VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Det förlorade paradiset

Av Per Landin

På senare år har det glesnat i den gamla DDR-litteraturens led. Den ene efter den andre - Heiner Müller och Christa Wolf, Stephan Hermlin och nu senast Hermann Kant - har lämnat det jordiska med mer eller mindre skamfilade rykten på grund av Stasisamröre. Ändå lever minnet av dessa diktare som, mänskligt och litterärt, ansåg sig företräda den bättre tyska staten och blev sitt lands dåliga samveten.

En som fortfarande finns mitt ibland oss är visdiktaren Wolf Biermann, som redan 1976 under uppmärksammade former (”Die Ausbürgerung”) utestängdes från DDR och som har tillbringat de senaste fyrtio åren i sin gamla hemstad Hamburg. Lagom till åttioårsdagen har tiobarnspappan skrivit en självbiografi vars uppfordrande titel är hämtad från en av hans kända sånger: ”Vänta inte på bättre tider!” Boken är på nästan 600 sidor, bygger på hundratals dagböcker och runt 30 000 sidor ur Stasiarkiven.

Utan att på något sätt ha hört till Biermanns trängre krets var han ändå en fixstjärna och samtalspartner när jag började intresse mig för östtysk litteratur. Biermann kallades på den tiden en östtysk Bob Dylan, men framförallt var det den ironiska traditionen från Heinrich Heine som han utvecklade och gjorde till sin. Självupptagen och trotsigt politisk var hans framtoning, ibland bullrande vulgär, vilket inte hindrade att den ande som här talade var så betvingande genuin att man fick känslan att hela det tyska 1900-talet talade när sångerna vällde ur hans lilla kropp.

Trots att Wolf Biermann föddes under svåra förhållanden hade han från första stund en stor livsaptit, en optimism och förmåga att bejaka livet. Föräldrarna var båda partianslutna kommunister, fadern Dagobert dessutom av judisk börd. 1937, när Wolf var fyra månader gammal, greps pappan av Gestapo och anklagades för högförräderi. Även mamman förhördes och fick under tiden amma sonen. Pojken tog sina första steg under ett besök hos pappan i fängelset innan denne så småningom, utan ett avskedsord, försvann med ett av deportationstågen österut. I februari 1943 dog eller dödades pappa Biermann i Auschwitz. Detta var och är ”die heillose Wunde” (det oläkta såret) i Wolf Biermanns liv: ”Jag var sex den gången. Och jag har förblivit så gammal under hela mitt liv.”

Samma år upplevde han bombningen av Hamburg under ”Operation Gomorra”. Han höll sin mamma i handen i skyddsrummet, såg det barbariska fyrverkeriet över Elbestaden, asfalt som kokade och hela kvarter som låg i ruiner. Tiotusentals människor brändes till döds. Wolf knöt näven i fickan och lovade att aldrig mer vara rädd. Han lovade också sig själv att fullfölja sin pappas livsverk, eller som han uttryckte det i balladen om Oma Meume i Hamburg: ”O Gud, låt kommunismen segra!”

När man läser dessa sidor förstår man också varför Wolf Biermann redan som sextonåring, strax före det stora arbetarupproret i Östberlin 1953, flyttade till Tyska demokratiska republiken. Tanken var att ynglingen skulle delta i uppbyggandet av det nya, antifascistiska Tyskland, och för honom syntes arbetare- och bondestaten slumra på enorma möjligheter. Till saken hör, vilket Biermann i all korthet berör, att hans mamma redan under åren i KPD (tyska kommunistpartiet) hade blivit nära vän till Margot Feist, som skulle gifta sig med Erich Honecker och bli en av landets mäktigaste – och mest hatade – personer. Man får förmoda att hon som utbildningsminister höll sitt vakande öga över Wolf.

Biermann inledde sin karriär med att läsa ekonomi vid Humboldtuniversitetet. Efter att grundligt ha studerat Brechts pjäser lyckades han få företräde hos dennes hustru, Helene Weigel, och anställdes som regiassistent på Brechtteatern Berliner Ensemble. Sedan tog han fram gitarren och försökte, inspirerad av Brecht, Heine och François Villon, skriva egna visor i agitpropstil, och så sent som 1961 försvarade han uppförandet av Berlinmuren som ”en räddning i yttersta nöd”. Ryktet om hans musikaliska talang gjorde att han blev inbjuden till Hans Eisler, som hade komponerat den östtyska nationalsången ”Auferstanden aus Ruinen”. Eisler följde misstroget sin unge ”maestros” oborstade gitarrspel för att till sist på sjungande wienerdialekt utbrista: ”Schenial!”

En annan gynnare var ordföranden i konstakademin, Stephan Hermlin, som 1962 inbjöd till en serie lyrikaftnar med unga östtyska poeter på Berliner Ensemble. I en av visorna (”An die alten Genossen”) kritiserade Biermann de äldre kommunisterna för att svika de ”kommunistiska idéerna” genom sin ”totalitära praktik”. Orden kom inte från högern i väst utan från en ung kommunist av bästa proletära familj, vilket gjorde dem svårare att avfärda. Biermann hade inspirerats till dem av en annan regimkritiker, Robert Havemann, som också hade lidit under Tredje riket och från ett marxistiskt perspektiv sett hur utopin förfelades.

