VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

En mästerlig människoskildrare

Av Alfred Sjödin

Kritikern Sainte-Beuve hade inte alltid rätt i sina omdömen. Men hans inflytande över litteraturforskningen har varit enormt, och han tillhör biografigenrens få verkliga klassiker.

Det är kutym att poängtera hur fel han hade i sina omdömen. Det inger knappast förtroende när en stor kritiker visar sig ha förkastat de flesta samtida författare som nu anses vara av verklig betydelse till förmån för nu bortglömda nulliteter. Lägg därtill att flera av hans negativa omdömen styrts av privat hämndbegär, och det kan tyckas svårt att sälja in Charles-Augustin de Sainte-Beuve (1804–1869) som en av de stora kritikerna. Men Sainte-Beuves egentliga gärning är att söka någon annanstans än i känslan för litteraturens utveckling och i inflytandet på den allmänna smaken. Snarare ligger hans mästerskap i en särskild form av kritik som han både skapade och fulländade: det biografiska porträttet. Han förde vidare den antika traditionen av ”berömda mäns liv” och den akademiska elogetraditionen, men kombinerade det med en ny tidsålders känsla för det historiskt specifika och strängare krav på dokumentation. Hans inflytande i detta avseende har varit så stort att även den artikel du läser just nu, en skildring av ”Människan och Verket”, knappast kan göra annat än att gå i hans fotspår.

Sainte-Beuve föddes i Boulogne-sur-Mer 1804 i ett borgerligt hem (de:et i hans efternamn var inte adligt utan en rent geografisk markör). Närheten till havet och till England är något som har avsatt vissa spår i hans kritik: han lärde sig tidigt engelska, och diktning på detta språk var den enda främmande moderna litteratur han ägnade mer än ett sporadiskt intresse. På sätt och vis tycks Sainte-Beuves livsbana vara typisk för kritikerns eller akademikerns, med en tidigt grundlagd vana av fanatiskt läsande och brådmogen lärdom. Vid tretton års ålder hade han uttömt de möjligheter till studier som fanns i hemstaden och skickades till Paris. Fem år senare kunde han skriva in sig som läkarstudent, och tycks till en början energiskt ha gett sig hän åt dessa studier. I denna miljö kunde han också höra föreläsningar från de empiristiska filosoferna (”ideologerna”).

Men det litterära intresset var starkare och han började skriva dagskritik vid sidan av studierna, för att till slut helt ge upp den tänkta banan. Vid denna tid såg han sig dock inte främst som en författare i parasitära genrer som kritik och litteraturhistoria, utan ville vara poet själv. Han togs upp i det romantiska kotteriet kring Lamartine och Victor Hugo och framförde för dem sina lätt sentimentala dikter. I detta sammanhang skulle han också inleda en affär med Victor Hugos hustru Adèle. Kärleksförbindelsen med Madame Hugo har tett sig svårförståelig för eftervärlden. Sainte-Beuve hade inte ett särskilt fördelaktigt yttre, och vad kunde han egentligen ha att sätta upp mot succépoeten Hugo? Dolt av många lager av fiktion skulle denna kärleksaffär tas upp i Sainte-Beuves roman Volupté. Att hans senare omdömen om Victor Hugos dikter påverkades av deras rivalitet var svårare att dölja.

Romantikens melankoli avsatte spår i hans egen diktning och vidgade hans kritiska räckvidd, men den himlastormande hållningen och de lite tröttsamma specialeffekterna hade han inte så stor förståelse för. Under en tid blir han dock romantikernas vapendragare och gör sitt för att legitimera den nya smaken. Det mest bestående resultatet av denna partikritik var den välbehövliga omvärderingen av 1500-talets franska poeter, la Pléiade – Plejaden, som länge hade förkastats som oregelbundna och smaklösa, men i vilka romantikerna kunde se sin egen dyrkan av den poetiska inspirationen förebådad. Brytningen med Mme Hugo och den allt större distansen till romantikerna skulle också ge Sainte-Beuve möjlighet att utvecklas som kritiker. Han vann på så sätt den autonomi i förhållande till det dagsaktuella som lät honom se igenom de anspråksfulla poserna, även om den ibland också fick honom att ta miste på lovande författare.

