VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Ett resonemangsäktenskap

Av Bengt G Nilsson

Trots all diskussion om islam under senare år, ligger Indonesien, som har fler muslimer än hela Mellanöstern, i medieskuggans mörker. Bengt G Nilsson uppdagar säregna föreställningar om tolerans och pluralism. Och ett massmord.

Dokumentärfilmen The Act of Killing av amerikanen Joshua Oppenheimer utgör en chockerande och makaber illustration till den indonesiska mordkampanj som utlöstes av en misslyckad militärkupp 1965. Mördandet kom att pågå i två år och skördade minst en halv miljon människoliv. Somliga källor anger siffran två miljoner.

I filmen får vi följa den före detta gatugangstern Anwar Congo som upphöjdes till ledare för en dödsskvadron och personligen tog livet av hundratals människor. Han är idag en glad pensionär och något tal om rättsskipning för hans del har det uppenbarligen aldrig varit fråga om. I filmen berättar han skrattande om de kommunister – verkliga eller inbillade – som han ströp, knivhögg eller slog ihjäl.

Det var kommunister som pekades ut som skyldiga till det kuppförsök som innebar början till slutet för president Sukarno. Dennes maktbas utgjordes av en ohelig allians mellan kommunistpartiet PKI, armén och några av landets mäktigaste muslimska rörelser.

Massmördandet vid mitten av 1960-talet är ett nattsvart kapitel i Indonesiens historia men avhandlas inte särskilt ingående i skolböckerna. Alltför många nu levande indoneser är medskyldiga för att öppenhet och upprättelse för offren skall vara möjlig. Allra tyngst vilar den moraliska skulden på de muslimska religiösa företrädare som eldade på dödsskvadronernas groteska mördande.

Indonesien betraktas idag som det bästa exemplet i den muslimska världen på hur ett resonemangsäktenskap mellan världsligt och andligt kan gestalta sig. Muslimerna, som utgör närmare 90 procent av befolkningen, accepterar att landet inte officiellt är en islamisk stat och inte styrs med sharialagar. De tolererar också förekomsten av hinduer, buddister och kristna – om än knorrande.

Alla muslimer underordnar sig dock inte de rådande lagarna. Bombattacker mot kyrkor och turistorter utförda av militanta islamistiska grupper har sedan millennieskiftet orsakat flera hundra dödsoffer. Mest kända är bomberna på Bali som år 2002 dödade 202 människor, de flesta utländska turister.

Indonesien är ett tämligen svårskött pastorat, bestående av 13 000 öar med en sammanlagd befolkning på 258 miljoner. Fler muslimer än i hela Mellanöstern, sålunda. I landet som sträcker sig över fem tidszoner talas omkring 700 språk. Indonesiens historia har präglats av naturkatastrofer, massmord, separatism, statskupper och religiös terror. Lägg till detta en sedan millennieskiftet häpnadsväckande snabb demokratisering och en lika snabbt växande ekonomi, och fram växer bilden av ett komplext och svåranalyserat samhälle. Trots ökande välfärd lever halva befolkningen under fattigdomsstrecket som definieras som två amerikanska dollar om dagen.

I centrum för den turbulenta samhällsutvecklingen står islam. Orubblig som en monolit men ändå under ständig debatt. För att förstå Indonesien måste man förstå åtminstone det mest fundamentala med landets egna varianter av islam och de krafter som formar dem. Det är fråga om en politisk kamp lika mycket som en religiös.

Mellanösterns muslimska länder islamiserades huvudsakligen genom erövringskrig, varvid religionen blev synonym med makten. Indonesiens särart inom den muslimska världen kan till stor del förklaras med att så inte var fallet där. Islam blev istället något av en befrielseteologi, en del i den antiimperialistiska kampen.

De första muslimerna som nådde den indonesiska övärlden var handelsmän på 700-talet som bosatte sig tillsammans med hinduer och animister. Det var dock inte förrän på 1200-talet som islam började sprida sig på allvar mellan öarna. Det gick till på sedvanligt sätt. Muslimska handelsmän expanderade sina domäner och gifte sig med kvinnor vars barn blev muslimer. I kraft av sin ekonomiska styrka blev dessa familjer genom släktskap och nätverk en styrande elit. Människor konverterade, steg för steg marginaliserades andra religioner.

