med jämna mellanrum utbryter debatter om de svenska kultursidorna. Dessa brukar följa ett givet mönster. Så fort någon uttrycker sig kritiskt avfärdas denne omedelbart som mossig och irrelevant av företrädare för kulturredaktionerna, som inte vill ha någon diskussion om den egna verksamheten.

Detta kunde vi till exempel se efter att Kjell Espmark i sitt direktörstal i Svenska Akademien konstaterat att ”morgontidningarnas kultursidor förvandlats till nöjesmagasin där populärkulturen intagit den främsta platsen och bokrecensionerna hamnat i halvskugga”. Espmark pekade också på att det finns en ”temporal provinsialism” som innebär att endast det dagsaktuella anses värdefullt.

De som har följt kultursidornas utveckling under ett par decennier borde inte ha svårt att se att Espmark i allt väsentligt har rätt. Det har skett en kontinuerlig nedgång sedan ungefär år 2000. I sitt tal tog Espmark framförallt upp recensionerna av skönlitteratur. Situationen när det gäller fackboksrecensionerna är ännu värre, vilket historikern Klas-Göran Karlsson nyligen beskrev i en nättext med rubriken ”Kultursidans svanesång”.

från tiden då jag var tonårig fram till jag var ungefär 30 klippte jag ibland ut artiklar från framförallt Svenska Dagbladet. De finns nu i pärmar, och emellanåt återvänder jag till dessa skatter. När Vergilius Aeneiden översattes till svenska 1988 hade SvD en serie om hans aktualitet idag, med bidrag av bland andra Sven Delblanc och Willy Kyrklund. Samma år rasade en debatt i Tyskland om landets förhållande till sitt förflutna – den så kallade Historikerstreit – vilket föranledde Kay Glans att skriva inte mindre än sju understreckare om ämnet.

År 1992 gjorde Hans Ruin och Daniel Birnbaum ett antal intervjuer i Dagens Nyheter med samtidens största filosofer, som Gadamer och Quine. Och när Harold Blooms bok The Western Canon publicerades 1994 uppmärksammades den med flera intressanta artiklar i SvD.

den som inte har sparat gamla artiklar, och inte orkar läsa mikrofilm på något forskningsbibliotek, kan ändå få en uppfattning om vad som publicerades på de gamla kultursidorna. En del framträdande kritiker har gett ut klippböcker. Till exempel publicerade den legendariske Dagens Nyheter-skribenten Bengt Holmqvist 1987 Kritiska ögonblick, artiklar i urval av Olle Orrje och Torsten Ekbom.

Även Torsten Ekbom var under många år verksam i DN. Han samlade sina texter i ett antal lysande essäsamlingar. År 2013 kom den senaste, Krokodilen som bjöd på te, som innehåller texter om allt från Beethoven, Borges och Kurosawa till ryska revolutionen och mayaindianernas civilisation. Ekbom dog förra året, men det borde vara möjligt att göra ytterligare urval ur hans rika produktion.

Ekbom slutade på Dagens Nyheter vid millennieskiftet, vid den tid då tidningen slog ihop avdelningarna kultur och nöje. Det var en förändring Ekbom var starkt kritisk till, och som också visade sig bli ödesdiger. Det lättviktiga kom alltmer att tränga ut det tyngre materialet, och kultursidorna fylldes av texter om popstjärnor. Många tidningar följde i DN:s spår.

Svenska Dagbladet höll ut längre. Men häromåret fick man en kulturchef som avskedade de flesta kvalificerade medarbetarna. En av de sparkade skribenterna var den lärde litteraturprofessorn Thure Stenström.

stenström kom nyligen med samlingsvolymen Utsikter och insikter, utgiven av Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Boken är tryckt i en mindre upplaga, men kan också laddas ned gratis från institutionens hemsida. Många av texterna anknyter till böcker Stenström har skrivit.