Till en början var Sainte-Beuves kritik inte utan systematiska och till och med vetenskapliga ambitioner, men man anar att ett sådant projekt egentligen inte passade hans begåvning. Han blev aldrig den själens Linné han ibland verkar ha drömt om, utan koncentrerade sig på själva fallstudierna, där finheten i analysen alltid övervann det hägrande men aldrig förverkligade systemet. Psykologins redskap var hos Sainte-Beuve heller inte vetenskapligt i den meningen att den förfogade över en specifik fackjargong av entydigt definierade begrepp. Snarare rörde han sig med den vardagliga men precisa nomenklatur som odlats under hundratals år av fransk salongskultur.

”Fåfäng” är inte ett lika vetenskapligt ord som ”narcissistisk personlighetsstörning”. Huruvida de senare alltid är bättre på att fånga sanningen kan diskuteras.

Den givna formen för denna typ av studium var det litterära porträttet, med sina mjuka övergångar mellan biografiska detaljer, försök att bestämma författarens världsåskådning och iakttagelser kring dennes alster. Det finns något närmast hallucinatoriskt med hur Sainte-Beuve låter författarfysionomin träda fram, som syntesen av verk, liv och fysisk uppenbarelse; namnet på genren antyder ju en sammanblandning av skriften och bildkonsten. Han sträcker sig också efter sådana analogier då han definierar sin metod:

Du drar dig undan ett par veckor med en berömd död filosof eller författares skrifter; du studerar honom, du vrider och vänder på honom, du frågar ut honom fritt: du får honom att sitta för dig, nästan som om du tillbringade två veckor på landet med att tillverka en byst av Byron, Schiller eller Goethe. Varje drag läggs till i tur och ordning och finner sin plats i den fysionomi du försöker återskapa; det är som om varje enskild stjärna träder fram i följd framför ens ögon och börjar skina på sin tilldelade plats i en vacker natthimmels mönster. En individuell verklighet läggs nu till den vaga, abstrakta och allmänna typ som det första ögonkastet fångat upp […] man känner likheten födas och träda fram, och det ögonblick då man fångat upp den vardagliga egenheten, det avslöjande leendet, den odefinierbara sprickan i huden, den intima och sorgsna fåran som förgäves döljer sig under det redan glesa håret […] vid detta ögonblick ger analysen vika för skapandet, porträttet talar och lever – man har funnit människan.

I denna mindre konstform är Sainte-Beuve själv författare, om det nu överhuvudtaget är meningsfullt att avgränsa skönlitteratur från facklitteratur i en kultur där välskriven själsanalys varit en av huvudsysselsättningarna sedan Montaigne. Det är också på många sätt lämpligare att se Sainte-Beuve som en av de sista i raden av franska moralister än som en av de första litteraturteoretikerna. Liksom hos föregångarna står den psykologiska sanningen ständigt i centrum.

Denna strävan efter sanningen till varje pris gör honom också skoningslös. Visst finns det panegyrik hos Sainte-Beuve. Men i allmänhet tycks han mest angelägen att precisera den individ han har framför sig, att peka på obestridliga förtjänster, men också visa på begränsningar och egenheter. Man anar som en underliggande princip att det finns världsåskådningar och karaktärer av så olika slag att de faktiskt utesluter varandra, genom sin blotta existens utmanar de varandra. Därför passar Sainte-Beuve heller aldrig in författarna i ett system och neutraliserar dem, och trots kalenderbitandet ser han inte heller författarna som blott historiskt intressanta. Mötet med en personlighet är snarare något som sätter våra egna försanthållanden och automatiska attityder på spel: ”Att älska Molière innebär framförallt att inte älska det som är oförenligt med Molière, allt som var motsatt honom i hans egen tid, och allt som han skulle funnit outhärdligt i vår egen.”

