VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Slutet är nära

Av Kristoffer Leandoer

Tanken på jordens utplåning och tidens slut äger en oupphörlig fascination. Idag sysselsätter den oss mer än på mycket länge.

Tiden tar slut för oss alla, åtminstone i individuellt hänseende, och som Marguerite Yourcenar skriver så vackert i sin bok om Yukio Mishima, definieras vi till stor del av vilket förhållningssätt vi väljer till denna framtida horisont: ”Det finns två sorters människor: de som förvisar döden från sina tankar för att kunna leva bättre och friare, och de som tvärtom känner att de lever visare och rikare om de aktar på alla de tecken som döden ger dem genom deras kroppsliga förnimmelser eller yttervärldens skiftande öden. Dessa båda sorters sinnen kan man inte förena. Det som framstår som sjukligt och maniskt för den ene, ser den andre som hjältemodig disciplin.”

Det finns dock ett tredje möjligt förhållningssätt till den egna förestående döden, och det är att förena förnekelse och fixering. Hur lyckas man med det? Genom att göra en privat händelse till en offentlig, att skriva in sin personliga förintelse i ett större sammanhang. Det är inte bara jag som kommer att upphöra att finnas till, det är hela det svenska samhället / den västerländska civilisationen / den mänskliga arten / planeten Jorden. Resultatet är vår samtidskultur, på samma gång morbid och barnsligt blundande.

Det råder ingen tvekan om att det eskatologiska intresset (eskatologi = läran om de yttersta tingen) är större än på mycket länge. Vare sig perspektivet är globalt eller mer kulturellt insnävat så är det ingen tvekan om att underhållningsindustrin finner det lönsamt att hålla en stadig diet av undergång på menyn. Zombier, utomjordingar, jordbävningar: filmutbudet liknar alltmer 1950-talets (kalla kriget) eller 1970-talets (oljekrisen), det som tillkommit är att den litteratur som av vissa kallas mainstream och av andra seriös hunnit ikapp serietecknare och filmare. Så här lyder inledningsmeningen till Don DeLillos roman Zero K (2016), en historia om multimiljardärer som fryser ner sig, munkar som inväntar världens undergång, medeltid i hightechförpackning: ”Everybody wants to own the end of the world.” (Se Anders Alvestrands artikel i Axess nr 5/16)

Alla vill äga jordens undergång.

Tanken fascinerar för att den slår fast något som för mig är djupt främmande som vore det fullständigt självklart. Varför skulle man vilja äga jordens undergång?

För det första: för att man verkligen tror att den kommer att äga rum. För det andra: för att man i så fall äger sin egen död. Jag föreslår att vi sparar döden till sist och börjar med jordens undergång.

Det vi ska diskutera här är förhållningssätt, inte fakta. Det som intresserar oss är inte reella hot utan föreställda, människans bild av sin egen händelsehorisont och hur den speglas i det hon skapar. Men låt oss ändå börja med ett datum, nämligen den 28 september 2016. ”Goodbye World”, löd rubriken på nyheten som den dagen berättade att jordens koldioxidnivå passerat den kritiska punkt varifrån forskningen anser att ingen återvändo är möjlig i klimathänseende: från och med nu är det enkelriktat till Harmagedon. Ett enda exempel på konsekvenserna av atmosfärens nya permanenta koldioxidhalter, sedan lovar jag att lämna miljön därhän och hålla mig till undergång i mentalitetshänseende: det kan betyda att 10 000 arter utrotas per år, en fullt tänkbar konsekvens är att en fjärdedel av jordens livsformer är utrotningshotade år 2050.

Ifall vi vidgar tidsperspektivet något kanske detta förlorar sin betydelse. Vi lever nämligen enligt fysikprofessor Ulf Danielsson i en tid ”där galaxerna börjar skingras och det åter skymmer”. Universum, berättar Danielsson i en bok med den oemotståndliga titeln Mörkret vid tidens ände (2015), är inne i en fas där den mörka energin, ”som är närvarande överallt i rummet, jämt och fint fördelad”, växer. Denna accelererande expansion är typisk för utvecklingen i det tidiga och det sena universum. Såsom i begynnelsen, så ock i slutet. Jag kan inte låta bli att citera ett utdrag ur apokalypsen som den formuleras enligt modern teoretisk fysik, språket är lite mindre högtidligt och det förekommer inga blekgula hästar eller sexvingade väsen men budskapet är detsamma:

”(D)et svarta hålet svarar mot ett slags krökt tratt i rumtiden. Randen till tratten markeras av händelsehorisonten som man ska akta sig noga för att korsa. Om man hamnar på fel sida är det kört och man blir för evigt fast i det svarta hålets inre. Åtminstone ser det ut som en evighet från utsidan, även om resan för den oförsiktige får ett brått slut när han krossas mot singulariteten, längst in i det svarta hålet, som också markerar rummets och tidens ände. Vid singulariteten bryter de kända naturlagarna samman och man kan inte säkert säga vad som händer.”

