I filmen Office Space får servitrisen Joanna skäll av chefen därför att hon inte uttrycker sin individualitet tillräckligt mycket. Hon har bara satt på sig 15 ”personliga” knappar på restauranguniformen, vilket är minimikravet som ställs på klädselns originalitet. Personlig uttrycksfullhet är faktiskt restaurangens koncept. Servitrisen invänder att hon uppfyller kravet. Visserligen, svarar chefen. Men ändå. Varför kan hon inte bjuda till och uttrycka sig mer individuellt än så? Varför kan hon inte vara mer som sin kollega, som pyntat uniformen med hela 37 personligt valda attribut? Tala om individualitet! Joanna bestämmer sig då för att säga upp sig.

Att vara en självständig individ är i dag någonting självklart gott. Men vad innebär det? Joannas konflikt med sin chef sätter fingret på den dubbla innebörden i begreppet. Å ena sidan är individen unik och autentisk, inte en kopia av någon annan. Chefen vill bara att Joanna ska släppa fram sin personlighet. Men en individ är också autonom. Hon sätter själv ramarna för hur hon lever sin vardag. Konflikten mellan Joanna och hennes chef speglar en bredare förändring i hur individualismen uppfattas. Enkelt uttryckt ser det ut som om Joannas chef är på väg att vinna. Att vara en individ börjar alltmer handla om att ha 37 sorters personliga knappar på uniformen. Det bådar inte gott.

En gång i tiden fanns inte individer, inte i den betydelse vi lägger i ordet. Det var genom statsmakternas framväxt som de uppstod – delvis som en bieffekt.

Hur kan samhället organiseras och bli förutsägbart om det inte finns en statsmakt som kan kontrollera territoriet och stifta lag? Frågan låter som en filosofisk tankeövning men är i själva verket möjlig att besvara både antropologiskt och historiskt. Svaret kastar ljus över villkoren för individens framväxt. Idag finns många geografiska områden där statsmaktens grepp är väsentligt svagare än i västvärlden. När man jämför samhällsordningar över tid och rum syns en slående skillnad mellan den enskilda människans förutsättningar där staten är svag eller frånvarande och där staten är stark.

När staten växte fram fanns konkurrens på området. Produktion av social ordning var inte en tom nisch. Problemet löstes bara på annat sätt. I den vanliga liberala historieskrivningen brukar berättelsen vara att individer bestämde sig för att bilda stater därför att tillvaron var så bedrövlig när man var utlämnad till sig själv. Genom att konstatera eländet utan stat och analysera de krav som självständiga individer skulle ställa för att vilja inrätta sig under en statsbildning försöker man legitimera statens existens.

Men då vänder man på orsakskedjan. Mycket riktigt är det i praktiken omöjligt att själv producera den säkerhet och sociala struktur som man behöver ha omkring sig för att kunna leva ett drägligt liv. Men av just den anledningen har samhällen utan statlig centralmakt inte heller varit baserade på individuella solitärer utan löser ordningsproblemet på ett helt annat sätt. Där råder stammen eller klanen. Trygghet och säkerhet produceras på släktnivå – verkliga släkter som delar en faktisk anfader, eller föreställda släkter och stammar som delar en symbolisk lojalitet. I en sådan miljö slukas den enskilda människan. Hennes status, plikter och lojaliteter är inte resultatet av egna handlingar, val och åtaganden. De är en funktion av en grupptillhörighet som hon har råkat födas in i och inte kan ta sig ur. Det är när en statlig centralmakt har lyckats tränga undan klanväldet som förutsättningen har uppstått för individualism och självständiga individer. Det var inte individer som skapade stater, utan staten som skapade individen.

Så lyder tesen som Mark S Weiner framför i den välunderbyggda boken The Rule of the Clan (2013). Genom jämförelser mellan historiska klansamhällen som Skottland och samtida regioner där staten är frånvarande (Somalia) eller relativt svag (exempelvis Afghanistan och Pakistan) fångar Weiner in klansamhällenas förenande drag och analyserar vad de innebär för människor som lever i dem. Klanen har under lång tid varit det dominerande sättet att strukturera samhällen, så de specifika uttrycken och egenheterna varierar enormt. Likväl finns det en gemensam kärna, en klansamhällets logik.

