Vad vore sagornas värld utan berättelser som Rödluvan, Hans och Greta, Snövit och Askungen? Världens mest kända sagosamling har tjusat, skrämt och roat barn och vuxna i 200 år. Den 21 december 1812 publicerades den första utgåvan av bröderna Grimms Kinder und Hausmärchen.

Sedan dess har samlingen översatts till över 170 språk och idag känner barn främst till Walt Disneys oskuldsfulla versioner av berättelserna. Men sagorna har också spelat en roll i Tysklands politiska historia.

Tiden var tidigt 1800-tal och i Europa dominerade Napoleon Bonaparte och hans arméer. Tyskland var uppdelat i runt 200 små furstendömen. Men i universitetsstaden Marburg fanns en liten grupp studenter, professorer och poeter med romantiska drömmar om ett enat Tyskland, ett enda språk och ett folk som var stolt över sin tyska identitet.

Till denna grupp hörde de unga bröderna Jacob och Wilhelm Grimm. Förutom sin önskan om ett fredligt, enat Tyskland vurmade de också för det förgångna, för folkromantiken och forntidens litteratur. I biblioteket hemma hos sin professor Carl von Savigny uppslukades de av medeltidens sagor, rim, dikter och folksånger. Allt fanns nedtecknat, men utan någon som helst systematisk bearbetning. Och här fann de sitt kall.

Med staden Kassel som utgångspunkt startade insamlandet av de 211 sagor som kom att publiceras i Kinder und Hausmärchen. Genom att läsa sina gamla folksagor skulle tyskarna stärkas i sin nationella identitet. Den tyska folksjälen levde i språket och naturen, i det som bröderna Grimm såg som ”den rena folkliga poesin”.

”från hembygdens vägar ledsagas människor av en god ängel, som i en medvandrares förtroliga gestalt följer honom när han beger sig ut i livet […] denne välgörande följeslagare är den outtömliga skatten av historia, saga och sägen vilka tillsammans vill hjälpa oss att få uppleva något av flydda tider”, skrev Jacob Grimm i förordet till Deutsche Sagen från 1816.

Det existerade länge en föreställning om att bröderna Grimm själva reste runt på den hessiska landsbygden och samlade in böndernas muntligt berättade sagor. En myt som städerna och byarna i området gärna håller vid liv. I Hanau har man lagt beslag på Vargen och de sju killingarna, i Bremen har man tagit sagan om stadsmusikanterna till sitt hjärta (trots att de fyra djuren i berättelsen faktiskt aldrig kommer till Bremen) och i slottet Sababurg utanför Kassel sägs Törnrosa ha sovit i hundra år. Men sagorna har egentligen få lokala beröringspunkter.

På senare tid har det kommit fram att bröderna Grimm fick historierna från ett antal personer ur medelklassen och aristokratin. Särskilt framträdande var exempelvis familjen Hassenpflug, som var av hugenottsläkte. Detta har gett anledning till misstanke om att många av sagorna har franskt ursprung. De har också spårats till italiensk, skandinavisk och arabisk berättarkultur.

Men i nedtecknandet lade särskilt Wilhelm Grimm ned oerhörda mängder tid på att göra språket mer tyskt och enhetligt. Typiskt franska ord som exempelvis Prinz byttes mot det mer tyska Königssohn (kungason). Språket blev också mer tidlöst, med tillägg av fraser som ”det var en gång”. Den första upplagan av boken fick ett ganska ljummet mottagande eftersom sagorna ansågs moraliskt tvivelaktiga. Wilhelm såg därför till att ändra dem efter rådande normer; grymma mödrar blev styvmödrar och ogifta älskare blev kyska friare. Resultatet blev en samling berättelser som levde och andades tysk kultur och tyska värderingar.

runt hundra år senare var just dessa tankar högaktuella i Tyskland. Den nationalism som bröderna Grimm velat frammana med sina sagor omfamnades av Hitler, och nazisterna gjorde sina egna tolkningar av berättelserna. I deras filmversion av Rödluvan fick den onda vargen symbolisera juden och Rödluvan själv, klädd i hakkors, fick symbolisera det förledda tyska folket. Den hjältemodige jägaren bar SS-uniform och påminde inte så lite om Hitler.

Men släktskapet fanns i mindre explicita fall än så.

I sin bok Roots of German Nationalism argumenterar Louis Snyder för att bröderna Grimms sagor lade grunden för den våldsbejakande, auktoritära och nationalistiska tyska karaktär som utgjorde nazisternas ideal. Och det var av den anledningen som de allierade under en period efter kriget förbjöd sagorna. Enligt dem var brutaliteten i bröderna Grimms sagor delvis ansvarig för att nazisterna och deras brott mot mänskligheten accepterades av tyskarna.

Idag har illustratörer och filmmakare ofta censurerat bort de grymmaste inslagen. För dem som känner Disneys filmversion av Askungen kan den verkliga sagan vara något av en överraskning. Styvsystrarna skär bort både häl och tå för att få sina fötter att passa i glasskon. Prinsen upptäcker dock deras lurendrejeri eftersom skon blir full av blod. I sagan om gåspigan blir den falska och elaka tjänsteflickan lagd i en tunna full med vassa spikar, och rullad genom staden. Och i sagan om eneträdet hackar en styvmor upp en liten gosse i bitar och kokar en stuvning, vilken hon sedan serverar till den intet ont anande fadern.

Sagoforskaren Jack Zipes menar att det tyska folket sedan nazisttiden haft svårt att avgöra hur de ska relatera till sina kända bröder. Likt en annan tysk 200-årsjubilar, Richard Wagner, har det funnits frågetecken kring vilka värden som egentligen finns impregnerade i deras konst. Skillnaden är förstås att Wagner gjorde öppet antisemitiska uttalanden, och att familjen Wagner under andra världskriget stod på god fot med Hitler. Medan Tyskland under bröderna Grimms tid inte ens var ett land i dagens bemärkelse.

kontroversen kring sagorna löstes aldrig ordentligt, mycket eftersom det inte fanns någon forskning om hur sagor påverkar barn och vuxna. Dock kvarstår att bröderna Grimm många år efter kriget uppskattades på helt andra sätt ute i världen än i Tyskland.

Särskilt populära blev sagorna i Walt Disneys filmversioner, där de är omgjorda till snälla tecknade musikalfilmer. I Snövit från 1937 fick dvärgarna roliga namn som Prosit, Blyger och Toker.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

I en essä i Der Spiegel skriver kulturskribenten Matthias Matussek att bröderna Grimms sagor erbjöd omvärlden en inblick i Tysklands mörka själ, men att tyskarna själva sedan länge slutat identifiera sig med dem: ”Vad är det andra ser i oss men som vi själva inte längre kan se? Har vi blivit blinda för att vi fått en överdos av grymma sagor?”

Han menar att nazitiden gjort att tyskarna slutat drömma och att de är noga med att det ska förbli så, eftersom konsekvensen av drömmar tycks vara en våldsbejakande diktatur.

På senare år verkar inställningen till bröderna Grimm ha förändrats. Detta märks särskilt under 200-årsjubileet som startade i slutet av 2012 och som firas stort över hela Hessen under 2013. Stora utställningar kopplade till Grimm-museet i Kassel, teaterföreställningar, festivaler och nattliga sagovandringar är bara några av attraktionerna som äger rum under året.

kanske är tyskarna redo att åter ta bröderna Grimm till sitt hjärta. Betyder detta att tysk nationalism åter är på uppåtstigande? Eller kanske följer de bara Albert Einsteins råd:

”Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.”