VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

"Förnamnet tog jag från Horatius"

Av Martina Björk

Söderbergs roman Den allvarsamma leken, som nyligen filmatiserades, är tydligt påverkad av Horatius poesi.

En sommardag år 1922 får Hjalmar Söderberg ett brev. Avsändaren är en dam från Tranås, som råkar vara namne med den kvinnliga huvudpersonen i Den allvarsamma leken. Tio år efter romanens utgivning skriver denna Lydia Stille för att fråga författaren om han månne har lånat namnet från henne. I sitt svar förnekar Söderberg att han skulle ha känt till henne och avslöjar kort och gott: ”Förnamnet tog jag från Horatius.”

Pernilla Augusts fina filmatisering av Den allvarsamma leken föranleder mig att än en gång läsa romanen. Den här gången läser jag den med författarens utsaga i åtanke. Medan jag läser blir det allt tydligare för mig att det var mer än förnamnet som Söderberg hämtade från sin antika diktarkollega.

I Horatius diktsamling Oden, eller Carmina (som är dess latinska namn), förekommer ett antal åtråvärda kvinnor, alla med grekiska namn. Lydia (vars namn helt enkelt betyder ”flickan från landskapet Lydien”) föräras fyra dikter. Som typ betraktad är Lydia lik många andra eftertraktade kvinnor i antik lyrik: hon är självständig, temperamentsfull, förförisk och nyckfull. Lätt att fånga men samtidigt svårfångad. Hon är älskarinna, inte maka. När jag tänker på vilka egenskaper som förenar Horatius och Söderbergs Lydia erinrar jag mig en passage ur Den allvarsamma leken. Det är när Lydia Stille stolt frågar Arvid Stjärnblom om han har noterat dörrskylten till hennes nya lägenhet, dit hon flyttat efter att ha lämnat sin make. Med skylten manifesterar hon sin självständighet och ovilja att gifta om sig (och därmed byta efternamn). Arvid får älska henne ”på hedniskt vis”, som hon uttrycker det.

I en av Horatius Lydia-dikter möts skalden och Lydia i en dialog. I varsin inledande strof prisar de nostalgiskt den lycka som utmärkte den tid då de var förälskade. Nuförtiden är de upptagna på var sitt håll: Lydia älskar en annan man, Calais, och skalden har ett förhållande med den blonda Chloë.

Arvid Stjärnblom och Lydia Stille inleder en sommarromans som inte följs upp. Det har ingenting med bristande intresse att göra utan beror på Arvids passivitet, som kommer av känslan att han ingenting kan erbjuda. I stället för att låta Horatius carpe diem bli hans devis låter han tillfällena passera och slumpen råda. Trots att han dagligen tänker på Lydia hör han inte av sig till henne. Men när han hör om Lydias giftermål med den stenrike och betydligt äldre Marcus Roslin ser han inom kort själv till att ”bli gift” med ett gott parti. Så går åren. Horatius frågar:

”Vad skulle hända om den forna Venus återvänder och tvingar in under sitt ok av brons dem som blev åtskilda? Vad skulle hända om blonda Chloë kastas ut och dörren står öppen för den försmådda Lydia?”

I Den allvarsamma leken korsas Arvids och Lydias vägar igen, tio år senare, under en föreställning på Operan. När Lydia får veta att Arvid är gift ställer hon den kanske något överraskande frågan: ”ljus eller mörk?” ”Ljus”, svarar Arvid. Hans blonda Chloë heter Dagmar.

Mellan Arvid och Lydia flammar passionen upp på nytt. När de så bejakar den, är det inget som de själva väljer, lika litet som de valt sina föräldrar eller sin ögonfärg. Genom redaktör Markels ord bjuds läsaren att förstå den idé om ödets makt över människan som också sammanfaller med den antika. Den forna Venus har återvänt för att tvinga samman Arvid och Lydia som en gång skildes åt.

Det handlar om att finna sig på samma gång ”villig och tvungen”, som Viktor Rydberg formulerar det i sin dikt ”Skogsrået”. Det är en typiskt romantisk dikt om erotikens förtrollande och förgörande kraft. En man lockas av ett övernaturligt kvinnligt väsen. Han måste ge sig in i denna passionens häxkarusell, trots att han inte kan komma levande ur den. För sig själv citerar Arvid några rader:

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl, han får aldrig mer det tillbaka. Till drömmar i månljus trår hans själ,han kan ej älska en maka.

Mötet med Lydia förändrar Arvid. Han är inte längre den han var och det är omöjligt för honom att gå tillbaka till sitt gamla liv och till sitt äktenskap. Horatius inleder en av sina dikter med en vädjan:

”Lydia, jag ber dig vid alla gudar, tala om för mig varför du är så ivrig att förgöra Sybaris / med din kärlek.”

