VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Kroppar i rörelse

Av Bengt E Y Svensson

Renässansen var inte bara den tid då antikens kulturarv återuppväcktes. Den kom också att bli startpunkten för vad vetenskapshistorikerna kallar den vetenskapliga revolutionen.

 Dess början brukar sättas till 1543, då Nikolas Kopernikus verk Om himlakropparnas kretslopp gavs ut; dess slut till 1687 med publiceringen av Isaac Newtons Principia Mathematica. Även om många historiker idag sätter frågetecken för om man kan kalla ett förlopp för en revolution när det sträcker sig över halvtannat sekel, så är det ingen som ifrågasätter att det var en omvälvande tid inom vetenskap, då grunden lades för den förståelse av naturen som vi har idag och för dagens vetenskapssyn.

Ett antal personer har kommit att stå som ikoner och förgrundsgestalter för denna vetenskapliga revolution. Vid sidan av Kopernikus och Newton brukar särskilt Galileo Galilei nämnas. En som också måste framhållas är Johannes Kepler. Han kanske inte är så känd i bredare kretsar. Men han var astronomen som hade stora framgångar med att formulera lagarna för hur planeterna i vårt solsystem rör sig. Kepler gjorde det genom att matematiskt bearbeta de omfattande och noggranna astronomiska observationer som han tog över från Tycho Brahe, för övrigt också han en person som tillhör den vetenskapliga revolutionens portalfigurer.

För den som vill lära känna Kepler och dennes samtid bättre finns nu en liten fin, i god mening populärvetenskaplig bok i form av David K Loves Kepler and the Universe. Love är inte vetenskapshistoriker av facket, och inte heller astronom. Men han har ett gediget kunnande på området och en god förmåga att med enkla termer beskriva också komplicerade fysikaliska förlopp. Samtidigt kan hans bok kritiseras för en viss brist på historiskt djup; jag tar upp den kritiken nedan.

Astronomi är en av de äldsta (natur-)vetenskaperna, framsprungen ur behovet att förstå stjärnhimlen och de fenomen som utspelar sig där. Utifrån ett gediget bakgrundsmaterial från egyptier och babylonier kunde grekerna under sin storhetstid under seklerna före och strax efter början av vår tideräkning formulera en världssyn, som kom att stå sig i 1 500 år. Med en grund i bland annat Aristoteles naturuppfattning sammanfattade Klaudius Ptolemaios (andra århundradet i vår kalender) den grekiska kunskapen om solsystemet i en rätt invecklad geocentrisk modell med solen, månen och planeterna i rörelse kring jorden längs cirklar vars medelpunkt rör sig längs andra cirklar. Den ptolemaiska modellen uppfattades som en rent matematisk-geometrisk konstruktion, tillkommen för att kunna förstå och förutsäga himlakropparnas rörelse men inte nödvändigtvis som en modell för att återge någon bakomliggande verklighet. Det rådde nämligen i denna världssyn en rätt stor boskillnad mellan de mera praktiskt inriktade astronomernas strävan efter att ”återge fenomenen” och naturfilosofernas Aristotelesinspirerade föreställningar om hur det ”verkligen” förhåller sig. De senare ansågs för övrigt som tänkare mycket ”finare” än de simpla astronomiska praktikerna. Till bilden hör också att man inte gjorde större åtskillnad mellan astronomi och astrologi. Astronomerna/astrologerna kallades dessutom också matematiker; matematiken var ju deras främsta verktyg.

Sådan var föreställningsvärlden när Kopernikus förde fram sin heliocentriska modell för solsystemet. Det var mycket naturligare, ansåg Kopernikus i direkt konflikt med dåtidens vetande, att sätta solen i centrum, att det är runt denna som alla planeter rör sig snarare än runt jorden. Men tanken att nedklassa jorden till en planet bland de andra var bokstavligen som att svära i kyrkan. Det var inte bara direkt emot Bibelns ord, det var ju också helt absurt att föreställa sig jorden i rörelse. Hur skulle vi och fåglarna och luften då kunna hållas kvar på en jord som själv virvlar fram i rymden?

Till en början var det bara en handfull personer som tog Kopernikus idéer på allvar. Det gick dock bra att använda hans modell för att beräkna planeternas rörelse, för att ”återge fenomenen”. Att däremot föreställa sig att det ”verkligen” förhöll sig så var det bara några få som kunde godta.

Ett drygt halvsekel senare kom Kepler in i bilden. Han föddes 1571 i Weil der Stadt – idag en förort till Stuttgart – och började vid universitet i Tübingen i avsikt att bli teolog. Han blev dock snart så fascinerad av astronomi och av Kopernikus idéer att han istället valde att bli astronommatematiker. Delvis uppfattad som en som ”svär i kyrkan” blev han mer eller mindre tvingad att lämna sitt universitet för att ta upp en tjänst som matematiklärare och distriktsmatematiker i Graz, också med uppgift att årligen ge ut en almanacka med bland annat astrologiska förutsägelser för det kommande året. Här skrev han sin första bok, för övrigt en av de första böckerna efter Kopernikus som propagerade för den solcentrerade planetmodellen. Den kom 1596 med titeln Mysterium Cosmographicum. Här presenterade Kepler sin föreställning om solsystemets byggnad, grundad på den heliocentriska modellen. Vad han bland annat hävdade var att såväl planeternas antal – sex stycken då upptäckta – som deras banor kan beskrivas med hjälp av de fem regelbundna så kallade platonska kropparna, det vill säga tetraedern, kuben, oktaedern, dodekaedern och ikosaedern.

