VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Mindre dödkött runt Eddan

Av Tommy Olofsson

Den poetiska Eddan har kommit i översättning av Lars Lönnroth. Tommy Olofsson gläds åt det nya uttrycket "domen över den döde".

Beträffande den isländska eddadiktningen finns en lång rad textkritiska problem, men några gömda handskrifter som förändrar den textkritiska situationen kommer sannolikt aldrig att upptäckas nedgrävda och konserverade i en eller annan isländsk grotta. De sånger som är förlorade – och lämnar tomma hål i återgivningen – kommer inte att återfinnas.

Därvidlag skiljer sig eddaöversättarens belägenhet från den som översättarna av Bibel 2000 hade att tampas med. Under 1900-talet gjordes en rad fynd av i öknen begravda pergamentrullar med hebreiska versioner av böcker i Gamla testamentet. Det var fynd som i grunden förändrade de textkritiska förutsättningarna och även innehållet i den äldre delen av Bibeln.

Liksom sina föregångare utgår Lars Lönnroth från en handskrift, Codex Regius, ”den kungliga handskriften” från 1200-talet, men han kompletterar denna med eddadikter som har återfunnits i andra handskrifter, vilket gör att hans bok alltså inte bara innefattar den berömda handskriften utan även andra dikter ur samma sångkrets. Någon gång blir det helt enkelt två varianter av samma sångcykel. Så bör det också vara. Lönnroth följer i detta hänseende Gísli Sigurðssons kommenterade textkritiska utgåva från 1998.

Detta medför att Lönnroth fogar dikter till Den poetiska Eddan (Bokförlaget Atlantis) som tidigare svenska översättare som exempelvis Erik Brate, Åke Ohlmarks och Björn Collinder inte har med, eftersom de uteslutande återger ”den kungliga handskriften”. Fläckvis rör sig Lönnroth följaktligen på jungfrulig diktmark och är då i den belägenhet som GT-översättarna ofta befann sig i. Mestadels får han dock nöja sig med uppgiften att modernisera sina föregångare. En viktig angelägenhet är frågan hur han ska kunna hantera formuleringar som tidigare översättningar har gjort bevingade.

Med moderniseringarna blir det lite si och så. I förordet förklarar han att han vill fjärma sig från vad han kallar ”den högtidligt arkaiserande ’fornnordiska’ vokabulär som en gång var typisk för svenska eddaöversättningar”. Bland exemplen på ord han har mönstrat ut nämner han ”hugnad” och ”gamman”. Bland ålderdomliga ord han väljer att använda kan nämnas verben ”hugsvala” och ”töva” samt substantiven ”tul” och ”deja”. Utrensningen av ålderdomligt klingande ord är följaktligen inte konsekvent genomförd. Jag tror att de flesta av oss läsare är glada för att Lönnroth har gått försiktigt fram i denna utrensning. Han behåller poetiskt effektfulla ord som ”tul” och ”hugsten” och är i textens marginal snabb att förklara att de betyder ”vis gubbe” respektive ”hjärta”.

Mer diskutabelt blir det när han drar till med ”mens” istället för medan, ”huvet” istället för huvudet och ”mänskan” istället för människan. Visserligen gör han sådant för att rädda metern och minimera antalet stavelser i de versrader det gäller, men det sticker onekligen i ögonen. Ansträngningen syns. Frågan är hur störande vi tycker att det är. Låt mig ge ett belysande exempel! Det är ett ställe i ”Hávamál”, en strof där sista rad har blivit bevingad: ”Man är mans gamman.” Lönnroth ger oss denna version av hela strofen:

Ung var jag förroch färdades ensam,då vart jag vilse om vägen.Rik blev jag förstnär jag fann en vän.Mänskan är mänskans glädje.

Det fornisländska originalet har fem stavelser i sista raden: Maðr er manns gaman. Lönnroth anger i förordet två skäl att avvika från den bevingade svenska lydelsen ”Man är mans gamman”.

Det ena skälet är att han finner att ”gamman” är ett alltför ålderdomligt ord och att det knappast är ”begripligt för en yngre generation”. Han väljer därför att ersätta det med synonymen ”glädje”. Detta är möjligen oproblematiskt.

Den andra förändringen ställer till med större bekymmer. Man är i frasen ett könsneutralt pronomen, understryker Lönnroth. För att betona detta väljer han att skriva ”mänskan”.

Att han talspråkligt förkortar ordet människan beror nog i första hand på att han strävar efter att så långt möjligt banta ned den till originalets fem stavelser i raden. Det är dock ett skäl som Lönnroth inte uttryckligen nämner.