I en klanstruktur ingår den enskilda människan i en allians av lojalitets- och hedersförbindelser till andra klanmedlemmar. Klanen tillhandahåller skydd och trygghet, men kräver samtidigt ömsesidighet: den enskilde har motsvarande förpliktelser mot sin klan. Förbindelserna är inte självvalda – men detta gäller inte bara klanens förväntningar på den enskilde, utan också hur den enskilde betraktas av andra klaner. Om jag av andra släkter ändå hålls ansvarig och jagas för handlingar som andra personer i den egna släkten har utfört, har jag inget annat val än att söka mig till min egen släkt för att få skydd. Klanlogiken blir på det viset tvingande för den enskilde. Varken den egna släkten eller andra erbjuder någon frivillig utgång.

Klansamhällen är hederskulturer, skriver Weiner, och handlar om mycket mer än förtryck av kvinnlig sexualitet. Den enskildes status, anseende, rykte och möjligheter beror på den ställning som hela släkten har i samhället. På det viset är alla släktmedlemmar ohjälpligt förbundna med varandra och delar samma sociala öde, som alpinister knutna till samma lina. Kusinernas tyranni, kallar statsvetaren Francis Fukuyama resultatet. När klanen är hårt sammanbunden av ömsesidiga borgensförbindelser har man tyvärr rationella skäl att lägga strypkoppel om varandras halsar.

För att behärska ett territorium behövde staten trycka tillbaka klanbildningar, ta deras plats som garant för säkerhet och producent av ordning. Människornas lojaliteter måste riktas om, från samhörigheten i stammar och släkter till den abstrakta staten. Framgången varierade. Endast i Europa ersattes klansamhällena fullständigt av stater. Den lyckosamma bieffekten blev att den enskilda människans sociala position förändrades. Nu blev den mer personlig, baserad på individuella överenskommelser, kontrakt och personliga åtaganden. Det var kulturförändringar som pekade framåt mot föreställningen om samhällsmedlemmarna som juridiska jämlikar. De viktigaste sociala banden fick en mer frivillig karaktär – i stället för släkten blev kärnfamiljen den centrala enheten i livet. Det var här människan fick ett eget personligt utrymme. Individen vann autonomi från släkten.

Med autonomin följer det personliga ansvaret. I hederskulturer baseras sociala sanktioner på skam. Det är en kollektiv känsla. Skammen känner man inför andra – inte så mycket över handlingar i sig, som inför det faktum att omgivningen har bevittnat dem. I ett skamsystem är det blickarna, de andras moraliska värdering av ens eget beteende, som är avgörande. Individualiseringen innebär att skam blir mindre central, och skuld tar dess plats. Skuld är en personlig och privat känsla. Fokus är vänt inåt. Skuld är individens samvete som i tysthet fäller dom över om hon har lyckats nå upp till de etiska krav som hon ställer på sig själv. Individen vinner moralisk självständighet. Man kan säga att autonomin gör henne vuxen och tvingar henne att själv ta ställning till sitt liv.

Men den starka statsmakt som släppte ut individen ur klanen blir samtidigt ett nytt hot. Staten måste vara stark men får inte vara för stark. Därför måste dess makt begränsas – både räckvidden genom att individen garanteras rättigheter, och formen för maktutövningen genom krav på lagstyre och juridisk jämlikhet.

Autonomin fordrar en komponent till, nämligen egendom och försörjning. Individen ställs här inför en avvägning. Den som är helt och hållet självförsörjande är onekligen autonom i ekonomisk mening, men kommer också att vara mycket fattig. Genom att specialisera sig, sälja sin arbetskraft och köpa produkter på marknaden kan individen öka sin produktivitet och inkomst enormt. Det sker till priset av minskat självbestämmande och ökat beroende av andra. På marknaden är hon utelämnad till prismekanismen och andra individers köp- och säljbeslut. Specialisten tappar snart förmågan att själv producera allt det hon har börjat köpa från andra, och hennes egna tjänster saknar värde så snart andra vägrar att köpa dem. Genom dessa nät av ömsesidiga beroenden har samtidsmänniskan i ekonomisk mening blivit långt mindre autonom än en lantbrukare från förra seklet – något som avslöjas vid minsta lilla störning av varuleveranser och löneutbetalningar.

I praktiken väljer ingen att helt undandra sig marknaden, men genom att äga egendom kan individen fortfarande bevara en del av sitt oberoende. Ofta är det dessa små öar av oberoende som vi värdesätter högst i livet. Frågan har kanske bäst analyserats av James Buchanan i hans klassiska skrift Ägande som en garant för frihet. Egendom är autonomin förkroppsligad. Genom egendom behåller individen möjligheten att dra sig undan och återgå till ett mått av självförsörjning, en frihetsgaranti. Husägaren producerar själv sitt boende istället för att hyra det månadsvis och förhandla om villkor eller rösta på föreningens årsmöten. Bilägaren behåller möjligheten att själv producera sin rörlighet istället för att alltid vara utlämnat till en tidtabell eller taxibolagets telefonkö. Redan att äga en vanlig cykel ger ett mått av autonomi.

