VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Så föll imperiet

Av Peter Johnsson

Hur gick det till när Sovjetunionen gick mot sitt slut? Intervjuer med nyckelpersoner visar hur systemets inneboende svagheter ledde till dess undergång.

Det var den 8 december år 1991. Det sovjetiska imperiets historia gick mot sitt definitiva slut. Den näst sista akten utspelade sig denna dag i Belavezj¬skaja Pusjtja i västra delen av Belarus, ett unikt naturområde med hemvist för Europas bisonoxar, de mäktiga visenterna.

Under århundraden hade detta vidsträckta skogsområde med sin rika fauna varit ett begärligt tillflyktsområde för Litauens furstar, Polens kung¬r, de ryska tsarerna och de sovjetiska dignitärerna. Stalin och Chrusjtjov nyttjade båda herrgården och under Leonid Breznjevs långa tid vid makten kom anläggningrna att byggas ut och delvis moderniseras. Det var till denna herrgård som dåvarande belarusiske statschefen Stanislau Sjusjkevitj i december 1991 bjöd in Boris Jeltsin, nybliven rysk president och Leo¬nid Kravtjuk, nybliven president för Ukraina. Med sig hade var och en sina premiärministrar, i Rysslands fall också Jeltsins statssekreterare Gennadij Burbulis.

Sovjetunionen befann sig i kris. Militära konflikter hade stått på dagordningen mer än en gång sedan Michail Gorbatjov tagit över posten som det sovjetiska imperiets ledare. Han hade nödgad därtill av den historiska utvecklingen tvingats släppa greppet över lydstaterna i Centraleuropa och han hade, om än motvilligt, gått med på att de två tyska staterna skulle återförenas.

Inom den sovjetiska unionen vägrade däremot Michail Gorbatjov att ge efter. Hans politiska mål var att styra över ett reformerat Sovjetunionen. Från sin nya post som president försökte han övertala motsträviga regionala ledare runt om i den vidsträckta och mångnationella unionen att acceptera hans plan på ett nytt unionskontrakt under Moskvas ledning. Gång efter annan samlade Michail Gorbatjov under Sovjetunionens sista år ledarna för de olika republikerna till överläggningar i denna fråga i Novo Ogarjovo i Moskva.

Den sista överläggningen hade ägt rum den 20 oktober 1991.”Vi samlades i en av konferenssalarna och Michail Gorbatjov delade ut det senaste förslaget till ett nytt unionsfördrag”, berättar Stanislau Sjusjkevitj, som i egenskap av nybliven statschef i Belarus för andra gången deltog i dessa möten i Novo Ogarjovo:

– Jag läste igenom utkastet, och förstod genast att det var helt oacceptabelt ... det talades om en konfederation men i verkligheten var det en bibehållen federativ statsbildning, styrd från Kreml med Gorbatjov själv som president.

– Efter mig tog Boris Jeltsin till orda och liksom jag förkastade han det framlagda förslaget.

– Gorbatjov blev mäkta upprörd. Utan ett ord reste han sig och försvann vredgad ut ur konferensrummet.

– Vi satt alla tysta, dock inte helt förvånade.

– Stanislau Stanislavovitj, sade Uzbekistans president Islam Karimov, kan inte Ni gå och leta reda på honom och förmå honom att komma tillbaka?

– Så kom det sig att jag tillsammans med Boris Nikolajevitj Jeltsin gick iväg för att leta efter Gorbatjov. Vi hittade honom i ett mindre rum lite längre bort. Vi satte oss ned, pratade och drack en liten konjak innan vi återvände tillsammans. Men något mer hände inte. Detta det sista mötet i Novo Ogarjovo avslutades utan något som helst beslut.

Det var under den korta vandringen i korridorerna för att leta reda på Gorbatjov som Sjusjkevitj och Jeltsin kom överens om att träffas i Minsk. Den främsta orsaken, hävdar Sjusjkevitj, den ekonomiska krisen:

– Vintern stod och knackade på dörren. Varifrån skulle vi få gas? Olja?

– Ryssland hade genom politiska beslut lagt under sig de råvarutillgångar som tidigare tillhört Sovjetunionen men befann sig inom den ryska rådsrepublikens territorium. Vår tanke var att vi måste komma överens med Jeltsin om hur vi skulle lösa de brännande ekonomiska problem som väntade oss vintern 1991–1992. Vår tanke var att inbegripa också Ukraina i denna diskussion och Kebitj och jag hade kommit överens om att jag försöker prata med Boris Jeltsin och han med Leonid Kravtjuk.

