VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Vänligt bemötande

Av Annagreta Dyring

Det händer att Europas auktoriteter överraskar. När Federica Mogherini, EU-kommissionär för utrikes- och säkerhetspolitik, apropå Europas flyktingar varnar för en humanitär kris, och när påven Franciskus myntar begreppet "den globala likgiltigheten", då går de längre än man i dessa sammanhang brukar. De använder ord som beskriver ett politiskt och mänskligt misslyckande och anklagar implicit sig själva.

Om de stora utmaningarna i flyktingfrågan handlar en ny italiensk bok med den provokativa titeln Prigionieri dell’Islam (Islams fångar). Undertiteln lyder (i översättning): ”Terrorism, migration, integration; Triangeln som förändrar vårt liv”. Boken utgår från sydeuropeiska erfarenheter och är skriven av journalisten Lilli Gruber. Till vardags leder hon debattprogrammet Otto e Mezzo i tv-kanalen La7. Nu har hon pejlat den stora immigrantkopplade samhällsrädslan, och talat med personer som i sina arbeten kommer frågorna nära: poliser, imamer, forskare, politiker, räddningspersonal och säkerhetsfolk.

För Italiens del var det inga större problem att hantera flyktingvågen på 1970- och 80-talen. Men successivt ökade trycket, och därmed också utmaningarna. År 2001 gjorde Lega Nord med stöd av en kardinal och en forskare ett utspel mot ett moskébygge och hävdade att tanken på integration var omöjlig. Samma år kom angreppen mot tvillingtornen i New York. Sedan följde olika islamistiska terrorangrepp i väst: Madrid, London, Paris, Bryssel… Hittills – november 2016 – har Italien inte drabbats av något dödligt, islamistiskt terrordåd inom sina gränser. Landet har ändå inte skonats; 2003 miste 19 italienska soldater livet i ett riktat terrordåd i Nasiriya (Irak), och 2009 skedde en sprängning i Milano, dock utan att något människoliv gick till spillo. Men terrorn hade fått fäste i Europa och frågetecknen kring orsakerna och förövarna blev allt fler.

Den franske islamkännaren och sociologen Olivier Roy, verksam vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens, har studerat radikaliseringen av unga i Europa. Roy är en stadig man som ger intryck av att ha tänkt färdigt. Hans bestämda uppfattning är att de ungas radikalisering inte startar i religionen. Enligt Roy börjar den med att dessa unga känner sig isolerade och rotlösa. Ofta rör det sig om andra generationens invandrare som släppt respekten för föräldrarnas religion. Om de i det läget får kontakt – ofta över nätet – med grupper som driver islamistiska idéer, grupper som påstår sig företräda ”riktiga muslimer”, då kan radikaliseringen gå mycket snabbt, menar han. I terrordåden ska de sedan vinna ära och evig berömmelse, medan de ger fingret åt samhällets säkerhetsåtgärder och inkompetensförklarar de institutioner som skulle skydda medborgarna. Olivier Roy menar alltså att radikaliseringen av dessa unga muslimer inte utgår från religionen, utan från ett socialt utanförskap som gör att individen sedan tyr sig till extremistiska nätmiljöer. Kopplingen till islam sker alltså sent i processen eller helt enkelt efteråt.

I det terrordrabbade Frankrike har det nyss förts en livlig debatt i detta ämne mellan Roy och hans tidigare kollega, statsvetaren Gilles Kepel, verksam vid det prestigefyllda Sciences Po i Paris. Kepel håller inte med Olivier Roy utan menar att det tvärtom är radikala muslimska grupper som redan från början skolar in sina adepter och fostrar dem till jihadister.

Vad säger då Olivier Roy om de nyanländas integration i Europas samhällen? Vad försvårar anpassningen, och vad underlättar? Roy svarar med att beskriva livsstilen och samspelet människor emellan i de små italienska samhällena. Där ser han en vardaglig hygglighet, som han säger är integrationens största tillgång. De spontana samtalen på baren, livet i gränderna och på torgen, slumpens otvungna möten och ett öppet bemötande av ”den andre”, allt detta präglar vardagen i Italiens mindre samhällen. Roy går såpass långt att han i denna livsstil ser en av anledningarna till att Italien haft jämförelsevis liten radikalisering och hittills ingen islamistisk terror.

Så hoppfullt det låter, en forskares uppvärdering av vanlig hygglighet. Så långt ifrån de stora politiska greppen man kan komma. Men han varnar samtidigt för situationen i Rom och Milano. Där har det bildats getton. Där är riskerna större.