Efter några turer blev Kepler år 1600 anställd som assistent till Tycho Brahe, som då lämnat Danmark och blivit hovmatematiker hos kejsar Rudolf II i Prag. Förhållandet mellan Tycho och Kepler var delvis ansträngt, men de behövde varandra: Tycho behövde Kepler för att genomföra beräkningar som han själv inte klarade av, Kepler ville få tillgång till Tychos omfattande planetobservationer för att pröva sina hypoteser. När Tycho dog 1601 blev istället Kepler kejserlig hovmatematiker. Då fick han också, sedan några konflikter med Tychos arvingar kunnat lösas, tillgång till hela Tychos observationsmaterial.

Nu kunde Kepler mer eller mindre på heltid ägna sig åt att analysera Tychos planetdata. Ja, han hann liksom i förbigående också skriva ett arbete som grundlade den moderna optiken. Men det är i sitt verk Astronomia Nova från 1609 som han sammanfattade sin astronomiska analys och bland annat formulera sina berömda iakttagelser om planetrörelser, till exempel att planeterna rör sig i ellipser, inte i cirklar som alla sedan Platon och Aristoteles menat. Dessa keplerska lagar kom sedan att bli en utgångspunkt för Newton när denne formulerade sin teori för tyngdkraften. Kepler vågade också gå ett steg längre. Han spekulerar i vad planeternas rörelse beror på, vilka krafter som verkar, och trodde sig ha kommit en förklaring på spåren i de magnetiska krafter som alstras av en roterande sol. Även om denna tolkning inte håller – Newton skulle med sin lag för tyngdkraften 80 år senare ge den förklaring som än idag i huvudsak står sig – så var det Kepler som för första gången över huvud vågade sig på att alls ge en dynamisk förklaring av himmelska fenomen.

Loves bok tar oss vidare genom Keplers levnad med flytt från Prag först till Linz och sedan via Ulm – Einsteins födelsestad! – till Regensburg, där han 1630 avlider. Allt detta skedde medan det trettioåriga kriget rasade som värst. Detta kringflackande var i hög grad betingat av att Kepler som lutheran, men med kalvinistiska trosinslag, inte riktigt kunde finna en fristad någonstans. Boken beskriver också den beklämmande historien om hur Kepler måste rycka in för att försvara sin mor mot anklagelser om häxeri. Till Keplers öde hör också att bara fyra av hans tolv barn i två äktenskap överlevde barndomen. Han drogs för övrigt själv med hälsoproblem och med nedsatt syn – ett stort handikapp för en astronom! Alla motgångar till trots lyckades ändå Kepler göra färdigt vad han uppfattade som höjdpunkten i sin forskargärning. Det var de rudolfinska tabellerna – tillägnade just kejsar Rudolf – som med dittills oöverträffad noggrannhet kunde användas för att förutsäga planeternas lägen.

I mycket representerar Kepler övergången mellan den gamla och den nya tiden. Hans tänkande och hans skrifter bar starka drag av mysticism och religiösa övertoner. Det var nog bland annat därför som en spirande korrespondens mellan honom och hans samtida vetenskapliga gelike, Galilei, aldrig blommade ut. Trots att de båda var banerförare för Kopernikus lära, så var de i övrigt mycket olika: Galilei var pragmatiker med fötterna stadigt på jorden, Kepler lite av en mystiker och svärmare som tillät sig att spekulera. Och trots att de båda, mer eller mindre engagerat, också ägnade sig åt astrologi. De var i detta avseende de sista av de stora nydanarna under den vetenskapliga revolutionen som ägnade sig åt dylikt. Newton gjorde det aldrig. Mera som en kuriositet kan också noteras att bruket att kalla en kulturpersonlighet enbart med hans förnamn likaså var på väg att ta slut med Kepler: Han omnämns aldrig i historiebeskrivningarna som enbart Johannes – och inte heller Newton som enbart Isaac – medan både Tycho och Galileo är mycket vanligt förekommande.

Love är som jag redan nämnt inte astronom eller historiker av facket. Inte minst det senare märks. Hans beskrivning av rena fakta är visserligen, såvitt jag kan bedöma, oklanderlig. Men hans sätt att närmast urskillningslöst döma ut de idéer som Kepler hade, och som inte stått sig till våra dagar, som ”felaktiga” känns ohistoriskt; en historiker av facket skulle nog inte ha varit så kategoriskt whiggish som Love är när han ser historien helt mot bakgrund av vår nuvarande kunskap. Litet irriterande är det också att hans litteraturlista konsekvent bara ger nytryck, aldrig ens en hänvisning till när det upptagna verket kom ut första gången. Kanske kan detta förklaras av att Love i första hand vänder sig till en intresserad läsare som inte tidigare har fördjupat sig i den spännande tid boken behandlar. För en sådan tilltänkt läsare förhöjs också läsvärdet av att boken avslutas med en kort överblick över astronomins utveckling efter Kepler och fram till våra dagar.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) Jag är lagom tolerant av Thomas Engström

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Inga experiment av PJ Anders Linder

2) Vänstern krisar i väst av Lars Trägårdh

3) Jag är lagom tolerant av Thomas Engström

4) Är det kris för kvinnligheten? av Annika Borg

5) Historien går igen av Anders Fredriksson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...