I ett vackert träskrin som hon ärvt fanns en tjock bunt med brev från mormoderns far, som stannat i Småland. Svenska språket hade, som vanligt är, inte förts vidare genom generationerna, varför jag fick äran att översätta och förklara sammanhangen i breven. Korrespondensen var, som brukligt för den tiden, återhållsam och korrekt – även om det rörde sig om en man vars dotter hade emigrerat för att aldrig återvända. Mellan raderna i redogörelserna för de vardagliga händelserna i bygden fanns dock en oerhörd sorg och längtan.

Breven är på inga sätt unika. Under förra sekelskiftet var det troligtvis få svenskar som inte skilts åt från någon familje- eller släktmedlem. Litet avundades jag att hon hade ett så vackert minne över sin släkts historia och emigrat...