Egendom får ett värde bortom sin omedelbara funktion. Den gör människan självständig och ger stommen till en privat sfär. Man behöver inte be om lov. Man måste inte låta andra sätta ens egna ramar. Egendom ger förutsägbarhet och kontinuitet, också mellan generationer. Genom egendom kan individens oberoende förenas med trygghet. Man kan bättre förutsäga morgondagen när man själv förfogar över de viktigaste parametrarna.

Den autonoma människan är en självständig individ på en rad sätt. Men en sak ingår inte i bilden. Hon är inte nödvändigtvis speciellt originell eller unik. Tvärtom, oftast är hon det inte, eftersom folk i allmänhet just är precis som folk i allmänhet. Fast då är frågan: Kan man verkligen vara en riktig, självständig individ om man bara är som folk är mest?

Politiska filosofer har länge blivit besvikna över människans bristande lust att leva ett speciellt, autentiskt liv och gå sin alldeles egen väg. Redan Alexis de Tocqueville ansåg att Amerika, trots formella politiska fri- och rättigheter, ändå var ett land där tankens frihet inte utövades i praktiken. Ett folk av jämlikar började också betrakta sig som likar, alltså som likadana. Individen riskerade att sväljas av massan och använda sin frihet blott till att bli en i mängden. Det Tocqueville och andra i hans efterföljd fruktade var i praktiken att medborgarna skulle använda sina rättigheter till att försöka mildra fantomsmärtorna från det förlorade klansamhället, massmänniskans saknad av den starka gemenskap som tappades när vi gick från stammen till att bli individer som själva skulle välja våra sammanhang. Så skulle strukturer som kväver all individualitet återuppstå spontant, men nu uppförstorade till nationell skala.

Tydligast blev den här rädslan hos John Stuart Mill. Hans lösning för att rädda den unika människan från den kvävande hopen av konformister var ännu högre doser av autonomi i form av politiska fri- och rättigheter. Men när han pläderade för rätten till självbestämmande var det med en uttalad tanke om vad den helst skulle användas till. Det var det avvikande och excentriska som var verkligt värdefullt och skyddsvärt – de unika, autentiska individerna som genom sina djärva livsstilsexperiment genererar ny kunskap till gagn för hela samhället.

Därmed har vi tecknat de två pelare som individualism traditionellt har vilat på. Individualism som autonomi gäller människans frigörelse från makt- och beroendeförhållanden – till klanen, staten och marknaden. Individualism som självförverkligande gäller människans frigörelse från sociala konventioner, hennes fria sökande efter det helt egna, autentiska livsvalet. De båda har setts som förbundna med varandra. Autonomin kan, men måste inte, användas för att möjliggöra ett unikt livsval.

Men av dessa pelare är det bara en som idag verkar ha någon bärkraft. Autonomins värde talas det inte mycket om. Individualitet som personligt uttryck är däremot högaktuellt. Man vill vara Pippi Långstrump, men har slutat att prata om guldpengarna.

Värdet av personliga val och individanpassning är numera en välförankrad del av den svenska modellen, etablerad på båda sidor blockgränsen. Ambitionen att successivt öka individanpassningen i välfärdsstatens utbud och göra den mer följsam mot den enskilda medborgaren har funnits länge och är föga kontroversiell. Man ska välja själv, hitta sin egen smak i utbudet och få det levererat i former som passar ens personliga behov. Men man väljer hela tiden i ett utbud som är offentligt finansierat och (alltmer) reglerat. Den individualisering som ägt rum gäller ökade möjligheter att ge uttryck för personliga preferenser. Individens autonomi gentemot det offentliga har däremot inte förändrats.

Ett intressant exempel är reformeringen av pensionssystemet, som bland annat innebar ett individualiserat pensionssparande, premiepensionen. Detta sparande skulle löntagaren själv styra över. Systemet kombinerar en hög grad av individualitet med obefintlig autonomi. Medborgaren kan göra de mest fantasifulla placeringskombinationer och flytta medel mellan fonder som daglig rekreation. Men medlen är inlåsta och det offentliga bestämmer föreskrifterna. Fondutbudet regleras av offentliga myndigheter och individen kan inte själv fritt söka utanför denna meny eller fritt välja någon annan sparform. Denna valfrihet utan autonomi har inte heller skapat någon individuell ansvarskänsla, snarare milt ointresse. Och när avkastningen på premiepensionsavsättningarna blir lägre än väntat riktas genast klander mot det offentliga.

