Om någon mot förmodan nämner poeten Gabriele D’Annunzio i Sverige idag är det antagligen i nedsättande ordalag. Man vet att han som ”lyrisk diktator” i staden Fiume 1919-21 uppfann fascismens yttre åthävor: hälsning med uppsträckt högerhand och dylikt. Få vet att poetens regim i Fiume var den enda stat i världshistorien som haft syndikalismen som statsskick. Han hånade Mussolini och hatade Hitler över allt på jorden. D’Annunzio älskade och hyllade kriget på samma sätt som fascisterna skulle komma att göra. Men det gjorde även syndikalister och dåtida kommunister, liksom än idag hyllade sämre författare som Heidenstam. Eller, för att tala om något trevligare, Ernest Hemingway, som mycket riktigt beundrade D’Annunzio och hoppades att han skulle kunna beröva Mussolini makten. I likhet med Hemingway och till skillnad från figurer som Heidenstam utsatte D’Annunzio sig själv för de faror han anbefallde. Låt vara att det också var bra bokreklam. Men framförallt var h...