Trösterikt nog ligger detta ganska långt fram i tiden, betydligt senare än år 2050, ja vi talar faktiskt om årmiljoner. Dock är det slående hur mycket Danielssons skildring påminner om handlingen i filmen Interstellar (2014), där detta apokalyptiska möte med singulariteten till sist visade sig vara vägen ut för en mänsklighet som förbrukat sina resurser på vår planet. Vi kommer att träffa på denna aspekt av apokalypsen igen, att det som ser ut som undergången i själva verket är en utväg, att det bara handlar om att inte fixera sig vid nuvarande former och förhållanden, att inte se människan och hennes villkor som stöpta i en form, givna en gång för alla. Är det önsketänkande eller tankesmidighet? Tja, den som korsar händelsehorisonten får väl se.

Här kommer ett helt annat datum: den 4 oktober 4004 f Kr, en lördag, ungefär sex på kvällen. Det är den mest exakta tidsangivelse vi har för jordens skapelse, och den som med stor möda räknade ut det hette James Ussher, irländsk ärkebiskop som fullbordade sitt tvåtusen sidor långa livsverk The Annals of the World mitt under brinnande inbördeskrig och dog i exil år 1657. Före denna tidpunkt fanns alltså ingen tid, någon den 3 oktober 4004 f Kr hade aldrig ägt rum: det var själva tiden som Gud satte igång.

Att tiden en gång ska ta slut är en universell tanke, men att den också har en början är en mindre vanlig tanke, som via kristendomen ytterst är ett arv från judisk tradition, där världen är en berättelse med tydlig början och slut. Vid medeltidens slut öppnades det snäva perspektivet, som Ronny Ambjörnsson påpekar i Fantasin till makten. Utopiska idéer i västerlandet under fem hundra år (2004): ”konfrontationen med utomeuropeiska kulturer och samhällen möjliggjorde tanken att människan själv är upphov till det samhälle hon lever i.” Kineserna, till exempel, skakade bara på huvudet åt de kristnas bibelhistoria. Dateringen av syndafloden och Noas ark till ungefär 2300 f Kr fann de enbart löjeväckande: redan kinesernas egen nedtecknade historia sträckte sig hundratals år längre tillbaka i tiden än så.

1785 höll den självlärde skotten James Hutton (1726–1797), gentleman och amatörgeolog, ett föredrag på The Royal Society of Edinburgh med titeln ”Theory of the Earth; or an Investigation of the Laws Observable in the Composition, Dissolution, and Restoration of Land upon the Globe”. Det var första gången Hutton offentliggjorde sina slutsatser utifrån närmare tre decenniers undersökning av klippor och jordlager, av sediment och förkastningar. Om man till exempel kan mäta erosionen under ett år, så får man ett brukbart mått. 1788 besökte Hutton Siccar Point, en udde på Skottlands östkust, och samlade material som ledde till slutsatsen att klippan bildats för åttio miljoner år sedan. Vi tror att berget vi står på är evigt, men ingenting är evigt om det finns tillräckligt med tid: James Huttons geniala insats var att tillsätta tid, enorma mängder tid, till berättelsen om människan och planeten hon bebor. Geologin gav, menade han, ingen anledning att tro att tillvaron skulle ha en början, inte heller för att något slut skulle vara i antågande.

James Hutton var själv varmt troende och blev djupt kränkt när han anklagades för ateism, själv såg han sin forskning som en vision av hur Gud gick till väga. Dock går det inte att förneka att hans stora upptäckt (som skildras fängslande i Ages in Chaos från 2003, skriven av Stephen Baxter vars verkförteckning för övrigt mest omfattar sf-romaner med titlar som The Time Ships och Deep Future) för alltid körde ut människan ur det överskådliga och ganska trygga tidsrum där teologin placerat oss – 4 000 år framåt, ett tusenårsrike framåt – och i grunden förändrade vårt sätt att se på oss själva genom att förändra skalan.