Lydia Stille kan sägas förkroppsliga sekelskiftets idé om en mansslukande femme fatale. Hon inleder förhållanden med tre andra män förutom Arvid. Det är äkta maken Marcus Roslin, Arvids tidningskollega Kaj Lidner samt hans revykamrat Ture Törne. Lika många män har Lydia hos Horatius, utöver skalden själv. Två har redan nämnts. Den tredje, Telephus, är en person som, liksom Sybaris, tillhör skaldens vänkrets. De två Lydia väljer alltså älskare ur den manliga huvudpersonens umgänge. I Söderbergs roman tar Kaj Lidner livet av sig. Varför framgår inte helt tydligt, men det tycks som om hans affär med Lydia blir den utlösande faktorn.

I Den allvarsamma leken blickar Arvid otaliga gånger upp mot sin älskades fönster, i vilket hon brukar tända två ljus. Om de lyser, vet han att hon är hemma. Ändå händer det att hon inte öppnar när han ringer på dörren. Vid ett tillfälle ringer Arvid på tre gånger utan att hon öppnar. Dagen därpå skickar hon ett brev till honom i vilket hon förklarar det uteblivna välkomnandet. Vredgad skriver han tillbaka att han aldrig mer vill stå som ”en usel kärlekstiggare” utanför hennes dörr. Vid ett senare tillfälle ringer det på dörren medan Arvid är hos henne. Lydia underlåter att öppna. Denna gång är det en annan ”usel kärlekstiggare” som står utanför.

Ett centralt motiv i den antika poesin är det som på latin kallas exclusus amator, ”den utestängde älskaren”: han som ena kvällen släpps in genom sin älskarinnas dörr för att nästa kväll stå och banka förgäves. I detta spel är Arvid en lekboll för Lydias nycker. Han är välkommen de stunder hon behagar öppna för honom. Det är en destruktiv lek som Arvid inte vill delta i. Bittert tvingas han inse att han inte kan hoppas på något annat av ”Lydia, som lockar till sig den ena mannen efter den andra och aldrig slår sig till ro, förrän ålderdomen eller döden sätter punkt för trafiken”. Även här läser jag en koppling till Horatius. I en av dikterna finns samma tanke formulerad som en önskan om hämnd, att livet skall döma rättvist så att också hans älskade en gång skall få känna hur det är att bli avvisad, ratad. När Lydia blivit äldre kommer inte längre älskarna att stå på rad utanför hennes fönster och fråga: ”Lydia, sover du?” Likväl skall åtrån brinna i henne, alltmedan männen kommer att rikta sin blick och håg åt ett annat håll.

När Arvid och Lydia träffas som unga är det sommar. Men när Lydia åter träder in i Arvids liv är det vinter. Vintern är påtaglig i Den allvarsamma leken. Det snöar och snöar och klockorna klämtar. Förhållandet är dömt till undergång. Hos Horatius förknippas Lydia med vinter. När hennes ungdom och skönhet har falnat återstår bara vinter. Den blonda Chloë, hon som skalden var gift med innan Venus störde lyckan, associeras däremot med vår.

Därför kan också Söderberg, med eftertryck, kommentera paret Stjärnbloms äktenskap som lyckligt, trots den skepsis med vilken Arvid själv betraktar det. Ett kapitel inleds: ”Arvid och Dagmar Stjärnblom levde mycket lyckligt tillsammans.” Efter någon sida dyker en liknande formulering upp: ”Arvid Stjärnblom levde mycket lyckligt med sin hustru.” Det korta kapitlet avslutas: ”Men i övrigt levde de mycket lyckligt tillsammans.” Tre gånger sägs det. Det är nog inte en tillfällighet att Horatius hyllar den trofasta kärleken på följande sätt: ”Trefalt lyckliga, ja mer än så är de som ett obrutet band håller samman.”

Att Söderbergs älskarinna Maria von Platen stod modell för Lydia och andra av hans litterära gestalter blev känt på 1960-talet, då det avslöjades i en doktorsavhandling. Sedan dess har mycket skrivits om henne. Inflytandet från Horatius har däremot inte uppmärksammats.

Men författaren gjorde mer än bara applicerade namnet Lydia på denna förlaga. Tillsammans med sitt förnamn fick hela den poetiska Lydia följa med; hon, som enligt Arvid alltid har funnits och alltid kommer att finnas, ”evig som naturen”, som hon är. Från samma antika litterära värld vävde Söderberg in motiv, formuleringar och idéer i sitt verk. Ivar Harrie har kallat Horatius fyra Lydiadikter ”en skiss till en kärleksroman”. I Den allvarsamma leken tillvaratog Hjalmar Söderberg denna skiss och omformade den till en fullödig kärleksroman, en av svensk litteraturs främsta.

Mest lästa just nu

1) Universitetet bryter mot lagen av Jan Almäng och Christer Svennerlind

2) Islam på franska ben av Karin Stensdotter

3) Inga pappas pojkar av Magnus Henrekson

4) Garbo vantrivdes i Hollywood av Martina Björk

5) Gatlopp för Luther av Per Svensson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En mästerlig människoskildrare av Alfred Sjödin

2) Mindre dödkött runt Eddan av Tommy Olofsson

3) Erasmus i revolutionernas tidevarv av Josefin Holmström

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...