VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

De som har gått före oss

Av Henrik Nilsson

Vandringskulturen har på senare tid fått ett uppsving, vilket delvis kan förklaras av dess kontemplativa drag.

Det uppsving vi har sett för vandringskulturen under senare år hänger förmodligen ihop med en allmän hälsotrend och ett ökat intresse för äventyrsturism i västvärlden, men har i högre grad än den likaledes omhuldade löpningen också ett kontemplativt och ibland civilisationskritiskt drag. Fenomenet har satt sina spår i bokutgivningen; inte minst i den engelskspråkiga världen speglar en uppsjö av titlar de mest skilda sorters infallsvinklar på ämnet – de senaste månaderna har det till exempel publicerats böcker om att vandra som gravid och om att röra sig säkert i ”Grizzly Country”. En konstant undergenre – med högst skiftande kvalitet – utgörs av de personliga berättelserna från långvandrare som färdas till fots månader i sträck.

En av årets mest ambitiösa böcker på vandringstemat är faktiskt skriven av just en sådan ”thru hiker”, som de kallas i USA. I förordet till On Trails (Simon & Schuster) berättar den unge amerikanske författaren Robert Moor om ett halvår längs Appalachian Trail, som är en av världens längsta vandringsleder. Inför resan har han tagit hänsyn till årstidernas växlingar, men planen att vandra från en mild vår i söder till en behaglig sensommar i norr går i stöpet; istället regnar det oavbrutet under långa perioder. Återstår bara att dag efter dag fälla upp huvan och fästa blicken vid den blöta stigen undertill – något som blir upptakten till en omfattande essä om stigarnas betydelse ur ett historiskt och kulturellt perspektiv, därtill berikad av utvikningar om naturvetenskap och arkeologi.

Som den dubbeltydiga titeln signalerar är Moors bok ett resultat av både egna vandringar och intellektuellt arbete; så definieras stigen också på ett ställe som ”en blandning av lera och tanke”. Med livfull detaljrikedom skildrar han strapatser på Borneo och Newfoundland, i Marocko och Tanzania, men tecknar också en sorts stigarnas globala kulturhistoria – från dess funktion som det kanske tidigaste teckensystemen av alla och dess metaforiska roll inom mytologi och religion, fram till dagens friluftsleder som är en modern europeisk uppfinning och intimt förknippad med de senaste tre hundra årens urbaniseringsprocesser.

Trots de värdefulla internationella utblickarna följer jag allra helst Moor på hans nordamerikanska hemmaplan. Östra USA:s moderna transportsystem är till stora delar baserat på det nätverk av skogsstigar som ursprungsbefolkningen använde sig av före européernas ankomst. I North Carolina färdas författaren därför tillsammans med en väderbiten historiker som försöker kartlägga spillrorna av cherokesernas viktigaste stigar; ett system som beskrivs som en av världens mest omfattande begravda kulturella artefakter. För en civilisation som förlitade sig på muntlig tradition var stigarna inte bara linjer i landskapet som man förflyttade sig längs, utan ett väldigt bibliotek med nedärvd kunskap – med etiska, andliga och kosmologiska dimensioner.

Om urfolkens stigar utgjorde en oskiljaktig del av deras världsbild, bär historien om Appalachian Trails tillkomst snarare vittnesbörd om en tidstypisk samhällskritik. I början av 1900-talet fanns i USA en oro för den snabba urbaniseringens kroppsliga och själsliga konsekvenser. Ett aktivt friluftsliv sågs som ett botemedel mot modernitetens negativa effekter; det var vid denna tid som scoutrörelsen uppstod och traditionen med sommarläger grundlades. Ungefär samtidigt som det svenska vandringssystemets kronjuvel Kungsleden skapades skissade den utopiskt lagde skogsmästaren Benton MacKaye på en vandringsled som skulle råda bot på hans tids problem of living; sannolikt spelade också hans frus depressioner och självmord en roll för engagemanget. Ett sekel senare har Appalachian Trail vuxit till en sträcka på runt 350 mil – den har till och med en del internationella förgreningar – och lockar i likhet med pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien ett ständigt växande antal vandrare.