Nuförtiden, då den biografiska litteraturforskningen på många sätt problematiserats och kritiserats, kan det vara lätt att glömma bort detta inslag av potentiell antagonism mellan forskare och författare, och att den är verksam i båda riktningarna. Vad skulle denna författare ha tyckt om mig? Man kan i detta sammanhang notera en historiens ironi: nedgången för biografisk litteraturforskning, ofta kritiserad som en form av hjältedyrkan, tycks snarare ha ökat vördnaden för de stora Verken. Sainte-Beuves blick för det låga och skeva, även hos de största författarna, kan vara ett hälsosamt korrektiv.

Sainte-Beuve menade att undersökningen av en författarindividualitet borde ta sin början med frågor som ”Vilka politiska åsikter hyste han?”, ”Vad hade han för syn på religionen?” och liknande. Ställer man de frågorna till honom själv är det egentligen ganska svårt att finna klara svar. Han gav tidigt upp sin katolicism, även om han behöll en förståelse för religionens roll i såväl samhällets som den enskilda människans liv, och gjorde åtskilliga försök att hitta tillbaka. Trots det starka inflytandet från de empiristiska idéerna blev han aldrig någon fullblodsmaterialist. Han drogs tidigt till saintsimonismens utopiska reformidéer men verkar ha övergett dem utan att någonsin ha varit särskilt djupt engagerad. Trots denna vacklan går det helt klart att mejsla fram en hållning som var Sainte-Beuves. Han var en skeptisk och försiktig, men knappast reaktionär, observatör av samhällsutvecklingen. Vissa grunddrag i hans kritik går också att se som utslag av denna inställning.

Det finns en tendens hos Sainte-Beuve att hylla det förflutna – och då särskilt det franska sextonhundratalet – på bekostnad av det nuvarande. Sainte-Beuve ansåg visserligen inte att förgångna epoker utan vidare kunde användas som modell för det kommande. Däremot kunde man i kulturhistorien hitta exempel på hållningar som möjliggör en orientering i moderniteten. Varje år kom en ny lära som utlovade vägen framåt för mänskligheten, varje år kom en ny forskare och presenterade nya rön som skulle antikveras av det nästföljande året, och så vidare. Moderniteten lämnar fältet öppet för charlataner, och Sainte-Beuves intima kulturhistoria var bland annat ett sätt att uppnå självständighet mot dessa tidens gudar.

Hans inriktning på livshållningen snarare än verket fick honom också att söka sig bortom den exklusiva skaran av stora författare. Åtskilliga porträtt skildrar generaler, adelsdamer och andra vars bidrag till litteraturen begränsar sig till deras brev, dagböcker eller memoarer. Som skildrare av salongernas damer är han i sitt esse. Sainte-Beuves misstro mot de stora gesterna gör också att kvinnorna i hans framställning ofta tar sig bättre ut än de manliga egocentriker som med handen napoleonskt instucken innanför västen blickat mot fjärran. Hos sexton- och sjuttonhundratalets adliga damer finner Sainte-Beuve en livsvisdom av ett slag som ofta varit de moderna författarna förmenad: ett klokt bruk av vår korta tid på jorden, en insikt i dödens och åldrandets nödvändighet, en förmåga att förvandla det lilla livet till ett konstverk. Naturligtvis var Sainte-Beuves syn på det kvinnliga präglad av hans tid. Men han lyfter också fram kvinnor som utövat politisk makt, inte sällan i opposition mot överheten. Senare tiders ambitioner att lyfta fram bortglömda skrivande kvinnor, inte sällan just genom att uppmärksamma brevskrivare och dagboksförfattare, har en tidig allierad i Sainte-Beuve.

