Den store kritikern av den litterära modernismen Hugh Kenner kallade sin vid det här laget halvsekelgamla bok om T S Eliot The Invisible Poet, den osynlige poeten. Eliot, som gillade bokens titel, gjorde sitt bästa för att hålla sig just osynlig: inga skandaler, varje försök till biografi motarbetades, han och hans närmaste omgivning ansträngde sig för att manuskript, brev och andra dokument som hörde privatlivet till förblev privata och utom räckhåll för de horder nyfikna akademiker som vill lära känna mannen bakom Det öde landet. Han formulerade en estetik och kritik där själva dikten, inte diktarens biografi, var det enda som räknades. Biografier var mest att betrakta som obefogade intrång i privatlivet.

Men det var då det. För nu träder mannen bakom verket fram och blir tydlig. Det började med en ännu i...