Inte för att albumet är dåligt – tvärtom har The Book of Souls med rätta hyllats av kritikerna som en veritabel pånyttfödelse för de slitna brittiska hårdrockarna – utan för att det är så hämningslöst, bekymmerslöst bra.

Man kan nästan höra diskussionerna i studion. Till slut, efter gräl om vilken producent som kan tänkas ligga rätt i tiden och vilka man ”egentligen vill vara nuförtiden” tycks det som om någon utbrustit: ”Men vad fan, kan vi inte bara göra en riktigt bra platta?”

Fruktbara ingivelser behöver inte vara mycket konstigare. Man längtar tillbaka till en amatörglädje, till det stadium då man var nöjd bara man lät som en av sina förebilder. Inget skänker mig större glädje när jag skriver en roman än tanken: ...