På 1600-talet anlände holländarna och etablerade sig som uppköpare och producenter av kryddor och skogsprodukter, senare även kaffe. Spänningen ökade mellan kolonisatörerna och lokalbefolkningen. De rika muslimska köpmännen började aktivt uppmuntra byggandet av skolor och moskéer där nationalistiska ideologier utvecklades. Islam växte till att bli en motståndsrörelse mot den utländska dominansen.

När landet blev självständigt 1945 slogs det fast att det skulle styras med en civil lagstiftning, inte religiös. Denna dikotomi har alltsedan dess präglat den offentliga debatten i landet. Att oenighet råder beror bland annat på att muslimer är i minoritet i vissa delar av Indonesien, exempelvis Papua, Bali, norra Sumatra och norra Sulawesi. Att genomdriva sharialagar skulle alienera den icke-muslimska majoritetsbefolkningen i dessa landsdelar med risk för stora politiska konflikter. Enda undantaget här är provinsen Aceh där landets centralregering har godkänt sharialagar.

President Suharto, som efterträdde Sukarno, tvingades bort från makten 1998. Då inleddes en ny period i Indonesiens historia då demokratiaktivister konfronterades med oligarker och en genomkorrumperad politisk elit, vilka utgjorde ideologiska kvarlevor från tidigare presidenter. Samtidigt som islam samlade sina styrkor och vässade sina vapen.

Mönstret är välbekant. När en diktator faller blossar separatism och tidigare undertryckt politisk extremism upp. Men till skillnad från Mellanöstern och Nordafrika, där den arabiska våren mest har inneburit sammanbrott och krig, gav befrielsen från totalitärt styre i Indonesien upphov till ett konstruktivt byggande av en demokratisk stat.

I västvärlden har vi idag en situation där islams potential som politisk maktfaktor huvudsakligen bedöms utifrån händelser i Mellanöstern. Indonesien, världens mest folkrika muslimska land med en sprudlande och ständigt pågående offentlig debatt om religionens roll i samhället, ligger praktiskt taget i konstant medieskugga betraktad västerifrån. Den såväl folkliga som akademiska och teologiska diskurs om religionens roll i samhället som förs i Indonesien saknar motsvarighet i Mellanöstern. Den stora nyhetsstrålkastaren som sveper över jordklotet och fokuserar på en region i taget, snuddar bara stundtals vid Indonesien och då handlar det oftast om att belysa nyligen begångna terrordåd.

Den som vill sätta sig in i frågeställningarna och debatten har emellertid ymniga källor att ösa ur. Det skrivs ständigt nya böcker om Indonesien. Democracy and Islam in Indonesia, en antologi redigerad av Mirjam Künkler och Alfred Stepan, försöker gå till botten med islams särart i Indonesien. Det är en ambitiös genomgång försedd med en detaljerad notapparat. Det är ingen bok för nybörjare i ämnet. Dess styrka ligger i den akademiska noggrannheten. Bokens svaghet anser jag vara bristen på gestaltningar av hur motsättningarna inom indonesisk islam och mellan statsmakten och det religiösa ledarskapet påverkar människor på gräsrotsnivå. Det får vi inte veta något om.

Alfred Stepan, alltså den ena av bokens redaktörer, har berättat i en intervju att det var ett besök i Indien som fick honom att förstå att demokrati inte måste förutsätta sekularism, vilket annars är en vanlig föreställning bland politiska analytiker. Med sekularism menas här den filosofiska åskådning som önskar minska religionens samhällsbetydelse och istället i görligaste mån göra gudstro till en privat angelägenhet.

Ordet sekularism väcker negativa associationer bland många troende eftersom det allmänt uppfattas som antireligiöst. Om sekularism betyder att vara antireligiös och om demokrati förutsätter sekularism, då kan inte en troende person stödja demokratin. Allra tydligast har detta dilemma visat sig i den muslimska världen.

