steamers och stadsomvandlingen av Dockland i London. Men hennes lika okuvliga vilja att ständigt söka ”bakgrund och sammanhang” kommer henne sna...