VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Dags att göra rätt

Av Påhl Ruin

Molenbeek gör en nystart. Men för Europas "jihadist-fäste" väntar en mödosam uppförsbacke.

Molenbeek-saint-jean har förekommit i terrorsammanhang sedan 1990-talet. Tågbomberna i Madrid 2004 kunde härledas dit, liksom massmorden i Paris 2015 och attacken på Bryssels flygplats tidigare i år. Men allt är inte nattsvart i denna kommun med 95 000 invånare alldeles intill Bryssels stadskärna.

Nyligen fick jag en inbjudan av kommunen och ett par EU-institutioner till en informationsträff och rundvandring i kvarteren där de världskända marockanskättade terroristerna Abdelhamid Abaaoud och bröderna Abdeslam planerade sina dåd. Men i inbjudan stod inte ett ord om terroristhotet och den sociala misären. Inte ett ord. Det gjorde mig nyfiken.

– Välkomna till vår ökända kommun! Nu ska vi visa att er bild av oss är endimensionell.

Så inleder borgmästaren, liberalen Françoise Schepmans, sitt anförande inför mötet med 60-talet utländska journalister som måste stå längs väggarna för att få plats.

– I dessa lokaler, fortsätter hon, fanns tidigare ett bryggeri med 500 anställda. Men i mitten av 1900-talet upphörde produktionen.

Samma historia kan berättas om många byggnader utmed kanalen – och här avtecknar sig en huvudförklaring till problemen i området. Bryssel tappade 10 000-tals industrijobb på 1970- och 80-talen. Att staden drabbades av mer arbetslöshet och utanförskap än många andra utsatta industriorter i Europa kan delvis förklaras av belgarnas udda rekryteringsstrategi under decenniet dessförinnan.

När de italienska arbetarna på 1960-talet hade tröttnat på de bristfälliga arbetsvillkoren – och när spanjorer och greker tackat nej – vände sig den belgiska staten och näringslivet till Nordafrika. Väl därnere bedömde de att tunisier och algerier, som arbetat i Frankrike, kunde utgöra en risk eftersom de haft erfarenhet av fackligt arbete. I Marocko däremot hittade de arbetare som var vana vid tuffa villkor. Och medvetet valdes – i nära samarbete med kung Hassan – de marockaner som inte kunde franska, i tron att de skulle vara mer lojala. Kungen å sin sida blev av med rebelliska berber.

– Det var ingen klok strategi, medger Françoise Schepmans när journalisterna får en pratstund med henne lite senare.

Dessförinnan har vi fått se ett pärlband av ambitiösa kommunala aktiviteter. Det gamla bryggeriet där vi befinner oss har blivit ett ”träningshotell” där människor med låg utbildning ”lär sig jobbet på jobbet”. Medan de provanställda bäddar sängarna och städar badrummen får de lära sig de franska och engelska glosorna för lakan, handdukar, tvål och annat nödvändigt.

Under rundturen i kvarteren nära kanalen får vi också besöka en gammal tobaksfabrik som numera bland annat inrymmer en restaurang där människor som står långt från arbetsmarknaden kan arbeta. Och vi får en visning av La Maison des Cultures som blivit en samlingsplats för vuxna och barn där de kan mötas kring dans, musik och konst.

Den kanadensiska journalisten och författaren Doug Saunders, en av världens främsta auktoriteter på lokala initiativ för att minska segregationen, har kunnat konstatera att Molenbeek på senare tid gör mycket rätt – efter åratal av passivitet. Nu görs riktade insatser för att nå människor som står långt från arbetsmarknaden, nu byggs nytt så att människor kan göra boendekarriär i den utskällda stadsdelen, och nu lanseras en fräsch bild av kommunen för att locka nya näringsidkare.

”Ofta görs misstaget att politiker vill hålla besökare borta från invandrartäta områden, de borde tvärtom uppmärksamma de positiva aspekterna av dessa platser, försöka ändra bilden av dem och tala om möjligheterna att handla, äta och göra affärer där”, skrev Saunders tidigare i år i Torontotidningen Globe and Mail.

Molenbeeks initiativ att bjuda oss journalister dit utan att nämna ordet terror ligger helt i linje med den strategin.

Även när det gäller mer akuta insatser för att stoppa nya terrordåd har mycket hänt sedan Parisattackerna i november förra året. Polisen har i sin ”Kanal-plan” gjort över 5 000 tillslag i Molenbeek och de fattiga grannkommunerna där några av Belgiens farligaste kriminella gäng handlat med vapen och narkotika under lång tid. Bland de kriminella fanns tidigare drygt 600 namn på individer som kan ha radikaliserats – härommånaden bedömde polisen att 57 personer i Molenbeek utgör ett hot mot nationens säkerhet.