Jag har genomfört ett flertal intervjuer med nyckelpersonerna från mötet i Novo Ogarjovo om vad hände både där och en och en halv månad senare i Viskula. Deras ord och minnen går ibland isär. Säkert är dock att den 20 oktober 1991 i Novo Ogarjovo bröt förhandlingarna om ett nytt unionsfördrag samman.

Det fredliga svar på den kris som Sovjetunionen befann sig i hösten och förvintern 1991 kom från det möte i jaktslottet i Belavezjskaja Pusjtja den 8 december dit det sovjetiska imperiets högste chef, president Michail Gor¬batjov inte ens var inbjuden.

Deltagarna, däribland värden för mötet, Belarus dåvarande statschef Stanislau Sjusjkevitj, hävdar än idag att ingen av dem hade någon färdig plan inför mötet. Det enda vi visste, säger Stanislau Sjusjkevitj var att vi som ledare för de tre viktigaste rådsrepublikerna var tvungna att träffas för att diskutera den ohållbara situationen. Leonid Kravtjuk skriver dock i sina memoarer att Sjusjkevitj före mötet meddelade honom att Gorbatjov och Jeltsin skulle ha ett nytt förslag till unionskontrakt med sig.

Mötet i Viskula inleddes den 7 december. Nästa dags eftermiddag låg det historiska dokumentet klart för undertecknande. I preambulan hette det i all korthet att ”härmed har Sovjetunionen upphört att existera som geopolitisk realitet och som ett subjekt enligt internationell lag”.

De tre staterna deklarerade att i dess ställe bilda ett Samvälde av oberoende stater. Man garanterade varandra länders gränser och man skrev in i dokumentet att såväl Ukraina som Belarus var beredda att förstöra sina kärnva¬pen.

På begäran av Leonid Kravtjuk hade mötet i Belarus uppskutits till början av december. Anledningen var att Kravtjuk ville avvakta en planerad folkomröstning om landets självständighet liksom valet till ett nyinrättat presidentämbete. Såväl folkomröstningen som presidentvalet ägde rum den 1 december 1991. Av Ukrainas väljare röstade 91 procent för landets självständighet och Leonid Makarovitj Kravtjuk utsågs till det självständiga Ukrainas förste president med ett väljarstöd på hela 62 procent. Det var därför en politiskt stark Leonid Kravtjuk som en vecka senare gav sig iväg till det historiska mötet i Viskula:

– Boris Jeltsin frågade mig om jag kunde tänka mig att skriva under ett nytt unionsfördrag.

– Mitt svar var klart: Det är inte längre möjligt eftersom Ukraina i en folkomröstning förklarat sig självständigt.

Efter en måltid förflyttade man sig en trappa upp, till det största rummet i Boris Jeltsins svit. Samtliga inblandade säger att beslutet om att formellt upplösa Sovjetunionen fattades vid sittande bord. De jag talat med är också överens om att det var Gennadij Burbulis som formulerade den avgörande meningen om att unionen skulle upplösas. Han hänvisade till att de hade rätt att göra detta eftersom de tre staterna 1922 var grundarna till den sovjetiska unionen.

Boris Jeltsin lyfte sedan telefonen för att ringa USA:s president George W.H. Bush. Bush lyssnade, tackade för informationen men kommenterade den ej. Stanislau Sjusjkevitj ringde till Michail Gorbatjov som dock först ej fanns tillgänglig. Sovjetunionens president som med några namnteckningar förlorat sitt land fick därför, till historiens ironi, vetskap om sitt och sitt lands öde senare än USA:s president. Han skrek i luren och vägrade ge tapp. I ett sista försök att rädda Lenins skapelse försökte han uppmana Unionens övriga republiker att motsätta sig upplösningen och istället acceptera hans senaste förslag till ett nytt unionskontrakt.

Leonid Kravtjuk återvände med sitt plan till Kiev. För säkerhets skull gav han sin pilot order om att inte anmäla den verkliga flygrutten. Istället för Kiev uppgav de Moskva som destination. Ett beslut som talar för sig själv.

De tre ledarna hade kommit överens om att Jeltsin ensam skulle träffa Gorbatjov i Moskva. På morgonen den 9 december ringde emellertid chefen för Gorbatjovs adminstration till Kravtjuk och krävde att han omedelbart skulle bege sig till Moskva. Stanislau Sjusjkevitj är redan på väg, fick Kravtjuk höra:

– Jag ringde upp Sjusjkevitj i Minsk som tackade för informationen. Att jag är på väg till Moskva har jag inte fått veta förrän nu, fick Kravtjuk veta.