Denna utvidgning av litteraturbegreppet handlar dock hos Sainte-Beuve inte om någon jämlikhetssträvan. Snarare är detta en yttring av hans mest elitistiska sida. Man anar ofta en förtjusning över det hemliga hos Sainte-Beuve: över att ha grävt fram bortglömda familjedokument, eller att ha hittat någon överlevande från en svunnen tid, som han kunnat pressa på detaljer. Att gå igenom brev och dagböcker från äldre tider blev ett sätt att få tillgång till miljöer där en särskild umgängeskonst praktiserats och där gemensamma normer för skrivkonsten utarbetats. Dessa former av sociabilitet såg Sainte-Beuve hotas av framväxten av en ”industriell litteratur” i stor skala, där författarskapet hade blivit ett yrke som vem som helst tänkte sig kunna utöva, och där boken kastades ut som en flaskpost på en anonym marknad. Det stora franska 1600-talets litteratur, som odlat den spirituella konversationen i den exklusiva kretsen till en konstform, och där alster skärskådades av omutliga vänner innan de offentliggjordes, var i detta avseende ett sunt motideal.

Trots denna dragning till förmodern levnadskonst och hantverk var Sainte-Beuve ett barn av sin tid, med dess snabba växlingar och ökade produktionstempo även på Andens område. Sina måndagskåserier, Causeries du lundi, började han publicera 1849 och fortsatte med dem till sin död. Det rör sig inte om kåserier i vår mening; de kan heller inte liknas vid en vanlig recension eller kultursidesartikel. Framförallt var de längre: i snitt upptar de ungefär tjugo boksidor i nyutgåvorna. Dessutom utgör många av dessa ”kåserier” originella forskningsbidrag. Ofta hade han under veckan besökt arkiv, specialbibliotek eller fått ta del av dokument eller vittnesmål från föremålets efterlevande. Under veckan samlade han in sin information och dikterade ett utkast till sin sekreterare senast på onsdagen, redigerade om det på fredagen med bomullstussar i öronen, fick en satt text på fredagskvällen, som han senare korrigerade och ändrade under helgen. På måndagen, Sainte-Beuves enda lediga dag, stod hans text att läsa i tidningen. Detta mönster – vilket ungefär motsvaras av att författa en C-uppsats i veckan – upprätthöll han under sina sista tjugo år, med undantag för sejourer som professor i latinsk och fransk poesi vid Collège de France och École normale supérieure. Sainte-Beuve hade förvandlat sig själv till en maskin för omdömesgill kritik, på en gång en rest av en äldre andlig auktoritet och en yttring av industrisamhällets produktionstakt. I bokform uppgår hans Causeries till trettio volymer.

Den mer lärda än journalistiska sidan av Sainte-Beuve kommer fram i hans monumentala historik över Port-Royal, det nunnekloster som var centrum för jansenistiska rörelsen under 1600-talet. Arbetet, som skulle ta honom trettio år att färdigställa, är fortfarande den mest uttömmande monografin över denna märkliga miljö, där den strängaste form av kristendom samsades med några av de mest seriösa filosoferna och språkmännen under Ludvig XIV:s tidevarv. Med sin extrema detaljrikedom har Port-Royal beskrivits som en form av ”totalhistoria”, och utgör hans enskilt tyngst vägande bidrag till litteraturhistorien som disciplin.

Samtidigt är det fråga om inte Sainte-Beuve i högre grad är sig själv i sina kåserier än i de större verk han presterade under sina försök till en akademisk karriär. Han sägs ha varit en utmärkt konversatör men en oinspirerande föreläsare, och till kåseriernas förtjänster hör inte minst det lika självklara som glasklara tilltalet. Det bör därtill påpekas att det ofta råder omvända proportioner mellan de behandlade författarnas insats och Sainte-Beuves. Den nyfikna läsaren bör hellre slå upp porträtten över obemärkta personer än att se vad han har att säga om de välkända storheterna. Att man inte har läst författaren ifråga spelar inte så stor roll; i efterhand kommer man att inbilla sig att man har gjort det. Det är inte det sämsta betyg man kan ge en kritiker.