Vad som hände när skalan försköts så våldsamt, från sextusen till åttio miljoner år (sedan dess har man med hjälp av radioaktivt sönderfall räknat fram en ännu mycket högre ålder på jordklotet) var knappast något Hutton hade räknat med: människan blev plötsligt försvinnande liten, betydelselös. Den bibliska skalan gick att räkna om till generationer och mansåldrar utan större problem, nu var ett människoliv spårlöst borta i tidens natt.

Kanske är det mot bakgrund av denna ändlöshet rentav trösterikt att tänka sig att det ändå finns ett slut? Och att man rentav skulle få vara med om det (som i filmen Knowing (2009) där Nicholas Cage spelar en professor i astrofysik, eller Lars von Triers film Melancholia från 2011)? Kanske är det värsta vi kan tänka oss inte att det tar slut, utan att vi inte får vara med när det gör det – att vi inte får höra hela berättelsen.

James Hutton talar om sin stensamling på ett – åtminstone för oss bokmalar och biblioteksråttor – oemotståndligt sätt: ”Min ambition är att skapa ett rymligt bibliotek, där böckerna på urgammalt vis ska utgöras av stentavlor som (inte i någon mystisk bemärkelse) skrivits enbart av Guds finger.” Enligt detta synsätt blir jorden inget annat än Guds berättelse, fortlöpande skriven, och det han använder istället för trycksvärta är tidens gång. Skapelsen som ett bibliotek, en saga skriven i sten: det är mycket vackert.

Tiden skriver oss, och skriver vår historia, både individuellt (dess tecken syns i spegeln) och övergripande. I denna berättelse om undanflykter och förnekelse är det kanske den mest trösterika tanke vi erbjuds. Vi är precis som stenarna, skrivtavlor för tiden. Tänk om vi kunde nöja oss med det.

Det eskatologiska intresse som yttrar sig i en roman som Don DeLillos Zero K, eller Cormac McCarthys postapokalyptiska Vägen (2006) är som sagt inget nytt, det nya är den höglitterära fernissan. (Den franske författaren Antoine Volodine, f 1950, har i sina postapokalyptiska romaner tvärtom försökt slippa just sådana fin/populärkulturella kategoriseringar.) Populärkulturen har sedan länge grävt i mänsklighetens återväckta behov av att se sin egen undergång gestaltad.

Ett scenario är att det som tar slut är inte universum utan vår civilisation. Det kan uttryckas i förhöjt intresse för folkvandringstidens oro, där stammar vandrar runt i ruinerna och slåss om resterna efter Roms fall, som i Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte (2015) eller otaliga teveserier som Game of Thrones, The Last Kingdom, The Bastard Executioner. Men det finns även författare som knutit förra sekelskiftets dekadens- och undergångsdrömmar till vår egen tid, mest uppmärksammad Michel Houellebecq som förutspått och litterärt iscensatt Västerlandets undergång i bok efter bok, senast i fjolårets Underkastelse. Anledningen till vår förestående utplåning är enligt Houellebecq mycket enkel: vi har tappat livsviljan, vi längtar inte efter annat än underkastelse och utslocknande, en uppfattning som Therese Bohman ansluter sig till i sin melankoliska roman Aftonland från i år, vars titel är en försvenskning av Spenglers Untergang des Abendlandes. En av samtidens intressantaste romanförfattare, britten Paul Kingsnorth, skildrade slutet på folkvandringstiden i sin första roman Wake (2012) och låter i årets The Beast sin huvudperson fly ”Västerlandets långsamma självmord” (formuleringen återfinns ordagrant hos Houellebecq) för att ge sig ut i vildmarken och möta tomheten, likt eremiter och helgon. Gud kanske inte är ett personligt väsen utan en tomhet, en rymd där livet spills ut för att återuppstå. ”We head out because the emptiness negates us. We leave the cities and we go to the wild high places to be dissolved and to be small.” Känner vi inte igen det? Jo, det var ju exakt vad som hände vid mötet med singulariteten. Vi måste gå under för att födas på nytt.

Kingsnorth kommer intressant nog från alternativrörelsen och The Beast ger också prov på en annan undergångsgenre, nämligen den praktiska överlevnadsguiden, den postapokalyptiska robinsonaden, vars tonläge går från klämkäck teknikoptimism (i The Martian) till svart galghumor i filmen Captain Fantastic, där Viggo Mortensen är en paranoid familjefar som gör sina barn till övermänniskor i sin träning inför sammanbrottet, men glömmer att träna dem inför samtiden. Undan för undan framstår Mortensens stränga rationalism som en form av vidskepelse och verklighetsförnekelse, och det är både sorgligt och ironiskt att hans högpresterande överlevnadsexperter till barn ska förklaras otillräckligt förberedda för ”den verkliga världen” bara för att de inte känner till de vanligaste populärkulturella ikonerna, men det är icke desto mindre sant.

