Den sista staden
I Pingyao luktar luften ofta svavel. Den lilla staden med knappa halvmiljonen invånare ligger mitt i Kinas kolbälte, drygt 60 mil sydväst om Peking, i den fattiga provinsen Shanxi. Här är jorden gul och lika kärv som det torra, blåsiga inlandsklimatet. De tuffa förutsättningarna för jordbruk hindrade dock inte bosättare att för redan 2 700 år sedan bygga en stad här, som redan före Kristus födelse skyddades av en mindre jordmur.
Just stadsmurar har nämligen alltid varit centralt för kinesiska städer, dels i militärt syfte, dels för att i enighet med fengshui balansera en stads symmetri, och stänga ute negativ energi. Pingyaos stadsmurar kom att växa i takt med stadens betydelse. En tolv meter hög och sex kilometer lång mur omslöt redan Pingyao då Risheng, Kinas allra första bank, öppnades här 1823.
Risheng tog emot insättningar, gjorde utlåningar, och såg till att pengar för första gången kunde föras runt effektivt i Kina via bankpapper. Pingyao blev vid denna tid Kinas finansiella center, och som mest hade 22 olika finansiella institutioner sitt huvudkontor innanför dess bastanta stadsmurar. Härifrån sköttes över 400 banker runtom i Kina, vilka tillsammans stod för en majoritet av hela rikets utlåning och nästan hälften av den lukrativa silverhandeln.
Men i och med opiumkriget tog svårare tider vid för Kina, och särskilt för Pingyao. Kejsarrikets ekonomi sköts helt i sank, och framförallt efter boxarupproret i början av 1900-talet, kom ekonomin och handeln att bli alltmer dominerad av utlänningar. Nya finanscentrum etablerades därför vid kuststäder som Hongkong och Shanghai.
Pingyaos betydelse reducerades gradvis, och 1932 tvingades själva Risheng i konkurs. Den en gång så ärorika staden blev nu ett eftersatt bondesamhälle som låg mörkt, tyst och bortglömt bakom sina oproportionerligt stora stadsmurar – långt bort från maktens korridorer i Nanjing och Peking, där revolution och palatsintriger avlöste varandra.
Efter 1949 års kommunistiska maktövertagande vändes alla blickar i Kina mot Peking. Kinesisk politik har alltid saknat raka direktiv och exakta lagar; snarare gäller det att se på vad de högsta ledarna faktiskt gör, och sedan göra likadant själv som politiker på lokal nivå. Hur skulle landets nya totalitära makthavare nu förvalta det rika kulturarvet? Vad som hände i Peking skulle utan tvivel sätta ribban för utvecklingen i andra städer.
Landets nya härskare Mao Zedong var tidigt bestämd i sin uppfattning om att Peking måste förvandlas från en konsumerande till en producerande stad. Det gamla och feodala skulle ersättas av något nytt och modernt. Då Mao såg ut över de tempel och den stadsmur som utgjorde ett av världens viktigaste kulturarv, sade han att han istället ville se ”en stad av skorstenar”.
Det fanns dock en rad stadsplanerare som inte höll med. Liang Sicheng, Kinas mest kända arkitekt, som bland annat undervisat vid Yale och varit med och designat FN-skrapan i New York, var den mest högljudda kritikern till att förstöra den gamla kejsarstaden. Han föreslog att eventuella fabriker och nya myndighetsbyggnader bör läggas utanför Pekings stadsmur, som istället skulle göras till en park där man kunde promenera och se ner på den gamla kejsarstaden.
Pekings stadsmur var en av världens största någonsin, som sammanlagt sträckte sig 60 kilometer, var 15 meter lång och ännu bredare vid botten. Dess största och viktigaste port, Qianmen, stod 42 meter hög redan på 1400-talet. Hela muren med ett drygt dussin valvportar och vakttorn hade sedan dess fått stå nästan helt intakta ända fram till kommunisternas maktövertagande.
Liang Sicheng, med sin västerländska kostym och sin moderna frisyr, blev dock en enkel måltavla för antagonister i den samtida nationalistiska yra som rådde. Han fick inget gehör för sin predikan om att utformningen av Kinas nya huvudstad bör skötas av yrkesmän, och inte av revolutionära partikadrer. Mao Zedong bestämde istället att det gamla Peking ”tjänar imperialismens tidevarv”, samt att själva stadsmuren ”tillhör den feodala eran”.