Gorbatjov var överspelad. Den 12 december ratificerade Rysslands parlament överenskommelsen från Belavezjskaja Pusjtja. Dagen efter gjorde Belarus och Ukraina detsamma. En vecka senare undertecknade ledarna för Armenien, Azerbajdzjan, Kirgistan, Turkmenistan, Tadzikistan, Uzbekistan, Moldova och Kazachstan tillsammans med Ryssland, Belarus och Ukraina vid ett möte i Alma Ata i Kazachstan Unionens upplösning. Georgien och de tre baltiska staterna som på egen hand redan tidigare lämnat unionen brydde sig ej om att närvara Alma Ala och vägrade också att ingå i det nya Samvälde av Oberoende Stater som genom överenskommelsen i Alma Ata nu, formellt, uppstod ur gruset efter det sovjetiska imperiet.

Den 25 december tvingades så Michail Gorbatjov kasta in handduken och avgå från presidentposten i en stat som ej längre existerade. Den sovjetiska fanan halades från Kreml. Ett imperium hade gått i graven. I dess ställe erhöll Eurasien femton nya länder. Det som fullbordades år 1991 var därmed den största geopolitiska revolutionen i Europa och på den eurasiatiska kontinenten sedan 1600-talet och 1700-talet.

Det har hävdats att Sovjetunionen föll samman på grund av yttre påtryckningar, då framförallt på grund av Ronald Reagans politik. Denna spelade säkert en roll, liksom det för Sovjet olycksaliga kriget i Afghanistan. Det var likväl systemets inneboende historiska och strukturella svagheter som banade väg för dess undergång. Det kommunistiska totalitära systemet var oförenligt med västerländsk demokrati och det förmådde heller aldrig att tillgodose medborgarna behov av alldagliga varor. När Michail Gorbatjov den 11 mars 1985 utsågs till det sovjetiska kommunistpartiets sjunde generalsekreterare var hans uppgift att räta upp ett system som befanns sig i djup kris, inte minst ekonomiskt.

Gorbatjovs stora förtjänst var att han initierade förändringar som han själv inte kunde kontrollera. Till de andra politiker inom den sovjetiska unionen som var avgörande aktörer i detta drama hörde Boris Jeltsin, Leonid Kravtjuk, Vytautas Landsbergis, Algirdas Brazauskas och Marijonas Misiukonis. Var och en av dem tog viktiga och ofta modiga beslut i kritiska situationer. De hade stöd av en massiv folklig opinion. Sovjetunionens upplösning är historien om samspelet mellan alla dessa faktorer.

Michail Gorbatjovs slagord om en ”rekonstruktion” av det ekonomiska systemet är välkänd: perestrojka. Gorbatjovs ekonomiska politik slutade i en katastrof: tomma hyllor i butikerna och oändliga köer. 1989 tvingades Sovjet importera över 40 miljoner ton spannmål. I ett land med den största brukade åkerarealen i hela världen och med 16 gånger fler skördetröskor än USA bakades varannan brödlimpa av importerad spannmål! Michail Gorbatjovs nästa slagord blev glasnost – öppenhet. Han hade förstått att något nytt var nödvändigt för att rädda kommunismen. Gorbatjov gick härvid längre än någon annan generalsekreterare före honom.

Glasnost öppnade vägen, först för en friare debatt i samhället, därefter för en politisk reform som kom att underminera kommunistpartiets enväldiga makt: inrättandet av de folkdeputerades kongress. Denna hade över 2 250 deputerade varav 1 500 utsågs i direkta och hemliga val i hela unionen. Kongressen skulle i sin tur utse ett nytt sovjetiskt parlament. Posten som parlamentets ordförande och i praktiken Sovjetunionens president var vikt för partiets generalsekreterare, dvs Michail Gorbatjov. Kanske var Gorbatjov naiv, kanske en kommunistisk idealist. Det visade sig att kommunistpartiet inte kunde kontrollera valen någonstans i unionen. När kongressen samlades fanns bland delegaterna en demokratisk opposition, beredd att utmana Michail Gorbatjovs försiktiga försök till en reformering av unionen.