Men Kingsnorths komplexa roman rymmer ytterligare en eskatologisk subgenre, nämligen föreställningen om tiden som ett rum man kan gömma sig i, alternativt fastna i (också det en tanke med förankring i den moderna fysiken). I Ransom Riggs roman Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2011) är det den 3 september 1940 som förvandlats till en tidsloop där ett helt barnhem tagit sin tillflykt. Den främste av alla postapokalyptiska författare, Antoine Volodine, förklarar i Songes de Mevlido (Mevlidos drömmar, 2007) att människan ”inte längre kan fastställa skillnaden mellan livet, drömmarna och döden.” Mänskligheten, ”en avskyvärd art som konsekvent kommit alla förhoppningar på skam”, har fastnat i en tidsloop där samma lilla medvetanderemsa snurrar runt i all oändlighet. Apokalypsen har redan ägt rum, vi vet bara inte om det. Samma föreställning om döden som hallucination förekommer ungefär samtidigt i en rad filmer: Michel Gondrys The Science of Sleep (2006), Guillermo del Toros Pans labyrint (2006) och Alejandro González Iñárritus Biutiful (2010).

Zombier är dagens i särklass mest populära undergångsscenario. I Ulf Karl Olov Nilssons Glömskans bibliotek (2016) läser jag om den franska filosofen Catherine Malabous teori om en ny befolkningsgrupp hon kallar De nya skadade, ”de som redan varit döda”. Hon definierar De nya skadade som ”en apatisk, autistisk, traumatiserad människa utan kontakt med sin subjektivitet, sina drifter och sin historia”. Det vill säga zombier. Årets The Girl with All the Gifts av regissören Colm McCarthy lyfter hela zombiegenren till en ny konstnärlig nivå genom att föra in ett oväntat element av optimism i apokalypsen: mänskligheten är bara ett stadium som ska övervinnas, inget att vara rädd för. (Det får mig att tänka på 1300-talsförfattaren John Mandevilles fantasiresor, där han kom till en ö i den stora oceanen där kvinnorna sörjde när barnen föddes och gladdes när de dog.) Samma paradoxala optimism kan skönjas i årets mest påkostade tv-serie Westworld, där robotarnas skapare Dr Robert Ford bygger in avsiktliga misstag, eftersom hela evolutionen, och därigenom den mänskliga arten, är en följd av miljontals ackumulerade misstag. Den outtalade följden av denna tanke är givetvis att skapelsen inte är färdig, vi kanske bara är ett stadium på vägen till något bättre. Utopisten Charles Fourier tänkte sig kommande arter av hjälpsamma och fredliga antikrokodiler och antilejon. Skaparna av Westworld och The Girl with All the Gifts låter ana en antimänniska. Människan är något som ska övervinnas, som apokalypsens egen filosof Nietzsche påstod.

Inför det svårbegripliga tillämpar jag gärna Sigmund Freuds litteraturteori, som är alltför lite känd. Freud tänkte sig helt enkelt att litteratur alltid är önskeuppfyllelse i enkel och barnslig mening: i fiktionen förverkligar vi våra innersta drömmar. Detta är kanske vad vi längtar efter, att inte vara störst. Kanske klarar sig människan inte utan transcendens. Kanske behöver vi något att underkasta oss.

Drömmen om att försvinna tycks utöva en stark och permanent lockelse på oss, åtminstone i vår roll som kulturkonsumenter. Jag förvånades länge över att så många populära filmer om personer som satte sig över lagar och inskränkningar som gällde för andra slutade med huvudpersonernas onda bråda död, filmer som Badlands, Bonnie och Clyde, Easy Rider, Det vilda gänget, franska filmer som Till sista andetaget, Den röda cirkeln, Sicilianska klanen, filmer som Wild at Heart eller Thelma och Louise. Jag kunde bara se det som en eftergift till samhällskonventionen: det gick an att göra lagbrytare till hjältar så länge det slutade illa. Men det kunde inte vara hela sanningen, det våldsamma slutet måste på någon nivå uppfattas som lyckligt av publiken, annars skulle filmindustrin inte tillåta det så ofta. Så hittade jag i en av den amerikanska hårdkokta litteraturens klassiker, Edward Andersons (flerfaldigt filmade) Thieves Like Us från 1937, följande reflektion om ett gäng förbrytare på rymmen i det platta amerikanska slättlandskapet: ”What if they just kept going straight and into that space and sky?” Tänk om de bara skulle fortsätta rakt fram och rätt ut i den där rymden och himlen.

