Fransmännen har något som de kallar livre de chevet, det vill säga ungefär huvudkuddebok. Alltså inte bara en bok som man tycker om utan också en som man sträcker sig efter när sömnen inte vill infinna sig. En bok där man kan börja och sluta läsningen lite varstans, där man både känner igen sig och hela tiden blir överraskad. André Gide hade som sin huvudkuddebok Gustave Flauberts brev, som för honom hade ersatt Bibeln i denna funktion. Gides egna dagböcker är för övrigt en idealisk sådan men det finns flera. Montaignes essäer är kanske i svåraste laget; jag skulle istället välja madame de Sévignés brev som en av de idealiska böckerna att fylla denna funktion. Man bläddrar fram och tillbaka, hittar alltid något nytt, en minnesvärd formulering, en spetsig kommentar till ti...