I det sovjetiska imperiets utkanter förstod såväl den demokratiska oppositionen som flera av ledarna för de lokala kommunistpartierna att en ny tid hade anlänt. Här var det Polen med sin starka tradition av uppror mot rysk övermakt som först frigjorde sig från Sovjet och i val till sejmen den 4 juni 1989 monterade ned det kommunistiska systemet. Ett drygt halvår senare var kommunisterna borta från makten i hela Östeuropa. Natten mellan den 8 och 9 november blev symbolisk när Brandenburger Tor öppnades i Berlin och Berlinmuren därmed rasade. Två veckor senare föreslog Helmuth Kohl att Tyskland borde återförenas. I juli 1990 var fördraget undertecknat och den 4 oktober Tyskland återförenat. Sovjets soldater inledde sin reträtt från den mark man ockuperat 1945. Till Michail Gorbatjovs förtjänster hör att han redan 1987 under sitt besök i Polen hade förklarat att varje land nu hade rätt att välja sin egen väg. I praktiken hade dock Sovjet när kommunismen rasade samman som ett korthus i Östeuropa ingen möjlighet att ingripa militärt. Man hade redan fullt upp på den egna gården.

1990 hade detta nationella uppvaknande runt om i unionen också nått Ryssland. Här var det Boris Jeltsin som blev den samlande politikern. Också han fick ett massivt stöd av befolkningen, framförallt i Moskva. Han utsågs till det nyvalda ryska parlamentets ordförande och i juni 1990 förklarade Ryssland sig för en ”suverän” stat. Detta betydde att Ryssland själv skulle styra över sina naturtillgångar att ryska lagar var överordnade de sovjetiska. Snart följde Ukraina, Belarus och flera andra republiker efter. Litauen hade redan i mars 1990 gått ett steg längre. Det demokratiskt nyvalda parlamentet utropade den 11 mars fullständig självständighet.

Det ”yttre” imperiet hade gått förlorat 1989. Det ”inre” vägrade däremot Michail Gorbatjov att släppa ifrån sig frivilligt. Han varnade i sina tal ”nationalisterna och chauvinsterna” runt om i unionen för att ”de inte skulle hysa några som helst illusioner ”. Natten mellan den 12 och 13 januari 1991 lät han stridsvagnarna rulla. I Riga intogs tv-tornet och inrikesministeriet. En marionettregering utropades. I Vilnius stod tusentals människor och vaktade parlamentet som var omgivet av barrikader. Uppe i sitt ämbetsrum på första våningen satt Vytautas Landsbergis. En natt några dagar tidigare, när jag besökte Landsbergis , kom chefen för Sovjetunionens trupper i Litauen upp och överlämnade ett ultimatum från Gorbatjov i vilket denne krävde att självständigheten skulle återkallas. Jag minns hur Landsbergis läste upp det för mig och bara skrattade åt Gorbatjovs naivitet. Några dagar senare var Warszawapaktens överbefälhavare, general Valentin Varennikov, på plats.

När stridsvagnarna natten mellan den 12 och 13 rullade in i staden ringde Gorbatjovs inrikesminister Boris Pugo till Litauens inrikesminister, överste Marijonas Misiukonas och beordrade honom att överlämna byggnaden till de sovjetiska trupperna. ”De är välkomna”, svarade Misiukonis som själv hade en kalasjnikov på sitt skrivbord:

– Vi är beväpnade och vi är beredda att försvara oss.

Ett par dagar tidigare hade han tagit emot mig med ett träsvärd i handen som han fått av ett av sina barnbarn. Uppfostrad i Sovjetunionen och med en lång karriär inom KGB bakom sig var han i grunden, liksom många andra ”kommunister” runt om i den sovjetiska unionen, när historiens vingslag ändrades, i grunden en nationell patriot. Fjorton oskyldiga människor fick sätta livet till, de flesta uppe vid tv-tornet som de sovjetiska trupperna intog.

Vytautas Landsbergis försökte förgäves under natten nå Michail Gorbatjov per telefon. ”Han sover och vi får inte väcka honom”, blev svaret. Boris Jeltsin blev däremot väckt när Landsbergis ringde. Han lovade att göra allt vad som stod i hans makt för att avstyra aktionen. Jeltsin berättade senare för Landsbergis att också han ringde Gorbatjov – som ej sov.