Ändå är det i de precisa och konkreta skildringarna av vandringens glädjeämnen och vedermödor som On Trails firar de största triumferna. När författaren släcker törsten på en skogsklädd bergstopp och dimman lättar efter ännu en mödosam dagsetapp i regnet – då känner jag själv för att dra på mig kängorna och axla ryggsäcken. Därtill rymmer Moors essäbok åtskilliga ömsinta personporträtt av alla forskare och stigfinnare som korsar hans väg, men kanske allra mest av dessa andra långvandrare som likt sekulära pilgrimer ”kantar en motorväg i New Hampshire, i väntan på en lift i regnet; flackar omkring som vargar i de kolossala, iskallt upplysta mataffärerna i Virginia; och tränger ihop sig, tre i en säng, på ett motell i Pennsylvania”.

Det finns ett perspektiv – centralt för många vandrare – som däremot kommer något i skymundan i Moors resonemang; det som leder inåt. Den gående introspektionen har ju varit viktig i både filosofin och litteraturen. I det antika Grekland lär såväl Sokrates som Aristoteles ha resonerat till fots, och även för senare filosofer som Kant, Kierkegaard och Nietzsche var promenaden viktig. Under 1800-talet blomstrade en urban flanörskultur i Baudelaires anda, samtidigt som romantikernas vandringsböcker skildrade strövtåg i den vildmark som under industrialismen förvandlades från hotfull till vördnadsbjudande. Rousseau konstaterade i sina Bekännelser att han aldrig tänkt så mycket eller levt så starkt som under de resor han gjorde ensam och till fots. Värd att minnas är också den japanske 1600-talsdiktaren Bashos långa andliga vandring i En färd i det inre av landet, för att nu knyta an till den österländska traditionen.

Många är alltså de vandrare som genom historien konstaterat att vandringen erbjuder ett annat sätt att vara med sig själv – inte nödvändigtvis enklare, men ibland grundligare. Det påminns man om i ett av de finaste bidragen till vandringslitteraturen från våra egna breddgrader under senare tid, norrmannen Tomas Espedals Gå: eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv som kom i svensk översättning 2014. I denna allvarsamt euforiska samling reflektioner över kärleken och ensamheten, livet och skrivandet, framstår vandrandet närmast som en livshållning. Espedal konstaterar att näst efter att skriva och tänka, tycker han bäst om att gå. Han tror på den långsamma rörelsen: ”Och du tänker: någon bör ta vara på detta yrke. Någon måste ta det ansvaret. Någon bör rädda denna frihet, denna stolthet, återupprätta yrket och värdigheten, ja, du vill bli vandringsman.”

När packningen tynger och musklerna värker i uppförsbackarna kan förstås en sådan romantisk hållning te sig avlägsen. Då hägrar själva målet där man ska få pusta ut vid dagens slut, göra upp eld och bereda sin sovplats. Men under vägens gång rör man sig egentligen inte bara framåt; att vandra är i någon mening också att återvända.

I den stund stigen beträds – oavsett om det är en pilgrimsled med historiska anor eller en led som har dragits genom landskapet under senare tid – knyter vi an till en av människans äldsta aktiviteter. Vi påminns om alla dem som har gjort samma sak före oss och som kommer att göra samma sak efter oss. Det är en sorts kontinuitet som annars kan vara svår att få syn på, i synnerhet i ett samhälle som det svenska, som i så hög grad präglas av samtidighetens trånga kultur. Den är dock besläktad med något som kan hända i mötet med äldre litteratur; den där känslan av att andra rört sig över samma mark där vi själva nu rör oss. Jag gissar att behovet av den sortens långsiktiga sammanhang bara kommer att öka, i synnerhet i takt med att samtiden – med städerna som epicentrum – ter sig alltmer turbulent och osäker. Det är kanske inte bara den friska skogsluften vi söker när vi vandrar. Emellanåt vill vi också kunna pusta ut från vår egen tid. Vem vet, det kanske blir trångt ute på stigarna framöver.

Mest lästa just nu

1) Universitetet bryter mot lagen av Jan Almäng och Christer Svennerlind

2) Islam på franska ben av Karin Stensdotter

3) Inga pappas pojkar av Magnus Henrekson

4) Garbo vantrivdes i Hollywood av Martina Björk

5) Gatlopp för Luther av Per Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Monstret inom oss av Daniel Persson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...