Ångestladdat norskt val
på arlanda möts anländande resenärer av foton på kända svenskar i Stockholm Hall of Fame – alla under vinjetten Välkommen till min stad. På Gardemoen är budskapet Welcome to the Home of the Scream. Edward Munch skulle i år ha fyllt 150 år och det uppmärksammas stort inte minst med utställningar på Munchmuseet och Nasjonalgalleriet.
I sin dagbok den 22 januari 1892 skrev Munch om Skriet:
”Jeg gik bortover veien med to venner – solen gik ned – Jeg følte som et pust av vemod – Himmelen ble plutselig blodig rød – Jeg stanset, lænede meg til gjerdet mot til døden – så ut over de flammende skyerne som blod og sværd over den blåsvarte fjord og by – Mine venner gik videre – jeg sto der skjælvende av angst – og følte et stort uendelig skrik gjennom naturen.”
Ångest är också högaktuellt i politiken. Inför stortingsvalet i september har Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg under lång tid kunnat se i opinionsmätningar hur solen håller på att gå ned över koalitionen med Sosialistisk venstre och Senterpartiet, men inte för att färgas röd utan blå.
Enligt en prognos från Norsk regnesentral i juli baserad på den amerikanske stjärnstatistikern Nate Silvers modell uppgår sannolikheten för att det blir en blåblå majoritet till 90 procent.
att vinna tre parlamentsval på raken är alltid en utmaning – även om arbetslösheten är låg, lönerna stiger och oljefonden bara växer. Det räcker inte med att Stoltenberg har slagit fast att det är som att vinna på lotto att bo i Norge. Väljartrötthet varvas lätt med regeringströtthet (AP:s valslogan är att man är ”partiet som säger ja”).
Men Stoltenbergs tillbakagång i opinionen ska även ses i perspektiv av det politiska ansvaret för att hindren inte var större och reaktionerna inte snabbare vid Anders Behring Breiviks terrordåd den 22 juli 2011.
22. juli-kommisjonens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya blottlade ett pärlband av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och beredskapsplaner som inte fullföljts. Som statsminister hade Stoltenberg det övergripande ansvaret, och han var dessutom direkt involverad i arbetet med att säkra regeringskvarteret.
2004 fattade den dåvarande borgerliga regeringen beslut om att bland annat stänga av Grubbegata (där Breivik parkerade bombbilen). Året efter tillträdde Stoltenberg som statsminister. Projektet, som hade startat med högsta prioritet, gick i stå. 2007 tog det ansvariga statsrådet upp saken med Stoltenberg, varnade för de katastrofala följderna av en bomb och avslutade med att be honom ta tag i frågan. Stoltenberg sade nej.
22. juli-kommisjonen slog dessutom fast att polisen hade kunnat komma snabbare fram till Utøya – och därmed räddat unga liv. Kritiken har senare följts upp av den norska motsvarigheten till KU. Omdömena har inte varit nådiga.
det faktum att de två ansvariga ministrarna åter har nominerats på första plats i sina respektive valdistrikt kan knappast bättrat på ”Olas och Karins” (Medelsvensson) känsla av ansvarsutkrävande.
Den osminkade verklighetsbeskrivningen har eroderat den nimbus av överlägsen regeringsförmåga som AP tidigare kunnat leva högt på. En rad skandaler har dessutom kantat regeringens väg, bland annat utnämningar till statliga bolag med stark bismak av politisk och vänskapskorruption.
Det alltså inte förvånande att regeringspartierna trycker intensivt på panikknappen. Vid AP:s landsmöte i april slog Stoltenberg an tonen med påståendet att höstens val blir ett av de viktigaste vägvalen sedan kriget. Det är inte någon ände på förskräckelsen. Det kan rent av bli lika hemskt som i det borgerligt styrda Sverige, lyder det underförstådda budskapet.
Wegard Harsvik är en tidigare AP-politiker med ett förflutet inom norska kommunal (Fagforbundet) som numera är rådgivare till LO-ordföranden Gerd Kristiansen. Han har skrivit en verklig brandfackla. Harsviks ångestladdade bok Blåkopi. Høyres svenske strategi for et annerledes samfunn (2013) är ren skrämselpropaganda inramad av en vag tanke om en konspiration utgående från Mont Pelerin-sällskapet med idétorpeder som Timbro och Civita i Norge och med politiska partier som verktyg (M och H).
En tes är att de nya moderaterna – och förstås även Høyre – bara har bytt språklig kostym för att komma till makten. Tanken ska gå till Orwells 1984 där ”krig” kallas för ”fred” – översatt till nymoderatska blir ”storkapitalets vinster” ”valfrihet”.
Harsvik tar sig tacksamt an Dagens Nyheters avslöjande av den så kallade Caremaskandalen. Att Dagens Samhälle avslöjat att saken var långt mer mångbottnad väljer han att bortse från. Han för till exempel glatt vidare det som blivit DN:s vandringshistoria om kissblöjorna:
”Personalet har fått ansvar for å kartlegge den enkeltes urinering i en periode […]På bakgrunn av denne kartleggningen ska man finne ut hvilken typer bleie som passer best – alt for å spare penger.”
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
på ap:s landsmöte fanns Stefan Löfven på plats för att varna för den svenska faran. Löfven avfärdade Høyres politik som varande ”så kallade nya idéer” som i själva verket hämtats från alliansens misslyckade politik. Gå inte på det, manade han.
Löfven teg försiktigtvis – men väldigt talande – om att de svenska socialdemokraterna har ”gått på” det som är bärande inslag i alliansens politik. Han tog inte risken att dömas ut som en borgerlig systemvältare genom att berätta om att ja till inkomstskattesänkningar, rut och vinst i välfärden numera står på den egna agendan.
Munchs Skriet skulle kunna bildsätta det röd-gröna valbudskapet, men åtminstone hittills verkar det snarare kontraproduktivt. Trovärdigheten saknas. Det gäller också när man skräms med att främlingspopulistiska Fremskrittspartiet och dess partiledare Siv Jensen har förklarats regeringsfähigt. Høyre har dock gjort det solklart att asylrätt, familjeåterförening och sociala rättigheter för invandrare inte kommer att ändras.
i samband med att Sosialistisk venstrepartis tidigare partiledare Erik Solheim i våras lanserade sin självbiografi fick han en fråga om varningarna i Blåkopi. Solheim svarade: ”Jeg kjenner ingen i hele verden som er redd for Fredrik Reinfeldt.” Hur ska man då kunna känna ångest inför en kommande katastrof signerad lightnymoderaten Erna Solberg (”Min hjertesak er at vi alle skal ha ett samfunn som muligheter for alle.”)?
Om inget helt oförutsett inträffar blir det regeringsskifte. Solberg och Jensen kan få egen majoritet men en bredare sammansättning är att föredra. Om det kommer till kritan vill nog Venstre och även ett mer tvekande Kristelig folkeparti hänga på men till saken hör förstås att båda partierna skvalpar nära spärrgränsen. Oavsett konstellation blir det inte något dramatiskt systemskifte, men ändå skillnad.
