Travis Solorio, en 26-åring med latinamerikanskt ursprung, sköts till döds söndagen den 5 februari på Tamarack Avenue i Sun Valley, enligt uppgifter från rättsläkaren i Los Angeles.”

Syns något udda med denna textpassage, hämtad från LA Times februari 2012? Var det något falköga som kunde observera att den inte är skriven av en människa?

Stycket om dödsskjutningen av Travis Solorio är producerat av en dator som automatiskt hämtar in fakta från Los Angeles rättsläkare och omvandlar uppgifterna till nyhetsprosa. Enligt den brittiska sajten journalism.co.uk vinner nyhetsrobotarna nu allt större insteg i den allt digitalare nyhetsvärlden: ”Om fem år kommer ett datorprogram att vinna Pulitzerpriset”, citeras en forskare på sajten.

Men nog är det en sak att publicera avskalad murvelprosa, en helt annan att skapa stor skönlitteratur? Tja, det beror på vem du frågar.

Inside Science rapporterade i januari om en ny datoralgoritm som kunde användas för att förutspå vilka böcker som skulle bli kommersiellt framgångsrika. Från den platån är språnget naturligtvis ännu kortare till ett program som självt kan skriva dessa framgångsrika böcker utan alltför påtagliga mänskliga störningsmoment. (En intressant observation här är att algoritmen fann att framgångsrika böcker använder många adjektiv – ett påstående som torde få traditionella författare och skrivutbildare att slita sitt hår.)

I P 1:s ”Spanarna” berättade Jessika Gedin nyligen om hur mer kreativt lagda datorer börjat skriva Shakespearesonetter. Programmet använde så kallad maskininlärning och producerade, helt utan annars nödvändiga poesiredskap såsom gåspenna, rödvin och olycklig kärlek, rader som dessa:

”When I in dreams behold thy fairest shade Whose shade in dreams doth wake the sleeping morn The daytime shadow of my love betray’d Lends hideous night to dreaming’s faded form.”

Nästa steg blir kanske att lära maskinerna att undvika slarvig assonans av typen ”morn” och ”form”.

Resonemang som ovan hade kunnat frodas i nyutkomna The Second Machine Age. Work, Progress, and Prosperity in a Time of Brilliant Technologies, som försöker låsa siktet på ett av de rörligaste mål som mänskligheten känt: den samhällsutveckling som blivit resultatet av den digitala tekniken.

Den första maskinåldern var ångmaskinens tid, 1700-talets andra hälft. De tekniska framsteg som skett dessförinnan må ha varit betydelsefulla, men nu kom en innovation som i förlängningen, och för första gången, på djupet kunde förändra mänsklighetens villkor. En uppfinning som, när den frambringat den industriella revolutionen, ”tillät oss övervinna muskelkraftens begränsningar” och förde in oss i den moderna tiden.

Nu genomlever vi alltså den andra maskinåldern. Datorerna har funnits med oss länge, men liksom det tog ett par generationer för ångmaskinen att starta den industriella revolutionen är det först nu som datorn, eller den digitala tekniken, börjar bli revolutionär på riktigt.

Det slående, och först en aning enerverande, med The Second Machine Age är författarnas storögt, ohämmade entusiasm. Det är tveksamt om ens den mest vältrimmade processor hade kunnat skapa en text så mättad av ”astonishing”, ”unprecedented”, ”life-changing potential”, ”faster, cheaper, smaller, lighter…” Ja, datorerna börjar sannerligen bli jättejättesnabba, men var finns den kritiska blicken? Dagens människor har oöverträffade möjligheter att ”dela sina insikter” på nätet, jublar Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, men verkar glömma att de uppkopplade mest verkar vilja använda sina nya superkrafter till att lägga ut selfies där de äter pulled pork.

Men efter ytterligare läsning är det inte svårt att tänka om en aning. Är detta verkligen en tid för cynism? Finns något annat rimligt förhållningssätt till vad som just nu sker inom den digitala utvecklingen än just storögd entusiasm?