Redan i början av 1950-talet började Pekings stadsmur monteras ner bit för bit. Det gav klartecken runtom i Kina att gammal arkitektur inte behövde bevaras eller respekteras. Särskilt under svältkatastrofen det stora språnget (1958–62) blev det vanligt att gamla tempel och murar revs för att användas som gödsel på fälten, i hopp om att rädda förlorade skördar.
Den kulturella förstörelsen skulle sedan nå sin klimax under kulturrevolutionen. Vid kampanjens början 1966 var Kina ännu – trots ekonomisk misär och i sviterna av svältkatastrofen – en socialantropologs våta dröm. Det fanns fortfarande fler än 100 städer som omslöts av stadsmurar, vilka ofta var lika gamla eller till och med äldre än den i Peking.
Då den sista av Pekings stadsmurs mäktiga valvportar revs ner 1969 skyndade Liang Sicheng till platsen för att med fasa bevittna spektaklet. Han ska ha sagt: ”Att riva stadsportarna är som att skära bort mitt kött, att riva muren är som att slita av mitt skinn!” Där stadsmuren en gång stått byggdes en ringväg, och under den en tunnelbanelinje. Liang tvingades under kulturrevolutionen flera gånger till självkritik, och dog 1972 under husarrest i sitt gamla arbetsrum, undernärd och sjuklig.
Under kulturrevolutionen föll mycket riktigt alla stadsmurar i hela Kina tillsammans med Pekings. Alla utom en. Det sägs att Pingyaos geografiska läge, fattigdom samt kanske även en gnutta tur gjorde att revolutionens mest fanatiska element aldrig nådde ända hit. Här finns nu landets enda stadsmur som inte rivits, och som fortfarande är i stort sett i samma skick sedan den först uppfördes, i början av Mingdynastin på 1370-talet.
Faktum är att det än idag är bökigt att ta sig till Pingyao. Det finns ingen flygplats, så då jag tidigare i år besökte staden var det 15 timmar i en långsam, skumpande liggvagn från Peking som gällde. När man sedan kliver av vid den luggslitna tågstationen liknar Pingyao vilken mindre kinesisk stad som helst: slitna betonghus, billiga gatukök och frisörsalonger som dunkar ut allt för hög och skränig musik.
Men efter att ha promenerat ett par hundra meter, och sedan svängt en gång åt vänster, så tornar den mäktiga stadsmuren plötsligt upp sig. De gulbruna fasaderna är tolv meter höga och sex kilometer långa. Så när som vid de sex valvportarna omges hela den kvadratiska muren av en vallgrav som är exakt fyra meter bred och fyra meter djup. Bland murens 72 vakttorn finns 4 huvudtorn; ett i varje krök.
Murens sex valvportar är menade att ge stadsmuren formen av en sköldpadda. Huvudet och svansen utgörs av de två centrala portarna i norr och söder. De fyra östra och västra portarna ska vara dess ben. Även innanför portarna fortsätter symmetrin. Stadens urgamla gatunät består av 4 huvudgator, 8 något mindre gator och 72 små gränder.
Nästan alla byggnader har än idag samma form som under Ming- eller Qingdynastin. Det är fortfarande det gamla stadstornet, som står 18,5 meter högt mitt inne i Pingyaos centrum, som är den högsta byggnaden i hela staden. Uppifrån dess veranda erbjuds en storslagen vy av bågformade tak och vidsträckta murar.
Även arkitekturen vid stadens sex stora tempelområden är välbevarad. Här finns ett myndighetskontor som byggdes före stadsmuren, redan 1346, då den mongoliska Yuandynastin styrde Kina. Stadsgudens tempel byggdes ännu tidigare, kring år 1000, och står kvar på samma plats även om det ett par gånger härjats av eldsvådor.
Den stora behållningen är dock själva stadsmuren. Den har gjorts om som en park med promenadmöjligheter, just som Liang Sicheng önskade i Peking. På Pingyaos stadsmur befinner man sig högre upp än nästan alla byggnader i hela staden, och synen av röda tempel, gula tak samt äppel- och persikoträd som sticker upp mellan de låga bostäderna är majestätisk.
