Båda rollerna kommer tydligt till uttryck i hans nya bok The Great Deformation, som är en mer än sju hundra sidor lång ekonomisk straffpredikan där han fördömer sin samtid och de flesta av dess aktörer. Boken är fylld av hundratals ondskefulla syndare, medan de godas antal är så litet att det nästan kan räknas på ena handens fingrar.

The Great Deformation utger sig inte för att vara en akademisk avhandling; det är en ursinnig stridsskrift som inte drar sig för hätska personangrepp. Här vimlar det av namngivna skurkar, dårar, storhetsvansinniga, bedragare, skojare och charlataner. Detta är menat som beröm, eftersom det gör boken ovanligt underhållande för att vara en nationalekonomisk traktat.

Stockmans tes är ganska enkel – det håller på att gå alldeles åt skogen med den amerikanska ekonomin, och med tanke på dess betydelse är det sannolikt att den i sitt fall drar med sig stora delar av den övriga världen. Apokalypsen är nära. Skurkarna finns både till höger och till vänster. De må sedan tillhöra J M Keynes kyrka eller Milton Friedmans, de må heta Karl Rove eller Lawrence Summers – alla har de begått synder som har lett fram till dagens snart ohållbara situation.

Det är väl omöjligt att peka på en tid och en plats och sedan säga att där och då började de problem som vi försöker lösa idag. Stockman går fram och tillbaka i historien och hittar misstag överallt. Han är ingen vän av Franklin Roosevelts nya given; han hör till de ekonomihistoriker som snarast menar att de massiva statliga insatserna inte löste några problem utan kanske tvärtom förvärrade och förlängde depressionen. Detta är en oortodox men idag inte helt ovanlig historieskrivning.

Men den verkliga katastrofen, misstagens ground zero, ägde rum i augusti 1971 då president Nixon klippte av banden mellan guldets värde och dollarns. Nixon avskaffade guldmyntfoten och sedan dess har det bara gott utför.

Få vill idag återinföra guldmyntfoten och ingen tror väl heller att det skulle vara möjligt, kanske med undantag för Ron Paul, den före detta kongressledamoten från Texas som i flera kampanjer försökte bli republikanernas presidentkandidat och som åtnjuter Stockmans gillande.

Stockman argumenterar övertygande, om än mångordigt, för sin sak. Med guldet som garant var staten tvungen att iaktta en viss budgetdisciplin, det gick inte att år ut och år in köra med hur stora budgetunderskott som helst. Men utan guldet som garant blev det plötsligt möjligt för politikerna att föra en ansvarslös penningpolitik. De kunde trycka i princip hur mycket pengar som helst. Och det är precis vad man just nu gör i USA under den eufemistiska förkortningen QE, quantative easing. Utan guld finns det inget som tvingar de ansvariga till fiskal disciplin.

Somliga kanske tycker att penningpolitik endast är ett problem för nationalekonomer, men dessa får sig en rejäl tankeställare av Stockmans bok. Författaren visar hur Nixons ödesdigra beslut allvarligt har skadat den fria marknaden och lett till en crony capitalism (en kapitalism som gynnar särintressen), som i sin tur hotar demokratin tout court.

Nu är det inte längre den fria marknaden som bestämmer vad en valuta är värd eller hur mycket ett lån ska kosta, utan centralbankschefer som Alan Greenspan och Ben Bernanke – båda intar framträdande platser i Stockmans förbrytarregister. Genom att hålla räntan artificiellt låg och dessutom lova att hålla den låg under en överskådlig framtid gör de livet lätt för investerare på Wall Street. Main Street, det vill säga vanligt folk, får betala kalaset när de ser sina sparmedel vittra bort . Penningpolitiken används som ett ekonomiskt och politiskt styrmedel som i regel endast gagnar de allra rikaste. Låna och låna ännu mer, låt budgetunderskotten skjuta i höjden: detta har blivit det politiska evangeliet. Alla problem får lösas någon gång i framtiden.