I västvärlden har begreppet sekularism inte samma laddning på grund av traditionen att skilja på kyrka och stat. Redan 1905 lagstadgades detta i Frankrike, till exempel. Begreppet laïcité kan spåra sina anor tillbaka till franska revolutionen och handlade ursprungligen om att bryta den katolska kyrkans starka grepp om samhället. Laïcité betyder att statens angelägenheter skall stå fria från religiöst inflytande. Staten skall inte heller lägga sig i hur trossamfunden sköter sitt. På senare tid har definitionen av laïcité hamnat under lupp med anledning av framväxten av militant islamism i Frankrike. Begreppet har blivit något av ett honnörsord och förknippas ofta med tolerans, vilket Nationalencyklopedin definierar som ett ”accepterande av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna”.

Föga kontroversiellt i västvärlden alltså, men i ett Indonesien som hyser världens största muslimska befolkning är begreppen sekularism och tolerans centrala i diskussionen om islams roll i samhället.

Ett av de intressantaste kapitlen i Künklers och Stepans bok handlar om fenomenet pancasila. Det kan närmast beskrivas som en officiell filosofisk grundsten i den indonesiska nationen. Pancasila har funnits med som en ideologisk ledstjärna i Indonesiens hela moderna historia och omfamnats av alla i höga beslutsfattande positioner, oavsett politisk inriktning. Den förste president som hyllade pancasila var Sukarno. För honom stod denna filosofi för tron på en gud, en rättvis och civiliserad mänsklighet, enighet inom landet, demokrati och social rättvisa. Med sitt despotiska styre var han ingen god representant för pancasila och hans efterträdare har efter eget huvud använt sig av begreppet på olika sätt för att legitimera sitt styre och stärka sin maktposition.

Pancasila torgförs som en enande filosofi för alla indoneser och har hjälpt till att överbrygga religiösa motsättningar. Den per definition sekulära staten har genom pancasila fått en tydlig religiös prägel utan att vara exkluderande gentemot icke-muslimska samfund. President Abdurrahman Wahid, som blev landets förste folkvalde ledare och tog över efter Suharto 1998, stödde sig på pancasila och var mycket tydlig med att hålla isär religion och politik. ”Religionen har en viktig roll som social och moralisk kraft, men den politiska arenan skall vara reserverad för de politiska partierna”, slog han fast. Han ansåg att islam därigenom skulle kunna upprätthålla moral och kontrollera statens auktoritetsutövning utan att behöva dras in i maktkamper. Wahid motsatte sig både absolut sekularism och religiös fundamentalism.

Professor Jeremy Menchik vid universitetet i Boston är författare till en bok med en titel som liknar den föregående, Islam and Democracy in Indonesia. Han har en flyhänt penna och de för en västerlänning ofta abstrakta hårklyverierna inom indonesisk islam blir genom Menchiks skildringar både begripliga och fascinerande. I sin bok gör han en mycket intressant analys av den politik som formuleras av MUI, det indonesiska rådet för skriftlärda (ulama). Det är landets största statligt stödda muslimska organisation. År 2005 utfärdade MUI en rad religiösa påbud, fatwor, mot pluralism, sekularism, liberalism, giftermål över religionsgränserna samt alternativa tolkningar av muslimska texter. Ifall omvärlden tidigare hade levt i okunnighet om indonesiska muslimers hårda tolkning av de religiösa urkunderna så blev detta ett uppvaknande. Särskilt en fatwa, den som fördömde sekularism, pluralism och liberalism väckte bestörtning i västvärlden. De högsta ansvariga inom MUI deklarerade att dessa importerade begrepp var att jämställa med en allvarlig könssjukdom. Som en ordlek buntades de tre orden ihop till förkortningen SIPILIS.

Budskapet till indonesiska muslimer var glasklart, men utanför landet var det inte så många som såg den historiska kopplingen till kampen mot holländarna. Som också, händelsevis, introducerade ett antal könssjukdomar i landet.

Tolerans och liberalism är i västvärlden begrepp som är närmast synonyma, men MUI gör en distinkt åtskillnad dem emellan. MUI ser sig som tolerant men inte liberalt och har under senare år kommit att förknippas med en sträng syn på offentlig moral, framförallt kvinnors klädedräkt och uppträdande. Muslimska avvikande sekter som alltsomoftast poppar upp i Indonesien brännmärks urskillningslöst av MUI, som ändå insisterar på att kalla sig tolerant.

Pluralism, ett rött skynke för MUI, anses vara lika illa som liberalism. Pluralism uppfattas som föreställningen att alla religioner är lika mycket värda och till och med kan blandas. Enligt anhängare av pluralism är det fullt möjligt att finna vägen till paradiset vid sidan av islam, vilket i sig innebär ett legitimerande av religionsbyte.