Men allt är inte frid och fröjd vad gäller Pingyaos kulturarv. Väl inne på gatorna märks att staden är i snabb förändring. Enligt många av invånarna började detta år 1997, då Pingyaos stad med sina intakta murar placerades på Unescos världsarvslista. Då, för bara 15 år sedan, var livstempot här långsamt och stadens vägar fortfarande av tillplattad jord. Få utlänningar hade någonsin satt sin fot här.
Men efter 1997 kom så turisthorderna. För en fattig stad som tidigare hade minimal kontakt med omvärlden, har de över 20 000 kinesiska och utländska besökarna som varje år nu tillbringar minst en natt här, inneburit plötsliga möjligheter att tjäna pengar. Pingyaos huvudgator är nu belagda med sten, och kantas av restauranger, turistbutiker eller hotell med skyltar också på engelska.
Befolkningsökningen har varit snabb, och idag bor cirka 40 000 invånare på de 2,5 kilometer kvadratmeter som utgör den gamla staden innanför stadsmuren. Utanför murarna växer det moderna Pingyao ännu snabbare. Om man vänder blicken utåt då man står på muren, ser man hur skyskrapor och trafikstockningar kryper allt närmare.
Liksom i andra kinesiska städer bygger befolkningsökningen på invandring. En stor del av stadens nya invånare kommer från mindre områden runt omkring, eller ofta från andra provinser. I en av affärerna säljer exempelvis en kvinna från sydvästra provinsen Yunnan kläder som hon importerat från Indien. I en annan butik driver ett par från provinsen Sichuan en ”allt-för-10-kronors-butik”, som bland annat säljer plastleksaker, plagierade solglasögon och muggar med Kinaflaggor på.
Om man ger sig av från de fyra huvudgatorna, kan man på några av de åtta mindre gatorna och de flesta av de 72 smågränderna fortfarande finna ett slags traditionell livsstil som påminner om Pekings hutonger. Här sitter äldre damer fortfarande och jämför grönsakspriser, alldeles bredvid männen som står hukade över schackbräden. Men risken finns att hela Pingyao snart kommer likna en nöjespark. Den strida strömmen av turister växer sig ständigt större, särskilt på senare år då allt fler kineser fått tid och pengar att resa.
Pingyao omgärdas även av flera gamla byggnader, som exempelvis templet Zhenguo, vilket ligger 12 kilometer nordost om Pingyao och är en av de tre äldsta träbyggnaderna i hela Kina. På vägen ut dit berättar chauffören herr Wang då vi åker genom Pingyaos nya stadsdelar, att allting utanför stadsmuren bara var jordbruksmark för 15 år sedan. Idag tar jordbruksmarken vid först efter att man åkt halva vägen till Zhenguo. Bönder som går på de blåsiga fälten med hackor och spadar. Åsnor och hästar som drar vagnar med redskap och förnödenheter.
Zhenguo byggdes år 936, och är det enda templet som finns kvar från den norra Han-dynasti som då styrde landet. Moderna byggnader har gett vika för stormar och jordbävningar men templet har hela tiden stått kvar. Liksom många gamla träbyggnader i Kina – exempelvis den Förbjudna staden i Peking – uppfördes Zhenguo utan att en enda spik användes.
Detta berättar herr Wang, och fyller på med ännu en intressant anekdot: För att kunna bygga ett nytt bostadsområde av höghus i Pingyaos omedelbara närhet, blev de lokala myndigheterna för ett tag sedan tvungna att göra sig av med några träpagodor som stått där i över 500 år. Eftersom även pagodorna var byggda helt utan spik, tog man dit ett team av arkitekter och geologer som skulle plocka ner byggnaderna och föra upp dem på en annan plats.