Stommen utgörs av understreckare i Svenska Dagbladet, Stenström uppger att han skrivit 243 stycken sedan 1963. Därför är det följdriktigt att en av texterna i volymen behandlar understreckarnas historia. Där citeras Fredrik Bööks ord: ”Ifall du inte lyckas skriva en understreckare i en sittning, orkar heller inte läsekretsen att läsa den i en sittning. Då är det mestadels en dålig streckare!” Stenström har själv följt denna uppmaning.

Det handlar alltså om en så kallad klippbok, men dispositionen i den känns ovanligt genomtänkt. Det börjar med några artiklar om Gotland, där han är uppvuxen. Sedan kommer texter om klassisk musik. Det var en tidig passion för Stenström, som ursprungligen tänkte sig en bana som kyrkomusiker.

Därefter följer essäer om den danske tänkaren och diktaren Søren Kierkegaard, som kan beskrivas som något av en huvudperson i denna bok. Från honom går trådar till många andra texter i boken, till exempel om de franska existentialisterna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, liksom om de svenska Kierkegaardälskarna Lars Gyllensten och Ingemar Hedenius. Påfallande är också Stenströms stora intresse för dansk kultur. Han skriver underhållande om Knud Wadum Jensen, som tjänade så mycket pengar på osttillverkning att han kunde donera hus till danska diktare och så småningom också skapa konstmuseet Louisiana.

en styrka hos Stenström är den entusiasm han ofta känner inför nya böcker, trots att han läst så många tidigare. Detta kan dock ibland också vara ett problem. Jag har svårt att förstå hans devota inställning till Georg Henrik von Wrights civilisationskritiska, och närmast misantropiska, verk Vetenskapen och förnuftet. Stenström uttrycker sig extatiskt:

”Stäng av TV:n, knäpp av radion, lägg undan tidningarna, ställ in sammanträdena, inhibera middagsbjudningarna och annat ovidkommande strunt! Läs i stället denna bok i allvarlig begrundan, och ni kommer att se på tillvaron med nya ögon … Det blåser en sanningens bistra vind genom hans ödsliga bok, och de politiska ideologierna – socialismens likaväl som borgerlighetens – faller som korthus.”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

påfallande okritisk är Stenström också inför Jean-Paul Sartre. I sin populära bok Existentialismen är en humanism menade Sartre att existentialismen företräds av honom själv, liksom av de tyska filosoferna Martin Heidegger och Karl Jaspers. Denna kategorisering har ofta blivit ifrågasatt, inte minst av de utpekade filosoferna själva. Heidegger gick till angrepp mot Sartre i sin skrift Brev om humanismen. Men Stenström har ändå valt att följa Sartres syn på existentialismen.

I sitt förord till den svenska översättningen av Existentialismen är en humanism tar Stenström upp Heideggers medlemskap i det tyska nazistpartiet. Han lyfter fram Sartre som en positiv kontrast, utan att nämna dennes stöd till Stalins Sovjet. En understreckare av Stenström från 1980 har rentav namnet ”Jean-Paul Sartre – frihetens fanbärare”. Där påstås Sartres främsta ambition ha varit att ”öka friheten i världen, sådan han uppfattade den, den politiska, den moraliska, den litterära”.

det som framförallt slår en är ändå Stenströms imponerande lärdom och stilkonst. Bland övriga texter kan nämnas en fin studie över den unge Eyvind Johnsons vistelser i Berlin och Paris på 1920-talet. Där fick Johnson uppleva nöden efter första världskriget. Men han ägnade sig också åt intensiv läsning av äldre litteratur, och lade därmed grunden till sina senare storverk Strändernas svall, Drömmar om rosor och eld och Hans nådes tid.

Vi hittar också en positiv recension från 1986 av den då unge litteraturvetaren och DN-skribenten Horace Engdahls avhandling Den romantiska texten. Stenström avslutar sin artikel med orden:

”Framför allt blir man nästan ung på nytt vid läsningen av en bok, där paradnumren i forna tiders modersmålsundervisning – ’Grefvinnan Spastaras död’ och ’Krigssång för skånska lantvärnet’ – tas fram på nytt och dammas av under idel kärleksbetygelser. Vem hade trott att vår ungdom skulle umgås så vördnadsfullt med de gamle? Undrens tid är förvisso inte förbi.”