Liberalism är enligt MUI liktydigt med att söka svaret på sociala frågor utanför religionen, vilket är oacceptabelt för en äkta muslim. Den stora fienden för MUI utgörs av det sekulära samhället där individen drivs och motiveras av fria valmöjligheter, inte religiösa regler. Kärnan i hela resonemanget är synen på individen, som enligt MUI inte får separeras från den religiösa kontext i vilken hon ingår. Då hotar kaos.

Föga förvånande är det avvikande muslimska sekter, framförallt Ahmadiyya, som utgör de främsta hatobjekten för MUI. Kristna, buddister och hinduer tolereras så länge de inte gör anspråk på att missionera eller söka sammanblandning med muslimer. Indonesiska anhängare av Ahmadiyya, en muslimsk sekt med ursprung i Indien för över hundra år sedan, utsätts konstant för brutal förföljelse. Även shiamuslimer – som också ses som avfällingar från den rätta tron – har det svårt i Indonesien. Ledarskapet inom MUI har också tydligt tagit avstånd från Islamiska staten, IS, som betecknas som hädare.

Dock är det så att MUI, trots sin ytterst stränga tillämpning av islam, inte propagerar för att Indonesien skall bli en islamisk stat.

Jeremy Menchik berättar i sin bok om världens största muslimska organisation, den indonesiska Nahdlatul Ulama, NU, som har blivit en formidabel maktfaktor i indonesisk politik, och som inte heller kräver eller förespråkar en islamisk stat. Menchiks bok har undertiteln Tolerance without Liberalism, och detta visade sig vara ett sesam, öppna dig! när han besökte Jakarta för sin bokresearch. Menchik togs emot med öppna armar, bland annat på en konferens där en stor banderoll varnade för farorna med fundamentalism, radikalism och liberalism. Ulil Abshar-Abdalla, en av Indonesiens mer kända förespråkare av religiös tolerans, var tydlig med sin syn på liberalism. Menchik återger ett samtal med denne där han uttryckte sin misstro mot de kristnas uppsåt.

”Till och med jag tycker att för mycket liberalism är dåligt, precis som religionsfrihet”, sade Abshar-Abdalla. ”Det är så de kristna har spridit sin tro, via så kallad religionsfrihet. När jag var i Washington träffade jag en grupp kristna som hade en väldigt sofistikerad metod för att förespråka religionsfrihet. Men det är inte samma frihet som jag talar om. Det är kristen mission.”

Abshar-Abdalla gjorde sig till språkrör för en majoritet indoneser som anser att det kristna talet om religionsfrihet bara är ett sätt att försöka konvertera muslimer och dessutom bereda marken för imperialism. Detta är en mycket vanlig inställning i stora delar av världen. Jag har själv många gånger stött på samma attityd i Afrika, först och främst i Sudan där den kristna missionen före landets delning 2011 ofta var mycket aggressiv. När amerikanska evangeliska samfund flygbombade ensligt belägna muslimska eller animistiska byar med biblar översatta till lokala språk, sågs det av den muslimska regeringen i Khartoum som en regelrätt krigshandling.

Organisationen Nahdlatul Ulama, NU, profilerade sig på 1960-talet som en oberäknelig och ofta opålitlig faktor i indonesisk politik. NU odlade goda relationer med kristna församlingar och uppmuntrade kontakten med jesuiter i synnerhet. Samtidigt utvecklade NU en stark fiendskap till den muslimska sekten Muhammadiyah som vann allt fler anhängare. Denna sågs som reformistisk och propagerade för en annan tolkning av Koranen, samtidigt som element av saudisk wahhabism framträdde tydligt i dess skrifter. Muhammadiyah har ”bara” cirka 29 miljoner anhängare i Indonesien och har en oförsonligt antagonistisk attityd till landets kristna.

För en utomstående betraktare som tänker i termerna good guys/bad guys är det svårt att orientera sig i Indonesiens olika muslimska skolbildningar. Spontant skulle man kanske uppfatta majoritetsorganisationen NU som den mest sympatiska, men då förbiser man det faktum att det var NU som allra ivrigast hejade på mördandet av kommunister under 1960-talet. Svårast av allt för en västerlänning är sannolikt att acceptera åtskillnaden mellan tolerans och liberalism.

