Gudstjänsten som motpol

Med sin skrift Evangeliets glädje (Veritas förlag) har påven Franciskus väckt uppmärksamhet. Hans stundtals mycket skarpa kritik av konsumtionssamhället fick några av hans meningsmotståndare att gå så långt som att kalla honom marxist. Det var en anklagelse som påven, inte utan ett visst mått av humor, avfärdade. Marxismen, sade han, ”är en felaktig ideologi, men jag känner många marxister som är goda människor, och därför känner jag mig inte förolämpad”. Mindre lättsam i tonen har han dock varit när han talat om orsakerna till den rådande finanskrisen; en ”penningens fetischism”. I ett framträdande i maj 2013 talade påven om att den oinskränkt fria marknaden skapat ett slags osynlig tyranni: ”Människan degraderas till att bli en konsument, som förbrukar varor, och människan själv är inte längre rättesnöret för hennes handlande.”

Från kristet håll höjs alltfler röster som kritiserar konsumtionssamhället. Patrik Hagman, teolog verksam vid Åbo Akademi, skriver i sin senaste bok Om sann gemenskap (Artos och Norma bokförlag) att gudstjänsten är ett slags motpol till de idéer om människan som konsumtionssamhället kommunicerar. Inte minst genom att den, mitt i ett hyperindividualistiskt samhälle, gestaltar en gemenskap som starkt betonar att vi alla är beroende av varandra.

Hagman skriver om hur vi ”produktifierar” våra liv, kroppar och relationer. Detta sker inte minst via sociala medier där vi delar och paketerar bilder på våra barn eller upplevelser i vårt liv som vore de produkter på en marknad. Våra relationer får på så vis drag av kundrelationer. På Twitter och Facebook marknadsför vi oss själva, vi är alla våra egna varumärken.

Mot denna typ av relationer, där vi tenderar att maskera vår sårbarhet och där vi med ett enkelt klick kan välja eller välja bort vänner, ställer Hagman den kristna gemenskapen. I kyrkan sätts vi in i ett sammanhang med människor från olika bakgrund och sätt att leva, men uppmanas att älska dessa människor som våra systrar och bröder. Den kyrkliga gemenskapen, skriver Hagman, är också en plats där vi visar oss sårbara, där vi i varje mässa bekänner våra synder och tillkortakommanden, vårt behov av förlåtelse och av varandra. Kyrkan är en tjänande gemenskap, som ”inte finns till för sig själv utan för de andra”.

Läs vidare