Stockman menar att när kriser inträffar, så är det bäst att låta dem ”brinna ut” på egen hand och avstå från brandkårsuttryckningar. Det enorma räddningspaket som USA:s dåvarande finansminister Hank Paulson med Ben Bernankes goda minne sjösatte 2008 gjorde mera skada än nytta. Att med skattemedel rädda storbanker och försäkringsbolag är, hävdar Stockman, en kortsiktig lösning som sätter den fria marknadens mekanismer ur spel.

Om räntan, han återkommer ofta till just den, sattes på samma sätt idag som under guldmyntfotens dagar, skulle den vara två eller tre procentenheter högre än vad den är när Greenspan och Bernanke får bestämma. När pengar är så billiga är det stora investerare som är vinnare medan vanliga sparare är förlorare.

Stockman menar att det nu har gått så långt att centralbanken, The Fed, inte vågar trotsa Wall Street, som förfogar över hela arméer av överbetalda lobbyister. Just den alltför intima förbindelsen mellan storfinans, lobbyister och politiker har inneburit att den fria marknaden inte längre fungerar som det en gång var tänkt, utan att den hela tiden riggas av särintressen. Det är idag försäljare av för de flesta obegripliga finansiella instrument som tjänar mest, inte praktiska innovatörer som skapar nya produkter som de flesta av oss vill ha.

Det är knappast någon överdrift att säga att Stockman ser det nuvarande politiska och ekonomiska systemet i USA som en komplott mot vanligt folk. Han visar med konkreta exempel hur miljarder och åter miljarder dollar har slösats bort på från början dödfödda satsningar på solpaneler som inte fungerar och elbilar som ingen vill ha. Och inte minst på en överdimensionerad försvarsmakt. Han påpekar att man fortfarande bygger ett försvar som kanske var relevant när man planerade för stora pansarslag mitt i Europa; idag har USA inga sådana fiender. Fienden är inte längre en till tänderna beväpnad stormakt, utan på sin höjd några tusen fanatiker i Afghanistan, Jemen och Mali. Här finns, skriver han, enorma besparingar att göra, men han vet också att sådana aldrig kommer att kunna ske inom ramen för rådande system. En av Stockmans få hjältar, president Eisenhower, varnade i början av 1950-talet för just denna utveckling, men uppenbarligen till ingen nytta.

USA har fått en warfare and welfare state som inte längre kan finansieras med riktiga pengar utan endast med lånade och nytryckta. Stockman vill inte avskaffa välfärden, men han vill göra den behovsprövad. Som det nu är går mycket av bidragen till välbeställda människor som inte behöver hjälp.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Stockman utmanar folk till både höger och vänster. Art Laffer, han med den berömda kurva som sades visa att lägre skattesatser kunde leda till ökade skatteintäkter för staten, är lika främmande för dagens problem som Paul Krugman, som ständigt vill se allt större statliga räddningspaket. Överhuvudtaget har Stockman ytterst låg uppfattning om professionella ekonomer och få vill väl klandra honom för det.

Mot slutet av sin alltför långa bok – den hade mer fördel kunnat kortas med ett par hundra sidor – kommer han med konkreta förslag på hur man ska kunna vända dagens utveckling. Det första är att ”återinföra den fria marknadens räntenivåer på de finansiella marknaderna”. Om så inte sker kommer ”det monetära systemet att implodera i en orgie av nytryckta pengar”. Han vill att nya jobb skapas av den fria marknaden, inte av Washington och dess gäng av korrumperade kapitalister. Han önskar kortare och begränsade mandatperioder för politiker, och han vill dessutom förbjuda dem att gå från maktens korridorer till närmaste lobbyorganisation. En hel mängd departement, till exempel energi, utbildning, handels och flera andra, kan man skrota. I den mån de alls behövs kan deras uppgifter skötas på lokal nivå. Till detta kommer en hel del andra, tyvärr väl lika verklighetsfrämmande förslag.

Att Stockman har satt fingret på flera ömma punkter är ställt bortom varje tvivel. Vad som hade hänt om man följt hans råd att låta bank- och bostadskriser löpa linan ut utan statligt ingripande är mera oklart. Kontrafaktisk historieskrivning kan aldrig bli annat än spekulation.

The Great Deformation är en djupt pessimistisk bok. Det är också en skrämmande bok eftersom den är grundad på gedigna teoretiska kunskaper och solida praktiska erfarenheter.