Andersons roman, som utspelar sig i depressionstidens USA, byggde delvis på långa intervjuer med en kusin som suttit av fängelsestraff för väpnat rån. För mig hade försvinnande inneburit något annat, det som lockade var att slukas av det främmande, Rimbaud som handelsresande i Östafrika: i förhållande till främlingskapet var själva försvinnandet sekundärt. Jag insåg nu att jag aldrig haft tillräckligt tråkigt för att förstå gangsterfilmens innersta väsen, den enorma dragningskraft som tomrummet och tillintetgörelsen utgör: att släppa taget och låta sig sugas in i detta tomrum var för många ett mer lockande perspektiv än att slå sig till ro och odla sin trädgård.

Nu kommer vi inte längre undan DeLillos fiktive amerikanske mångmiljardär vars kontrollbehov är så starkt att han vill äga också sin egen död. Varför är det en romanhjälte för vår tid? Dödligheten är väl lika stor som den alltid har varit, det vill säga med tiden hundra procent. De levande idag utgör ungefär sex procent av alla människor som någonsin levat på jorden, det vill säga det går sexton och tvåtredjedels död per levande. Döden upptar ett oproportionerligt stort utrymme bland det vi lämnar efter oss, från pyramiderna och framåt. Ändå vågar jag nog kalla vår samtid för dödsbesatt i ovanligt hög grad. Det handlar om en oförmåga att acceptera att allt tar slut, en kultur som inte hittat någon annan värdeskala än den kvantifierande och därför anstränger sig att ge kvantifierbar legitimitet även åt andliga värden, ofta med hänvisning till fysisk hälsa. Vår kultur finner döden meningslös, en obegriplig förolämpning. I en tillvaro utan hinsides, en tillvaro utan transcendens, är det svårare att se den enskilda existensen i ett större sammanhang. Varje liv måste bära bördan av sin egen mening, och då blir det enbart provocerande att det måste ta slut.

Just i år tycks döden svårare att acceptera än någonsin. När Lars Gustafsson gick bort i april sades det att det var alldeles för tidigt och att hans diktargärning avbrutits i förtid: han var ändå 79 år gammal och medellivslängden för svenska män är 78,86 år. Samtidigt som jag skriver det här kommer nyheten att Leonard Cohen, 82, dött, och medier fylls strax av bestörta kommentarer. Detta trots att Cohen, utövande buddist sedan många år, förberett marken så gott han kunnat genom att på sin senaste skiva förklara att han lämnat spelbordet, lika odramatiskt som David Bowie aviserade sin egen bortgång tidigare i år. I somras gav Katie Roiphe ut The violet hour. Great writers at the end som närstuderar sex författares dödsögonblick. Roiphe beskriver den livslånga fasan inför döden hos barnboksförfattaren Maurice Sendak, Dylan Thomas ursinniga protest ”Do Not Go Gentle Into That Good Night” och spritdränkta slut (hans kropp gav upp en kväll efter den artonde whiskyn), Sigmund Freuds envisa vägran att sluta röka trots käkcancern. Roiphes bok kommer efter en rad rapportböcker från den egna bortgången, skrivna så nära inpå själva händelsen som bara är möjligt, så nära det allra sista andetaget. Det är en genre som är unik för vår tid. Här är några som bidragit: Marguerite Duras, Oliver Sacks, Christopher Hitchens, Anders Paulrud, Hervé Guibert. Och är det inte det egna frånfället som dokumenteras så är det livskamraten, som i fallen Joan Didion, Ulla Isaksson eller John Baileys bok om Iris Murdoch. Den enskilda heroismen i var och en av dessa skildringar, som sorgfälligt redovisar varje tappert uthärdat steg på vägen mot det stora kanske, övergår när de läggs samman i något annat: en kollektiv fixering vid utslocknandet. Kanske rentav ett uttryck för vår – redan diskuterade – kollektiva längtan efter utslocknande. Och där tog tiden slut.

Mest lästa just nu

1) Universitetet bryter mot lagen av Jan Almäng och Christer Svennerlind

2) Islam på franska ben av Karin Stensdotter

3) Inga pappas pojkar av Magnus Henrekson

4) Garbo vantrivdes i Hollywood av Martina Björk

5) Gatlopp för Luther av Per Svensson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...