Sverige valde en annan väg och satsade på upphetsning istället för upprustning. Temperaturen i debatten skruvades upp, men det hela mynnade våren 2015 ut i en klen försvarsuppgörelse mellan regeringen och tre av allianspartierna. Försvaret ska få ett mindre tillskott, men som andel av BNP kommer försvarsresurserna att minska. Samma år som Lettland ska nå tvåprocentsnivån (2018) spår Riksdagens utredningstjänst att den svenska försvarsbudgeten hamnar på historiskt ytterst blygsamma 0,98 procent.

Vårt politiska system tycks helt enkelt oförmöget att ta förändringarna i omvärlden på allvar.

Kontrasten blev särskilt tydlig under årets rikskonferens i Sälen med Folk & försvar. Där framträdde Lettlands president Raimonds Vejonis, som hade lämnat det diplomatiska finliret hemma i Riga. Istället för att leverera varmluft och spunnet socker, som ledande politiker på utlandsbesök ofta känner sig förpliktigade att göra, kom han med kall analys och fiberrik kost.

President Vejonis var tydlig med att svenskt och finländskt Natomedlemskap skulle verka stabiliserande i Östersjöområdet och att det är en fåfäng förhoppning att ett enskilt land skulle kunna hålla sig utanför en regional konflikt. Han avvisade pratet om att det skulle vara provocerande gentemot Ryssland att stärka det svenska försvaret: ”Det är svaghet som provocerar rysk aggression.” Han betonade också det djupt problematiska i att Gotland har lämnats försvarslöst. Om Ryssland tar kontroll över ön kontrollerar man Östersjön och kan förhindra att det ges hjälp till de baltiska staterna.

Borgerliga försvarspolitiker på plats gladdes förstås åt presidentens tydliga förord för Nato, men de var klart mer försiktiga vad gäller att ge försvaret resurserna som behövs. Liberalerna talar ensamma klarspråk, medan de andra går på linjen att man inte ska utesluta att förstärkningar kan visa sig behövas och då får vi se…

Moderaterna vill kalla in försvarsberedningen – en konstitutionell skvader som gör riksdagen till regeringens gisslan – men det är inte mer utredande som krävs. Analyserna finns. Verklighetssinne och förmåga till politiskt ledarskap är däremot bristvaror. Ännu en provocerande svaghet.

                                                                         *

För inte så länge sedan var en betydande andel av alla upplysta människor överens om att nationerna var på väg till historiens skräphög och att framtiden hörde globaliseringen till. Några år senare är bilden mer sammansatt. Internationaliseringen har sannerligen inte upphört, men nationerna och det nationella har visat sig långt mer livskraftiga än vad spådomarna gjorde gällande.

Vi kan se riktigt obehagliga bakslag, där självförhärligande eller rent aggressiv nationalism vänder taggarna mot grannar eller minoriteter. Men det finns också mer sansade reaktioner, som manar till eftertanke. Kanske har många underskattat nationalkänslans – den som George Orwell kallar ”patriotism” i motsats till den chauvinistiska nationalismen – betydelse för att människor ska känna sig hemma i tillvaron? Kanske har man ägnat för lite uppmärksamhet åt att det är nationerna som utgör arena för medborgarskap och demokrati? Hur främjar man konstruktiv nationalism utan att gynna den destruktiva?

I temablocket tar vi upp några av dessa frågor. Jag misstänker att vi kommer att få återvända till dem både en och två gånger.

                                                                         *

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det är en stor glädje för mig att få presentera tre skribenter som från och med detta nummer blir fasta medarbetare i Axess. På sidan 10-11 kommer avdelningen ”Samhälle” att inledas med krönikor av Thomas Engström och Annika Borg. På sidan 98 kommer Fredrik Johansson att betrakta och begrunda den moderna mänskliga komedin under den nya vinjetten ”Samtiden”.

Thomas Engström är jurist, kulturskribent och författare och bosatte sig för en tid sedan i Georgiens huvudstad Tbilisi. Hans tre romaner om den före detta Stasiagenten Ludwig Licht har blivit stora läsarframgångar och sålts till en rad länder.

Annika Borg är präst, teologie doktor i tros- och livsåskådningsvetenskap och en flitig skribent och föreläsare. Hennes röst är välbekant från SR P 1:s Tankar för dagen, men hon är också en skarp kritiker och debattör.

Fredrik Johansson är kommunikationsrådgivare och bloggare, bosatt i Malmö. Han skrev träffsäkra och underhållande kolumner i Neo fram till att tidskriften trist nog tvingades lägga ned under hösten 2015.

Dessa tre vassa pennor kommer att bjuda Axess läsare på många högtidsstunder framöver. Mycket nöje!