Bara några timmar efter telefonsamtalet från Landsbergis flög Jeltsin till Tallinn, också där var parlamentet omringat av sovjetiska trupper. Dagen efter framträdde han på en presskonferens och uppmanade soldaterna att inte lyda order. Istället försvarade Jeltsin nu offentligt de baltiska staternas rätt till självständighet. Den militära attack som inletts klockan två på natten till den 13 januari kom av sig. Denna natt – då historien kunde tagit en annan vändning – var det Boris Jeltsin, Vytautas Landsbergis och Marijonas Misiukonis som, tillsammans med folket, var hjältarna; inte den nyblivne fredspristagaren Michail Gorbatjov.

Kampen mellan Boris Jeltsin och Michail Gorbatjov gick nu in i ett avgörande skede. Gorbatjov, som alltmer lutade sig åt de konservativa kommunisterna, försökte få Jeltsin avsatt från posten som ordförande i det ryska parlamentet. Han försökte också förbjuda demonstrationer i Moskva till stöd för Jeltsin. Något som totalt misslyckades när 200 000 människor slöt upp till demonstrationerna. Jeltsin flyttade iställlet fram sina positioner och i juni 1991 valdes han till Rysslands president i direkta och allmänna val. Gorbatjov skulle denna sommar inte ens kunna drömma om ett sådant folkligt stöd.

Nästa scen i detta drama utspelades i augusti samma år. Gorbatjov hade redan tidigare börjat luta sig på de konservativa krafterna inom kommunist¬partiet. Samtidigt hoppades han fortfarande på att något slag av nytt unionskontrakt skulle kunna undertecknas, detta trots att såväl de baltiska staterna som Georgien redan hoppat av varje försök till sådana förhandlingar. Den 19 augusti – Michail Gorbatjov var på semester med sin familj på Krim – slog kuppmännen till i Moskva. Åtta politiker – däribland Sovjetunionens vice president, premiärministern, försvarsministern, inrikesministern och chefen för KGB, alla män som Gorbatjov tillsatt – stod i spetsen för kuppen. Det är möjligt att de ansåg att de skulle kunna få åtminstone Gorbatjovs tysta medgivande till kuppen. Han isolerades i sin villa på Krim och en delegation skickades dit för att övertala honom att stödja kuppen. Gorbatjov vägrade.

I Kiev vägrade samtidigt Leonid Kravtjuk att ge efter för general Valentin Varennikovs krav på att han skulle utlysa undantagstillstånd i stora delar av Ukraina.

Den stora hjälten denna dag var emellertid Boris Jeltsin som från sin datja i Moskvas utkant omedelbart gav sig in till stadens centrum för att leda motståndet mot kuppmakarna. Med sig hade han en handskriven appell som manade folket till generalstrejk. Välkänd är bilden av Boris Jeltsin när han utanför det ryska parlamentet klivit upp på en av stridsvagnarna och läser upp sin kortfattade uppmaning. Snett bakom honom stod Gennadij Burbulis som några månader senare i Viskulas herrgård formulerade den mening som beseglade den sovjetiska unionen.

Militärkuppen var märkvärdigt amatörmässig. Kanske beror det på att de inte räknat med ett motstånd, vare sig från Gorbatjov, Kravtjuk eller Jeltsin och därmed ej heller från folket och de egna soldaterna. Michail Gorbatjov återvände till Moskva, upphämtad av Boris Jeltsins närmaste män. En sista gång försökte han sedan med mötet i Novo Ogarjovo den 20 oktober lappa ihop unionen.

I Kiev röstade parlamentet redan den 24 augusti – med en överväldigande majoritet för landets självständighet. Under den vecka som följde utropade ytterligare fem republiker, däribland Belarus, sin självständighet. En dryg månad senare – den 1 december godkändes den ukrainska självständigheten i en folkomröstning och Leonid Kravtjuk utsågs i allmänna val till det fria Ukrainas första president. Därmed var i praktiken Sovjetunionen upplöst redan innan Stanislau Sjusjkevitj, Boris Jeltsin och Leonid Kravtjuk signerade dödsdomen i Viskulas herrgård den 8 december 1991.

Peter Johnsson är historiker, författare och journalist.

Mest lästa just nu

1) Lär er smäda av Fredrik Johansson

2) Det förlorade paradiset av Per Landin

3) Alla krig är onda, men ondast är inbördeskriget av Mauricio Rojas

4) Myller på trottoarerna av Karin Henriksson

5) Ett kulturmord i vardande av Cecilia Lindqvist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ett resonemangsäktenskap av Bengt G Nilsson

2) En oas i Kabul av Pia Karlsson

3) Vänligt bemötande av Annagreta Dyring

4) Ett kulturmord i vardande av Cecilia Lindqvist

5) Husbondens röst av Kristian Gerner

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...