Sällan blir spänningen mellan autonomi och personligt självförverkligande lika tydlig som inom förskolan. Skolinspektionen har riktat kritik mot förskolor för att de inte i tillräcklig utsträckning har sökt bryta traditionella könsroller hos barnen. Sådana yttre normkrav förhindrar det egna, autentiska livsvalet. Alltså måste den individfrigörande pedagogiken vara obligatorisk i hela förskolan. Om förskolan möjliggör autentiska individer som väljer själva, kan man inte med gott samvete låta något barn gå miste om den. Det torde bara vara en tidsfråga innan den individfrigörande förskolan blir obligatorisk från koltåldern och uppåt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hög beskattning är ett stort hot mot individens autonomi, eftersom den griper in i hennes möjligheter att kunna försörja sig. Därför har ett överdrivet skatteuttag tidigare kritiserats utifrån ett autonomiperspektiv: att den höga skatten gör människan ofri och beroende av offentliga system som hon egentligen borde och skulle kunna leva fri ifrån. Så inte längre. Det enda resultatet av sådan argumentation har varit en svit av borgerliga valförluster, och nu har den slutat framföras. Skattesänkningar motiveras idag inte med att frigöra människor och ge autonomi, utan snarare med att skattesänkningarna ska påverka deras beteende på önskvärt sätt.

Inom vissa områden inte bara förbises autonomins betydelse för individens frihet. Tyngdpunkten har skiftat mer än så. De politiska partiernas förmåga till egenfinansiering av sin verksamhet har minskat drastiskt under efterkrigstiden. Före 1965 stod partierna på egna ben och finansierade själva sin verksamhet genom medlemsavgifter och insamlade gåvor. Idag är partiernas egna intäkter från medlemsavgifter utraderade och de försumbara belopp som partierna själva samlar in misstänkliggörs, medan partiernas monumentala beroendeförhållande till staten knappt diskuteras. Socialdemokraterna har med sin lottförsäljning som enda parti lyckats skapa en ordentlig extern intäkt. Men i stället för att inspireras ser man på detta med ogillande i andra politiska läger och önskar att verksamheten ska upphöra. Helst ska alla hästar äta ur samma krubba enligt fastlagda fördelningsnycklar. Riksdagsledamöterna har i sin tur gjorts helt beroende av sina partigrupper, vilket Anne-Marie Paulsson skildrat ingående i boken Knapptryckarkompaniet. Endast på lokal nivå hittar man ännu en del politiker som har tillräcklig personlig maktbas för att våga utöva ett individuellt ledarskap.

Vid sidan av parlamentet är universitet och domstolar de heliga inrättningar som finns i ett sekulärt samhälle. Deras autonomi har tidigare betraktats som central. Idag har kopplet redan satts på universiteten. Extrem variation och fantasifullhet i kursutbud är ingen bristvara, men universiteten är numera strykrädda institutioner som ängslas över att vara ”samhällsnyttiga”, omtyckta och dagsaktuella, som vilken annan myndighet som helst. Domstolarnas ställning tycks ännu vara mer intakt, men även här kan man oroas av debattens riktning.

Man kan fråga sig om inte kombinationen av jakt på självförverkligande och alltför liten autonomi framkallar en karaktäristisk stingslighet och social hypersensitivitet i kulturlivet. Utan resurser till självbestämmande drömmer man livsdrömmar som är beroende av andras gillanden och uppskattning. Då blir det viktigt att ens val ska ”erkännas” och ”bli sedda” av andra. Det som egentligen är privata livsprojekt blir på det viset påfallande offentliga.

När samhällsdebatten blir upphettad är det gång på gång motståndarens autonomi som man riktar in sig på och försöker minska. Var får de sina pengar ifrån? Kan man svälta ut verksamheten? Var är de anställda någonstans? Som i ett krig skjuter man mot fiendens försörjningslinjer. Ibland söks arbetsgivare upp. Se här vad de anställda har skrivit offentligt! Ett av få tillgängliga skydd som den enskilde kan tillgripa är anonymitet. Men ska det verkligen vara tillåtet? I stället för att debattera samhällsfrågor debatterar man vem som borde få sparken.

Förutsättningen för Pippi Långstrump förblir kappsäcken med guldpengarna. Om autonomins betydelse återupptäcks kommer vi ännu en gång att få riktiga individer i debatten. Men vad är sannolikheten? Fortsätter vi på den här vägen kommer snart allt som återstår att vara åthutade servitriser som går runt med 37 sorters personliga knappar på restauranguniformen.

Peter Santesson är chef för opinionsanalys på Demoskop och fil dr i statsvetenskap