Indonesiens geografi har i alla tider skapat svårigheter för förståelse och enighet. Under den period som föregick självständigheten och kallas ”det nationella uppvaknandet” uppstod stora regionala skillnader mellan muslimska grupper. Särskilt tydligt var detta i de olika delarna av Java. I västra Java ägnade sig Muhammadiyah åt att bekämpa kristna missionärer, en fientlig kolonialstat och indonesiska kommunister, medan de skriftlärda muslimerna – ulama – hade fullt upp med att hålla stånd mot muslimska reformister och inflytandet från den arabiska halvön. Traditionalisterna på östra Java kände att de var angripna från flera håll. Främst från Sukarnos regim när denne kom till makten, men även från reformivrare som de misstänkte var wahhabister, alltså inspirerade av saudiska Korantolkningar.

Detta gjorde att javaneserna splittrades mellan traditionalister och reformister, snarare än mellan muslimer och kristna eller kommunister och muslimer. De som kallade sig traditionalister bet sig fast i sina heliga texter och anklagade Muhammadiyah för att vara hädare och polyteister.

Man brukar säga att en stat kan bedömas utifrån hur den behandlar sina minoriteter, och det gäller i högsta grad i Indonesien. Det sätt på vilket de megastora muslimska organisationerna MUI och NU agerar mot kristna skulle kunna tolkas som genuin tolerans. Men detta motsägs av hur den tidigare nämnda sekten Ahmadiyya behandlas. Det är en messiansk muslimsk rörelse och den statssubventionerade oförsonliga förföljelsen av dess medlemmar kan inte tolkas på annat sätt än att den indonesiska staten ägnar sig åt en distinkt gränsdragning mellan olika samfund, trots att den utger sig för att vara en sekulär demokrati. Menchik använder sig av begreppet godly nationalism, gudfruktig nationalism, för att beskriva den indonesiska statens specifika karaktär.

Bland de forskare och författare som har skrivit om islam i Indonesien på senare tid är Carool Kersten en något udda fågel. Hans bok Islam in Indonesia har undertiteln The Contest for Society, Ideas and Values. Där ringar han in det som särskiljer Indonesien från de flesta andra muslimska länder, nämligen jakten på en egen distinkt identitet. Det, mer än något annat, är det som ger landet dess unika karaktär i den muslimska världen.

Nederländaren Kersten är historiker men även arabist och har i sin forskning specialiserat sig på islam. Förutom sina många akademiska meriter kan han stoltsera med att under en tioårsperiod ha varit anställd på ett stort nederländskt byggföretag verksamt i Saudiarabien. Den typen av ickeakademiska erfarenheter brukar kunna ge insikter som breddar kunnandet, och hans bok är mycket riktigt mer levande i sin framställning än de tidigare nämnda.

Kersten utgår ifrån det faktum att Indonesien sedan millennieskiftet tydligt har profilerat sig som ett framgångsrikt, progressivt muslimskt land där religionen utgör referenspunkt för allt och alla, men som trots detta konsekvent vägrar att identifiera sig som en islamisk stat. Av det skälet är Indonesien det just nu mest intressanta exemplet i världen på en tredje väg mellan sekularism och islamism.

Men, skriver han, denna utveckling har formats under loppet av mindre än tjugo år och det är för tidigt att bedöma hur hela processen kommer att utfalla. Starka krafter vill att Indonesien skall bli en islamisk stat, men än så länge överväger motkrafterna. Den avgörande frågan är hur Indonesiens muslimer värderar statlig överhöghet, civilsamhället och individuell frihet.

Mest lästa just nu

1) Lär er smäda av Fredrik Johansson

2) Det förlorade paradiset av Per Landin

3) Ett resonemangsäktenskap av Bengt G Nilsson

4) De som har gått före oss av Henrik Nilsson

5) Myller på trottoarerna av Karin Henriksson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det förlorade paradiset av Per Landin

2) De som har gått före oss av Henrik Nilsson

3) Vad står vi för? av PM Nilsson

4) Husbondens röst av Kristian Gerner

5) Reportage med dubbla måttstockar av Paulina Neuding

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...