Den analysen delas i allt väsentligt av Italiens statspolischef Claudio Galzerano. Denne lagens väktare har många år i yrket och anlitas inom den internationella kampen mot terrorismen. Det är en man med glimten i ögat, och man märker hur intervjuaren Lilla Gruber väntar sig något annat, något mera sammanbitet. Trots att han sympatiserar med Roys åsikt om religionens rent allmänt sekundära betydelse för radikaliseringen, menar han att det motsatta förloppet faktiskt också existerar, det vill säga religiöst driven radikalisering. ”Om den unga personen är van vid en strikt version av islam som helt präglar den egna vardagen, kan det vara svårt att fortsätta i samma stil i ett sekulariserat samhälle”, säger Galzerano. Då kan Kalifatet framstå som en lockande idé, eftersom det utlovar en framtid helt präglad av islam. I Italien hade (fram till mars 2016) 93 foreign fighters rekryterats. (Motsvarande siffra för Sveriges del beräknas till runt 300.)

Och vad vet vi egentligen om flyktingarna som kommer? Galzerano, som sitter på siffror om kriminaliteten bland flyktingarna, tar avstånd från ryktet att terroristerna skulle komma in i Europa med flyktingströmmarna. År 2015, berättar han, fanns det grund för att utreda fyra fem flyktingar som potentiellt suspekta.

Den siffran kommer upp då Lilli Gruber talar med ett par män i den italienska säkerhetstjänsten. Deras uppfattning är klar: ”En terrorist är en investering, en tränad, indoktrinerad resurs, en färdig soldat. Den skickar man inte på en överlastad gummibåt över havet.”

Mycket kan förbättras i samhället, säger de. ”Vi behöver religiös tolerans på flera plan, fler muslimer i samhällets beslutande församlingar och lagstadgad transparens i moskéernas verksamhet”. I nästa andetag nämner säkerhetsmännen påven Franciskus agerande. ”Hans resa till Centralafrikanska republiken 2015 hade en avväpnande betydelse i ordets rätta bemärkelse.”

Avväpnande i en annan bemärkelse är den eleganta ”omslagspojken” Izzedine Elzir, imam i Florens. Han utstrålar modernitet och säger stolt att muslimerna började komma till Florens på 1970-talet och att de nu har hunnit bli 130 000 till antalet. Vi vill leva i kulturell balans, fortsätter han, vi måste undervisa våra ungdomar om trons kulturella uttryck. Vi bor ju i ett sekulariserat land som kulturellt sett är katolskt. ”Vi behöver mer interaktion istället för integration.” Ett par unga kvinnliga studenter dyker upp, och nu kommer man in på kvinnornas villkor inom islam. I den här gruppen har lagen om månggifte ingen uppbackning, och någon förtjusning märks heller inte inför texten som säger att mannens arv ska vara dubbelt så stort som kvinnans, eftersom mannens lott ska vara att försörja en familj. Reglerna, summerar Lilli Gruber, har männen skapat, och det ankommer på kvinnorna att finna undantagen.

Sedan en tid tillbaka kommer återigen en stadig ström av flyktingbåtar över Medelhavet till Italien, och räddningsaktioner ute till havs pågår varje dygn. Matteo Renzi, Italiens premiärminister, kräver en bredare europeisk solidaritet i flyktingfrågan och ett ökat EU-stöd till det italienska mottagandet. Men detta är nu inte den enda italienska utmaningen; landet skall nu i december folkomrösta om Renzis stora politiska projekt, en ny konstitution. Han har spelat högt och satsat all sin prestige på detta, och nu måste han hantera utfallet. Beppe Grillo, ledaren för det oberäkneliga missnöjespartiet 5-stjärnerörelsen, har fullt upp med att hålla sina lärjungar på mattan, medan företrädarna för högerpartiet Lega Nord sticker upp och braverar med sin främlingsfientlighet i olika utspel.

I den lilla hamnstaden Augusta på Sicilien besöker Lilli Gruber den italienska marinens korvett Comandante Bettica, ett av många fartyg som deltar i räddningsarbetet till havs. Flyktingstatistiken är plågsam att ta in. Under åren 2014 och 2015 drunknade över 7 000 flyktingar i Medelhavet, de grekiska kustområdena inräknade. Under 2015 kom över en miljon flyktingar över havet till Europa, varav 153 852 till Italien och resten till Grekland. Mellan mars månad 2015 och samma tid 2016 grep den italienska polisen över 600 människosmugglare på Sicilien. ”Det var småfiskarna”, säger hamnpolisen. ”De stora simmar lugnt i helt andra vatten.”