Biermanns öppna kritik av SED:s maktanspråk gjorde att han snart förbjöds att uppträda offentligt i DDR och fråntogs sin partibok. Margot Honecker sökte upp honom i våningen för att få honom på bättre tankar: ”Wolf, om du bara tog ditt förnuft till fånga, så skulle du kunna bli vår störste diktare!” Det blev han på sätt och vis ändå, åtminstone blev han i Västtyskland den i särklass mest omtalade DDR-dissidenten. Till den mytomspunna våningen på Chausseestrasse 131 drogs inte bara östtyska kulturarbetare, utan också utländska celebriteter (Joan Baez och Allen Ginsberg) och en kö av västjournalister. En av dem var Expressens Jan Mosander, vars intervju förorsakade ett mindre gräl mellan vännerna Biermann och Havemann om vilken tysk diktatur, den bruna eller röda, som var värst.

Efter SED:s beryktade sjätte plenarsammanträde 1965 fick det östtyska filmbolaget DEFA hela sin årsproduktion indragen och flera författare tystnade. Wolf Biermann blev nu persona non grata i DDR. Ändå valde han att stanna kvar i DDR för att ingjuta mod hos oppositionen. ”Du låt dig ej förhärdas/ i denna hårda tid” var bevingade sångrader som spreds underjordiskt i DDR, i den mån inte skivorna och böckerna distribuerades av Klaus Wagenbachs vänsterförlag i Västberlin.

Stora delar av vänstern i Västeuropa såg i Biermann symbolen för en mera frihetlig, human socialism, och själv framhärdade han i att han levde i ”detta bättre land”. Han fick stor uppmärksamhet i västliga medier och det i sin tur bidrog till att regimen i DDR drog sig för att inskrida mot honom. Det hindrade, enligt vad Biermann skriver i boken, inte Stasi från att vid åtminstone ett tillfälle försöka köra ihjäl honom och även koppla ur bromsen på hans bil.

Hösten 1976 beslutade sig partikamraterna i det bättre landet för att göra sig av med den obekväme på ett mindre brutalt sätt. Mot all förmodan gav man Wolf Biermann tillåtelse att resa till en konsert i västtyska Köln, bara för att tre dagar senare meddela att han inte längre var välkommen tillbaka. Denna så kallade ”Ausbürgerung” väckte bestörtning i både öst och väst och blev början på en utvisningsvåg som den östtyska kulturen aldrig hämtade sig ifrån.

Sina bästa, poetiskt mest slagkraftiga visor skrev Biermann utan tvekan under det svåra årtiondet före utvisningen. Åtskilliga av dem ackompanjerar även prosatexten i boken. Men utan DDR, utan motståndet från detta land som han ville reformera lika grundligt som Luther på sin tid hade reformerat den katolska kyrkan, klingade mycket av det han gjorde tomt (även om Stasi fortsatte att hålla ett öga på honom även i väst).

Det skulle dröja till efter murens fall innan han i samband med mottagandet av Büchnerpriset tog tillfället att kritisera de DDR-författare som hade spelat under täcket med Stasi. Då hade han läst sina Stasiakter och förstått att hans subversiva samtal, alla hans DDR-kritiska sånger och otaliga samlag genom åren, hade spelats in och noga utvärderats av flera hundra medarbetare i Stasihögkvarteret på Normannenstrasse. Stasi var verkligen hans Eckermann – de visste nästan mer om hans liv än vad Wolf Biermann själv gjorde.

En dubiös figur som Biermann personligen avslöjade var Sascha Anderson (”Stasi-Sascha Arschloch”) som länge hade varit Stasis informatör i den underjordiska lyrikscenen i DDR. Otaliga är de namn på vänner och fiender som passerar revy i hans omfångsrika – och ibland lite mångordiga – återblickar. Christa Wolf och Heiner Müller respekterar han trots deras Stasisamröre. Porträttet av den för tidigt avlidne Jürgen Fuchs, som sannolikt fick sin dödliga cancer av radioaktiv strålning i Stasihäktet, är fyllt av både helig vrede och kärlek. Betydligt svalare är omdömena om diktargurun Stephan Hermlin och den böjlige advokaten och Stasiinformatören Gregor Gysi, det vill säga den man som efter murens fall blev ledare för det östtyska enhetspartiet SED:s efterföljare PDS/Die Linke. Och av alla de tvåhundra personer som under åren hade lämnat uppgifter om honom till Stasi är det bara en, en okänd kvinna, som har haft modet att skriva till honom och be om ursäkt.

Idag är den gamle hanseaten hedersmedborgare i Berlin och även hedersdoktor vid Humboldtuniversitetet. I slutet av memoarerna skriver han om hur han i mitten av 1980-talet, under stort motstånd och inre kamp, övergav sin kommunistiska barnatro. Han erinrar sig de antifascistiska stämningarna efter kriget, drömmarna som mängde in sig i den förtvivlan han samtidigt kände, och sedan besvikelsen när föresatserna blev tomma ord i DDR.

Enligt Wolf Biermann är den borgerliga demokratin, trots sina brister, det samhällsskick under nittonhundratalet som har bidragit till minst omänsklighet. Hur många som lyssnar på honom idag ska man låta vara osagt. De som inte vill lyssna kommer nog ändå att tvingas göra det, eftersom det är en fråga som angår dem. Biermann kan tryggt överlämna sina minnen till dem som alltjämt drömmer om ett rött paradis på jorden, fastän historien visar att alla sådana försök har slutat i massmord och mänskligt elände.

Mest lästa just nu

1) Lär er smäda av Fredrik Johansson

2) Det förlorade paradiset av Per Landin

3) Ett resonemangsäktenskap av Bengt G Nilsson

4) De som har gått före oss av Henrik Nilsson

5) Myller på trottoarerna av Karin Henriksson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Alla krig är onda, men ondast är inbördeskriget av Mauricio Rojas

2) Husbondens röst av Kristian Gerner

3) Vad står vi för? av PM Nilsson

4) Inga experiment av PJ Anders Linder

5) Lär er smäda av Fredrik Johansson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...