VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Kritiken var inte bättre förr

Av Erik Hedling

Filmkritiken har inte blivit sämre. Men bevakningen av facklitteratur i ämnet är dålig.

Filmkritiken som journalistisk genre är lika gammal som filmen själv. Men man kan med fog påstå att den fann sin moderna form på 1950- och 60-talen. Skillnaden mot tidigare var att filmkritikerna morskade upp sig och började framhäva att filmen minsann också var en konstart, värd att diskuteras på samma premisser som litteratur, bildkonst och teater.

Utvecklingen i Sverige inspirerades från utlandet. I såväl Storbritannien och Frankrike började unga filmkritiker efter kriget få mer utrymme för sina texter. De startade specialiserade filmtidskrifter, i Storbritannien Sequence (vars skribenter snart övergick till det brittiska filminstitutets tidskrift Sight & Sound), i Frankrike den legendariska Cahiers du Cinéma. Kritikerna var sedermera berömda filmregissörer som Lindsay Anderson, François Truffaut och Jean-Luc Godard. Här argumenterade man för filmens konstnärliga värden. Upphovsmannen – framförallt filmregissören – hyllades i samma termer som författare och konstnärer. Det kom att kallas för auteur-kritiken, det vill säga att filmregissörens samlade œuvre jämställdes med de stora författarskapen: Hitchcock var som Balzac, Ingmar Bergman som T S Eliot och Akira Kurosawa som Shakespeare.

Också Sverige fick sina filmtidskrifter. År 1958 startade Filmrutan, året därpå Chaplin. Tidskrifterna gav utrymme åt texter i essäformat och verkade som plantskola för de stora tidningarnas alltmer ambitiösa filmbevakning; här kunde också etablerade kritiker excellera med omfattande regissörsporträtt eller ingående intervjuer. I filmtidskrifternas efterdyningar i slutet av 1960-talet etablerades också universitetsdisciplinen filmvetenskap, med såväl akademisk forskning som undervisning på grund- och påbyggnadsnivå. Detta har lett till att många filmskribenter idag har relevant högskoleutbildning.

Det har under hela 1900-talet funnits en social misstänksamhet mot filmen som resulterat i olika former av moralpanik, då pressen har gått till angrepp mot de ständigt ökade inslagen av sex och våld. Senaste gången var under 1980-talet då enorma mängder trycksvärta ägnades åt videovåldet, de filmer som staten tidigare lyckats skydda medborgarna från genom den för filmen unika censuren. Videons lättillgänglighet försvårade censurens arbete väsentligen, med framväxten av internet blev den rent av omöjlig och den är numera avskaffad för vuxna.

Denna samhällets misstänksamhet mot filmen torde nu vara historia. Filmen har i själva verket blivit ett etablerat medium som mycket få ifrågasätter. Att filmen är en konstart har blivit fullständigt självklart, och moraliserandet har istället sköljt över på nya medier i stil med de våldsamma datorspelen. Filmen har dessutom på 2000-talet utökat sitt revir till en påtagligt revitaliserad form, nämligen den moderna tv-serien i stil med Mad Men, Game of Thrones och Homeland. Jag gissar att nya tv-serier idag diskuteras nästan lika mycket som nya romaner på landets förvisso långsamt borttynande kulturredaktioner.

Har då filmkritikens villkor ändrats mot bakgrund av att mediets konstnärliga värde har blivit något självklart? Jag skulle vilja påstå att filmen idag följdriktigt tar större plats i pressen än tidigare – de flesta stora tidningar håller sig med en intensiv filmbevakning, även om kulturartiklar rent generellt minskat i omfång jämfört med tidigare. Men det sistnämnda gäller alltså pressen överhuvudtaget; vi lever ju i en tid där den traditionella pressens ställning blir allt svagare. Därtill har filmdiskussionerna fått stort utrymme på internet genom bloggar och andra diskussionsfora. I de senare rör det sig oftast om icke-professionell kritik, vilket i och för sig inte innebär att den saknar värde. Tvärtom.

Den viktiga fråga som en artikel som denna emellertid kan förväntas besvara är huruvida filmkritiken har blivit sämre. Jag skulle vilja påstå att den inte har blivit det, trots att det bland flera av mina generationskamrater blivit legio att hacka på de yngres bristande kompetens – så har emellertid en del av den äldre generationen alltid förhållit sig till den yngre. Det är många gånger allt för lättköpt. Jag uppfattar att det finns många hederliga, kunniga och skickliga filmkritiker i den svenska pressen, även om vi idag saknar exempelvis filmtidskriften Chaplin – nedlagd sedan 1997 – med utrymme för större texter och recensioner. I Chaplin skrev på 1980-talet flera av de kritiker som stått som förbilder för mig själv: till exempel Jan Aghed, Örjan Roth-Lindberg, Carl-Johan Malmberg och Maaret Koskinen. Deras texter är tveklöst saknade av filmentusiaster.

Det finns också en i mina ögon mycket viktig dimension av filmkritiken som definitivt blivit sämre. Och det handlar om bevakningen av facklitteraturen på fältet, som idag är mer omfattande och djuplodande än någonsin tidigare. Det är klart att det här ofta handlar om forskningsrelaterade arbeten som i original knappast når den vanlige, filmintresserade läsaren. Men det är just kritikerns roll att förmedla all den nya kunskap som skapas kring filmen som kvalificerad konstart, genomslagskraftigt massmedium och uppskattat folknöje.

Mest lästa just nu

1) Lär er smäda av Fredrik Johansson

2) Det förlorade paradiset av Per Landin

3) Ett resonemangsäktenskap av Bengt G Nilsson

4) De som har gått före oss av Henrik Nilsson

5) Myller på trottoarerna av Karin Henriksson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det förlorade paradiset av Per Landin

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...