I samma hamn träffar författarinnan en hjälparbetare som heter Ahmed. Hans berättelse vittnar om smugglarnas hänsynslöshet. Unga flickor är extremt utsatta, säger han. De övertalas att säga att de är över 15 år och kommer på så sätt inte till de strängt bevakade barnavdelningarna i mottagningssystemet. När de väl passerat incheckningen väntar smugglarna på dem. De förs bort och tvingas till prostitution, det vill säga att ”betala för biljetten”. Det kan handla om upp till 40 000 euro. Ren slavhandel, säger Ahmed, de blir aldrig fria. ”Och vi i väst, vi utnyttjar dem, för att sedan skrika och gorma på immigrantströmmarna som hotar vår kultur.”

Lilli Gruber avrundar boken med att peka på kraften i olydnaden, i den spontana förmågan att tänka utanför boxen. Det är både klokt och provokativt – och aktuellt. En borgmästare i Syditalien har väckt stor uppmärksamhet för sitt udda sätt att ta sig an flyktingarna. Av reaktionerna att döma får man inte tänka hur fritt som helst, även om resultatet är positivt.

Borgmästaren ifråga heter Domenico Lucano. Han styr i Riace, en liten kuststad i Kalabrien, och har sedan några år skapat ett genomtänkt mottagande för immigranter. Trakten är en avfolkningsbygd. Lucanos modell är egentligen ingenting halsbrytande. Tomma hus i centrum rustas och erbjuds till de nyanlända, som sedan får jobba med byggnadsvård, hantverk och jordbruk, eller med att försköna byns yttre miljö och strandområde.

Kommunen får 35 euro per dag och flykting ur den statliga integrationsbudgeten. Summan ska täcka kommunens kostnader för bostäder, sjukvård och skola samt jobbträning, språkträning och jobbkontakter. Ur samma pott tas bidraget till flyktingarnas direkta levnadsomkostnader, högst 250 euro/månad/person. Då statsbidragen alltid kommer i efterskott, förskotterar kommunen detta privata stöd genom att dela ut bonussedlar; en lokal ”valuta”, som endast gäller inom Riace. Ett statligt lönebidrag på 700 euro/månad gäller för immigranterna som fått ett arbete. I Riace bor idag runt 2 000 personer, varav drygt 400 flyktingar. Skolan har räddats, alltfler arbetstillfällen dyker upp, och folk återvänder.

Vid infarten till Riace står skylten ”Paese dell’Accoglienza”, ”Den mottagande byn”, som ett kaxigt politiskt statement. Ordet accoglienza innefattar inte bara det fysiska mottagandet. Det står också för acceptans, tillåtelse och inkludering.

Av dokument, filmer och reportage att döma är stämningen god; immigranterna trivs, och de äldre i stan säger sig inte ha mycket med de nyanlända att göra, men att de heller inte störs av dem. Inte helt oväntat finns det också motstånd mot modellen. Främlingsfientliga grupperingar – ”de vanliga okända” – har hotat Lucanos närmaste man till livet, och bilar har bränts. I det fattiga Kalabrien är n’dranghetan en maktfaktor och kräver att så förbli. Några mil från Riace pågår tomatskörden där hundratals flyktingar lever och arbetar under förödmjukande former.

Hittills har runt 7 000 flyktingar passerat Riace. Lucanos arbete har väckt uppseende, även internationellt. Nyss utnämndes han till ”En av världens 50 mest betydande personer” av tidningen Fortune, och nu har påven kallat honom till ett internationellt möte om flyktingars integration.

Reaktionerna på upphöjelsen är delade. Att en enkel före detta lärare på vischan blir så hyllad för sina initiativ, och dessutom på ett politiskt laddat område, det skapar en viss uppståndelse. Pressen bevakar ivrigt, medan reaktionerna i de övre politiska luftlagren är ojämna. Talmannen Laura Boldrini stöttar projektet, och andra byar i trakten funderar på att följa Riaces exempel. Samtidigt har politiker börjat kolla regelverket. Idén med lokal valuta är inte godkänd formellt, och nu ifrågasätts den öppet.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) Jag är lagom tolerant av Thomas Engström

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Inga experiment av PJ Anders Linder

2) Vänstern krisar i väst av Lars Trägårdh

3) Jag är lagom tolerant av Thomas Engström

4) Är det kris för kvinnligheten? av Annika Borg

5) Historien går igen av Anders Fredriksson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...