ASCI Red presenterades 1996, kostade 55 miljoner dollar och var världens snabbaste superdator. Dess storlek motsvarade 80 procent av en tennisplan, den användes för att simulera atombombsprover och nådde en hastighet av 1,8 teraflops. Om er kunskap om datorkapacitet är begränsad får ni bara tro mig på mitt ord: Det var riktigt, riktigt jämra mycket.

Nio år senare nådde en annan dator 1,8 teraflops. Den bar namnet Sony Playstation 3. Idag kostar den 1 700 kronor på Blocket. Med tillbehör.

Vi lever i den exponentiella tillväxtens tid. Kostnaderna för datorkraft minskar med svindlande hastighet, datorerna blir snabbare och data allt rikligare. Och ju mer tillgänglig data, desto bättre och mer användbara datorprogram. Man skulle kunna skriva algoritmer över allt som det påståtts att maskiner aldrig skulle klara av: landa ett flygplan, besegra en människa i schack, köra en bil genom trafik, skriva poesi. Gång på gång har datorerna överbevisat oss.

Man talar om ideologiernas död, men åtminstone en global ideologisk strid pågår med ständig hetta. Delvis, men inte slaviskt, följer den en höger/vänster-frontlinje. På den ena sidan, ofta till vänster, står utvecklingspessimisterna – vi kan något trubbigt kalla dem ”Nina Björk-skolan”: På grund av det teknikkapitalistiska komplexet kommer vi alla att bli arbetslösa, klyftorna ökar, jorden värms upp som en surdegslimpa i ugnen och, för den som kan sin Terminator: Den 29 augusti 1997 blir Skynet medvetet om sin egen existens och inleder kriget mot mänskligheten.

Den andra sidan är optimistisk. Vi kan kalla den ”Hans Rosling-skolan”. All evidens slår fast att världen bara blir fredligare, allt fler sjukdomar botas, kapitalismen leder till en aldrig tidigare skådad global välståndsutveckling och de nackdelar som uppstår bland annat på grund av teknik kommer med råge att uppvägas och elimineras av annan teknik.

The Second Machine Age levererar i första hand ammunition till den andra kategorin, till alla oss optimister där ute. ”Every generation has perceived the limits to growth that finite resources and undesirable side effects would pose if no new […] ideas were discovered. And every generation has underestimated the potential for finding new […] ideas. […] Possibilities do not merely add up; they multiply.” Så citeras i en nyckelpassage ekonomen Paul Romer.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Den andra maskinåldern skiljer sig från den första genom att det denna gång inte bara är människor med traditionella arbetaryrken som förlorar sitt jobb. Nu drabbas även de med vita manschetter, inklusive, som bekant, nyhetsmurvlar och sonettskalder. Författarna resonerar kring detta och konstaterar att det bör ordna sig – men de partierna känns plikttrogna och skiljer sig inte mycket från andra teser som anammas, och överges, på området. Det är mycket roligare att följa med dem i deras barnsliga förtjusning över att stå i teknikorkanens öga, datorhändelsernas centrum.

Det är långt ifrån alltid den som lever i miraklet som ser det mirakulösa.

I bokens mest slagkraftiga metafor tar de upp den välkända berättelsen om kejsaren och schackspelets uppfinnare. Den senare ville ju ”bara” belönas med ett riskorn på brädets första ruta, två på nästa, fyra på nästa och så vidare med en fördubbling på varje ruta.

Efter halva brädet, 32 rutor, är kejsaren uppe i fyra miljarder korn. Det är trots allt hanterbart och motsvarar bara ungefär ett risfält. Men sedan, på den andra halvan, börjar det hända saker. Om kejsaren skulle uppfylla önskemålet hade han behövt mer ris än vad mänskligheten producerat sedan det första risplantan sträckte sig mot solen.

Den exponentiella tillväxtens tid. Man kan också, som Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, kalla den för schackbrädets andra halva. Det är spännande terräng – om än krävande till och med för sonettförfattare.

Erik Helmerson är ledarskribent i Dagens Nyheter.