Kommunen å sin sida har utbildat hundratals socialarbetare, lärare och andra yrkesgrupper i metoder att upptäcka tidig radikalisering.

– Vi fick ett brutalt uppvaknande. Men nu är vi vakna, säger borgmästaren.

I relation till sin befolkning är Belgien det land i Europa varifrån flest invånare rest till Mellanöstern för att kriga, cirka 450 personer. Men det finns stora skillnader mellan jämförbara kommuner. De flamländska har, generellt sett, kommit längre i arbetet mot segregation än de franskspråkiga kommunerna. Den gamla industristaden Mechelen (flamländsk), halvvägs till Antwerpen, har liksom Molenbeek (franskspråkig) en hög andel arbetslösa invandrare – men ännu har ingen rest för att strida med IS.

Françoise Schepmans har haft flera kontakter med sin borgmästarkollega i Mechelen. Vad har hon lärt sig?

– De har i 12 år haft ett nära samarbete mellan skolor, moskéer och föreningar. De känner sina ungdomar bättre än vi, de märker när det finns tecken på radikalisering.

Här i Molenbeek däremot har vi bara gett bidrag till mat och boende, sedan har vi släppt kontakten med dem.

Att inte mer gjorts i Molenbeek skyller hon på socialisterna som suttit vid makten större delen av efterkrigstiden.

– De talade naivt om ett mångkulturellt laboratorium. Men var fanns säkerhetstänkandet? Laboratorier är farliga ställen där saker kan explodera!

Hennes kritik haltar något, då hon själv satt vid makten under några av dessa socialiststyren. Men huvudförklaringen ligger inte i det lokala styret, den ligger i Belgiens splittrade politiska och byråkratiska struktur. En svag statsmakt, tre starka regionala parlament och sex olika poliskårer har försvårat samarbetet.

Denna ineffektiva politiska apparat, kombinerad med landets sociala klyftor, utgör alltjämt en giftig cocktail. Och den är särskilt giftig i Molenbeek där ungdomsarbetslösheten ligger på 40 procent. Bland dem som lyckats få jobb har många flyttat från Molenbeek. Kvar finns de mest svårintegrerade – ett fenomen som känns igen i många europeiska förorter och städer.

En kväll träffar jag, utanför journalistprogrammet, Ibrahim Ouassari, född i Molenbeek av marockanska föräldrar. Han hoppade av skolan som 13-åring och kunde ha hamnat lika snett som Salah Abdeslam och de andra terroristerna.

– Jag brukade hälsa på Abdesalam när vi sågs på gatan, det här är en liten värld. Jag kunde inte drömma om att han var kapabel till ett brott av den digniteten.

Istället för ett liv i utanförskap har Ibrahim Ouassari, tack vare sitt stora intresse för datorer och en stödjande familj, startat flera IT-företag. I det senaste projektet söker han upp arbetslösa ungdomar med stor datorvana som kan tänkas vilja utveckla innovativa IT-lösningar under hans paraply.

– Ett 60-tal är nu igång med sina företagsidéer istället för att dra runt på stan, säger han medan han visar mig runt i nyrenoverade lokaler där människor långt efter normal kontorstid sitter böjda över datorer.

Vad tror han det beror på att det gått så snett för så många i Molenbeek? Svaret kommer snabbt:

– Myndigheter och arbetsgivare har i alla år sett ner på dem, har bara sett dem som bidragstagare som inte gör rätt för sig. Det är ju självklart att några av dessa nedtryckta människor kommer att lyssna till lockropen från islamistiska predikanter som verkat i kommunen i flera decennier.

Han menar att samhället måste uppvisa större flexibilitet inför de ungdomar som inte klarat av skolan.

– Mitt exempel visar ju att talang kan utvecklas utanför det alltför fyrkantiga skolsystemet.

Hans projekt ”Molengeek” har nyligen fått offentliga bidrag, ytterligare ett tecken på nytänkande från beslutsfattarna. Men den långa resan mot minskade klyftor och ökad välfärd har bara börjat.

Mest lästa just nu

1) Universitetet bryter mot lagen av Jan Almäng och Christer Svennerlind

2) Islam på franska ben av Karin Stensdotter

3) Inga pappas pojkar av Magnus Henrekson

4) Garbo vantrivdes i Hollywood av Martina Björk

5) Gatlopp för Luther av Per Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Evangeliet glöms av Annika Borg

2) Satsa på eliten av Anna Victoria Hallberg

3) Gatlopp för Luther av Per Svensson

4) Nattvandrandet tar fart av PJ Anders Linder

5) En genetisk återuppståndelse av Nils Uddenberg

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...