Men trots att gruppen studerat pagodorna noggrant, kunde de inte matcha kejsarens arkitekter i skicklighet. Efter att ha monterat ner det gamla träet, lyckades man inte med att återuppföra en enda av pagodorna. Materialet fick istället brännas upp.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Företeelsen att vad som händer i huvudstaden går igen i hela Kina gäller än idag. Inför de olympiska spelen 2008 försökte Pekings myndigheter återskapa delar av den gamla kejsarstaden. Bland annat byggdes en liten del av stadsmuren upp igen. Ironiskt nog med tanke på Liang Sicheng blev projektet just en park, Ming Dynasty City Wall Site Public Park. Hundratusentals av murens originalstenar forslades till platsen för att användas som byggmaterial.
Detta är något som en rad andra städer nu tagit efter. I närbelägna Datong – tidigare också kejserlig huvudstad – påbörjades 2010 ett projekt för att återuppbygga tempel och ett par kilometer av den gamla stadsmuren, till en kostnad av över en miljard kronor. I Henans provinshuvudstad Zhengzhou satsas sedan 2011 stora pengar på att rusta upp en av landets äldsta stadsmurar. Också dess grannstad Kaifeng har sedan några år tillbaka en uttalad policy att skydda dyr central mark från byggbolag, och istället reparerar man nu det lilla som finns kvar av Kaifengs stadsmur.
Det mest kända exemplet av en restaurerad kinesisk stadsmur torde vara den i Xi’an, som fördes upp på nytt redan 1983. Varje år vandrar eller cyklar otaliga turister på de nu 13,7 kilometer långa och 12 meter höga murarna, som tillsammans med terrakottakrigarna ser till att stadens turistnäring blomstrar.
Men även om gammal arkitektur från kejsarnas tidevarv verkar ha fått sig en pånyttfödelse är Pingyao givetvis helt annorlunda från Xi’an. Snarare än att återskapa något gammalt från grunden, handlar det om att rädda något autentiskt från att falla offer för turism, okunskap och fattigdom.
Förutom själva stadsmuren och alla tempelområden, finns det innanför Pingyaos murar ytterligare över 4 000 gamla byggnader från Ming- och Qingdynastin, främst låga innergårdar som än idag tjänar som bostäder. Enligt Global Heritage Fund (GHF), en internationell NGO, är en tiondel av dessa byggnader helt intakta. Ingen annanstans i Kina finns så många autentiska byggnader från kejsartiden inrymda på en sådan liten yta, menar GHF.
Redan 2005 började GHF tillsammans med Pingyaos lokala myndigheter ett samarbete för att skydda denna Kinas bäst bevarade antika stad. I januari 2009 antog de båda parterna samstämmigt en plan för kulturell bevaring som utarbetats av Tongji University i Shanghai. Byggnader dokumenteras nu genom foton och böcker, för att sedan restaureras med hjälp av lokala hantverkare, som även ska få subventioner för att utbilda lärlingar.
Man satsar även på att bevara den sociala sammansättningen innanför själva murarna. Genom intervjuer med lokalbefolkningen ska innergårdarnas historia dokumenteras, och familjeträd över dess invånare göras upp. Under kulturrevolutionen flyttade nämligen många nya invånare in i de innergårdarna som tidigare ägdes av en och samma familj. Lagfarter förstördes, nya rum och kök byggdes till i de trånga innergårdarna. Konsekvensen blev en större, men fattigare och mer löst sammansatt befolkning.
Då GHF under fjolåret med Unesco slutförde en manual för bevaringen av Pingyao ingick det i planerna även att ge ekonomiska bidrag till hundratals hushåll, för att dessa ska få möjlighet att rusta upp sina bostäder istället för att öppna affärsverksamheter. Man har även rivit flera moderna byggnader som stör symmetrin innanför murarna, och lägger nu resurser på att utbilda lokala politiker och tjänstemän om kulturarvens betydelse.
Rödgardisterna lyckades alltså inte riva alla Kinas stadsmurar, och nu verkar vinden vända. Muren i Pingyao kommer att stå kvar, samtidigt som allt fler kinesiska städer berikas med nya stadsmurar, må de blott vara kopior. Det visade sig att Liang Sicheng hade en god tidsuppfattning då han på 1950-talet i frågan om Pekings stadsmur vara eller icke vara sade: ”I denna fråga är jag före min tid och ni är bakåtsträvare. Om 50 år kommer historien visa att jag har rätt och ni har fel”.
Journalist och författare.