Ett annat bekymmer med omvandlingen av ”man” till ”mänska” är att Lars Lönnroth inte följer upp den i de därpå följande stroferna, exempelvis i den där ”mannen” som är ”utan vänner” liknas vid en enslig fura på kalfjället, utan skydd av vare sig bark eller barr: ”Sådan är mannen/ som saknar vänner.” Fornisländskan har här samma pronomen, maðr, som i två strofer ovanför. Lönnroth gör Maðr er manns gaman till ”mänskan är mänskans glädje”, men svá er maðr blir ”Sådan är mannen”. Det är inte konsekvent.

Stroferna 22–27 i ”Hávamál” inleds alla sex med orden ”Oklok man” och är genremässigt utformade som ordspråk rörande vad en klok person bör undvika att göra eller tänka. Varför maskulint genus här? Pronomenet är detsamma som i den rad som blir ”mänskan är mänskans glädje”, alltså maðr.

Lönnroth är inkonsekvent i detta liksom i sina val av vilka ålderdomliga ord han vill behålla. Ändå vore det förmätet att klandra honom för detta. Hans knep och knåp med pronomenet maðr är listigt utförda och måste ha kostat en hel del huvudbry. De tidigare översättarna var inte lika noga som han att försöka ro hem den potentiella könsneutraliteten i denna glosa.

Kreativa inkonsekvenser är ofta nödvändiga för den som vill åstadkomma en smidig översättning. Lönnroth väjer inte för sådant. Vad han därigenom lyckas med är att etablera en tydlig stilistisk variation mellan de olika genrer som förekommer i Eddan. Ordspråken låter som ordspråk, dialogerna ges ofta ett talspråkligt tonfall och elegierna formar sig till högstämda klagosånger. Just denna förmåga att variera stilen och anpassa den till olika subgenrer är i själva verket den största förtjänsten med Lönnroths eddaöversättning. Tidigare översättare har varit mer entoniga beträffande stilen.

Uppfriskande är när Lönnroth lyckas ta vara på de groteska inslagen i Eddan. I en förbannelse över stackars Gerd sägs att hon måste klara sig utan karl för att istället leva ihop med ett trehövdat troll och förgås av trånad efter en riktig man samt att hon i framtiden aldrig ska få dricka ädlare dryck än getpiss. I smädedikter och orddueller, så kallade ”manjämningar”, är Lönnroth i sitt esse och blandar runda ord med tillspetsade tillmälen, så att det formligen börjar koka i de gamla stroferna. Fyra gånger skriker Tor till Loke:

Håll tyst, din fega bög,din fräcka mun ska snartmosas med hammaren Mjölner.

I sådana sekvenser, och de är ganska många i denna hedniska skrift befolkad av merendels berusade gudar och hjältar, firar Lönnroth stora triumfer och lyckas verkligen gjuta liv i Eddan och frigöra den från den anstrykning av högtravande retorik eller studentikost skämtlynne som präglar alltför mycket i de tidigare svenska översättningarna. Lönnroth river upp gammalt damm som tydligen har hindrat oss från att på allvar urskilja texterna. Han lyckas verkligen visa vad dessa texter går för, i varje fall när de är som allra mest groteska och mustiga.

Vad de flesta av oss läsare väl annars mest funderar på är hur han lyckas förnya de gamla formuleringar som vi känner igen, sådant som har blivit bevingat. Om ”Mänskan är mänskans glädje” kommer att kunna sno åt sig vingarna från ”Man är mans gamman” kan man förstås undra. För egen del gillade jag först inte alls Lönnroths formulering utan uppfattade den som alltför trivial, men efter att då och då ha smakat på den i ett par veckor har jag så smått börjat vänja mig vid den.

Betydligt enklare är det att genast ta ställning till Lönnroths version av den berömda strof som i Erik Brates översättning från 1913 börjar med orden ”Fä dör,/ fränder dö,/ även själv skiljes du hädan”. Brates och andra tidigare översättningar ter sig omständliga och tungrodda. Den enda lakoniska är den som Åke Ohlmarks åstadkom på 1950-talet. Lönnroths nya översättning ligger mycket nära den som Ohlmarks gjorde, men på ett par punkter innebär den ändå en tydlig förbättring. Så här lyder den version som vi nu har anledning att snarast lära oss utantill, Lönnroths nya:

Fä dör,fränder dör,en dag dör också du.Ett vet jagsom aldrig dör:domen över den döde.

Lönnroth har rensat bort dödkött från tidigare svenska versioner, främst det efterhängsna ”domen över död man” alternativt ”dom över död man”. Han har gjort formuleringen idiomatisk och skänkt den en kristallklar friskhet som den förut aldrig haft i någon svensk översättning. Könsneutral har han ändå inte försökt göra den, trots att han även här har trollat bort ordet ”man”.

Mest lästa just nu

1) Normlöshet som fattigdomsfälla av Joel Halldorf

2) "Arabiska är sexigt i Israel nu" av Paulina Neuding

3) Förödande flathet av PJ Anders Linder

4) En identitetskris av Tommy Möller

5) Alla begär ordet av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Normlöshet som fattigdomsfälla av Joel Halldorf

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...