VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Ledare

Inga experiment

Av PJ Anders Linder

Alliansen satsade på stabilitet när den försökte bli återvald 2010. "Sverige har inte råd med några experiment", skrev man i sitt valmanifest.

 Redan denna formulering var motsatsen till ett experiment, för den hade prövats med stor framgång av Konrad Adenauer och CDU i det tyska förbundsdagsvalet 1957: Keine Experimente. Det kunde för all del tyckas oväntat att en 45-årig statsminister skulle välja samma besked om lugn och frid som en 81-årig förbundskansler, men greppet fungerade. Medborgarna gillade beskedet att de inte skulle få sina cirklar rubbade och alliansen fick ökat stöd (fast färre riksdagsmandat). Väljarna fick fortsatt alliansregering.

Och så fick de experiment. Så att det stod härliga till.

Många tänkte inte så mycket på dem när de skedde, för fokus i debatten låg som så ofta i Sverige på skatter, bidrag och offentliga utgifter och där skedde inga uttalade äventyrligheter. Men på andra områden, som rör det offentligas innersta kärna, experimenterades det desto vildare.

På våren 2011 gjorde regeringen en uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken, som utan nämnvärd analys av konsekvenserna gav nya rättigheter åt personer som uppehöll sig olovligen i landet. Beslutet sände en stark signal ut i världen om Sverige som attraktivt mål för migration och blev startpunkten för en period av mycket stark likriktning i den migrationspolitiska debatten. Sans- och balansresonemang åkte ut genom fönstret och den pragmatiska invandringspolitik som traditionellt hade förvaltats av moderater och socialdemokrater gemensamt ersattes av utopistiska föreställningar om att det svenska samhället skulle kunna ta emot och integrera i stort sett hur många människor som helst på hur kort tid som helst.

Statsministern manade människor att öppna sina hjärtan men tog inga initiativ för att rusta samhällsmaskineriet för de påfrestningar som komma skulle. Längre från ”inga experiment” är inte lätt att komma. Socialdemokraterna i opposition gjorde inga försök att påverka politiken i rimligare riktning, och i regeringsställning lät de experimentet fortgå tills utvecklingen till sist tvingade dem att agera.

Vad gäller försvaret ägnade sig alliansen åt två sorters experiment – ett passivt och ett aktivt – och experimenterandet inleddes långt före valet 2010. Man lät urholkningen rulla på trots att signalerna bara blev starkare om ett försämrat säkerhetsläge i vår nära omvärld. Rysslands agerande mot sina grannar skulle vara ett kriterium på Sveriges behov, hette det, men Georgienkriget 2008 ledde bara till prat och trots ett pärlband av varnande händelser därefter har det fortfarande inte skett något ordentligt uppvaknande.

Att det blev borgerlig regering 2006 betydde inte att Sverige började betala sin säkerhetspolitiska hemförsäkring. Alliansen förvaltade snällt det socialdemokratiska experimentet att ersätta försvarsförmåga med förhoppningar om den eviga freden.

Men de borgerliga nöjde sig inte med passiv ansvarslöshet utan satsade även på aktiv. Värnplikten avskaffades utan att det fanns trovärdiga planer på hur Försvarsmakten skulle bemannas med frivillighet som enda grund och bara några år senare har det lett till att man måste slå back i maskineriet. Utredaren Annika Nordgren Christensen, som skrev i förra numret av Axess, konstaterar att Försvarsmakten behöver rekrytera 4 000 personer om året redan för att fylla dagens (helt otillräckliga) organisation, men att man bara lyckas intressera cirka 2 500, vilket naturligtvis leder till successivt växande ihålighet.

Experimentet har gått snett och det behövs en rad snabba åtgärder för att räta upp situationen. En av dem blir att skapa ett nytt värnpliktssystem – mindre än ett decennium efter att det förra hivades över bord.

Beträffande polisen satsade alliansen stort på att öka dess antal, vilket var viktigt och värdefullt. Alltför få brott klaras upp och polistätheten i Sverige är låg i förhållande till övriga Europa. Men man kunde förstås inte låta bli att experimentera, den här gången i bästa samförstånd med oppositionen.

Den stora polisreformen, som trädde i kraft den 1 januari 2015, syftade enligt regeringen till att ”skapa tydligare styrning och bättre förutsättningar för högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, större flexibilitet och förbättrade resultat”. Det har blivit precis tvärtom.

Det stora experimentella greppet att lägga ihop 21 länspolismyndigheter till en enda polismyndighet har föga förvånande lett till centralisering istället för decentralisering. Allt färre brott klaras upp, organisatorisk förvirring råder och poliserna förtvivlar. Tre om dagen lämnar yrket. När DN ber polisforskaren Rolf Granér sammanfatta tillståndet för svensk polis, svarar han: ”Två ord: Kris och apati.”

Alltså. Till dem som ska sköta staten framöver: Ta ert ansvar på allvar. Ta ett steg i taget. Och ska ni experimentera, gör det i lärande syfte och minsta möjliga skala.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) En informationsfråga av Johan Wiktorin

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

5) En stat i staten av Hans-Gunnar Axberger

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...