Sainte-Beuves betydelse för den franska litteraturhistorieskrivningen har varit enorm, i Frankrike och i utlandet. Otaliga biografiska litteraturstudier bygger på det mönster han etablerade. Till att börja med gäller det att ta fasta på den första manifestationen av verklig individualitet, ett ögonblick som ofta men inte alltid sammanfaller med debutverket. Efter att sedan ha följt det vuxna konstnärskapet bör biografen observera den punkt då begåvningen mot slutet förstelnas och fastnar i tom upprepning, då ”leendet förvandlar sig till en rynka”. Mellan dessa poler utspelar sig det litterära livsloppet. Frankrikes stora litteraturforskare under 1800- och tidigt 1900-tal, från Taine till Thibaudet, har på ett eller annat sätt förhållit sig till Sainte-Beuve, genom att lansera utgångspunkter som kunnat konkurrera med dennes fokus på individen.

Även i Sverige har hans inflytande varit stort. Oscar Levertins gustavianska nekromanti vore svår att tänka sig utan Sainte-Beuves exempel. Även Fredrik Böök såg sig i många avseenden som en efterföljare till den store fransmannen, som han efterliknade i sin ambition att även skriva om exempelvis dagboksförfattare. I en entusiastisk essä från 1921 påpekade Böök att Sainte-Beuves kritik i efterhand ter sig som en större läsupplevelse än poeterna i dennes samtid, till exempel Lamartine och Hugo. Ett sekel senare är värderingen lätt att skriva under på. En annan lysande porträttör som säkerligen lärt av Sainte-Beuve var Klara Johanson. Till denna svenska Sainte-Beuve-tradition kan läggas den insats som gjordes av E N Tigerstedt, som 1944 gav ut en biografi över honom, ackompanjerad av en liten översättningsvolym samma år.

Sedan förra seklets början har Sainte-Beuves aktier fallit något. Till stor del beror nog detta på Marcel Prousts Contre Sainte-Beuve (1922), hans manifest för en ny litteratur – sin egen inte minst – där verket var viktigare än författaren. En mer eller mindre formalistisk hållning har sedan dess dominerat i fransk litteraturkritik. Men inte helt.

Som ett intressant exempel på att Sainte-Beuves frågor inte var helt irrelevanta kan man peka på den kuriösa omsvängningen hos den stora strukturalisten Roland Barthes. Denne hade tidigt kritiserat de franska litteraturhistorikernas fixering vid författarbiografin men kom mot slutet av sitt liv att försöka hitta nya vägar att undersöka relationen mellan det levda livet och texten. Han lanserade därför ”biografemet” – den minsta enheten i det individuella livet, till exempel en till synes obetydlig vana eller preferens, som en motsats till den officiösa formen av biografi. Det är egentligen inte så långt från Sainte-Beuves vilja att fästa författarna vid deras ”verkliga existens, vid dessa dagliga vanor som de stora männen inte är mindre beroende av än vi andra”. Men när allt kommer omkring bör man nog vända sig till andra än Sainte-Beuve om det är teoretiska insikter man är på jakt efter.

Det bestående värdet av hans enorma verk – som denne porträttör knappast kunnat mer än skrapa på ytan av – ligger snarare i hans kvaliteter som människoskildrare. Hans position bland biografigenrens få verkliga klassiker kommer nog aldrig att rubbas. Och kanske bör hans insats som litteraturkritiker främst betraktas ur denna synvinkel. För att få rätt i bedömandet av sin samtids litteratur skulle det ha krävts en betydligt mer partitagande kritik än den som var Sainte-Beuves. Men för honom var det ständigt människan som stod i centrum. Och som bekant märks inte någon avgörande utveckling på det området.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Det tar tio år av Nils Lundgren

3) Alternativ feminism av Eli Göndör

4) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

5) Ett förvirrat Europa av Fredrik Erixon

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

2) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

3) Den femte drottningen av Carina Burman

4) En princip lever farligt av Björn Hasselgren

5) Att se med nya ögon av Bengt E Y Svensson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...