VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Mitten som försvann

Av Katrine Marçal

Nick Clegg kan inte släppa tanken på att det som hände honom själv på något sätt var symboliskt. Hans eget politiska magplask måste ha varit något mer än vad det såg ut som. Det kan inte bara ha varit att han råkade halka på den välkänt glashala trampolinen.

Hans resa från positionen som Storbritanniens mest populära politiker till att förlora alla utom åtta av liberaldemokraternas parlamentsplatser kan inte bara ha varit ett resultat av politiska felbedömningar. Magplasket måste ha betytt något annat. Ett omen om ett större skifte.

Liberalismens död i Västerlandet, till exempel.

De brittiska liberaldemokraternas tidigare ledare Nick Clegg har skrivit boken: Politics. Detta är hans tes. Och den är betydligt rimligare än vad den låter när man skriver ut den såhär.

När Storbritannien gick till val 2010 var det politiska landskapet välkänt. En trött sosseledare stod mot en ung konservativ som sa att han var modern. Han tyckte att folket skulle ge honom en chans. Men David Cameron vann aldrig en majoritet mot Gordon Brown.

Det var nämligen i denna valrörelse som britterna bestämde sig för att testa något nytt: en sådan kontinental nymodighet som en partiledardebatt i tv.

Detta hade aldrig förekommit tidigare. I Storbritannien sker den politiska debatten i parlamentet. Premiärministern och oppositionsledaren står på varsin sida av kammaren i underhuset och skriker på varandra. Deras respektive parlamentsgrupp är placerad bakom dem likt två kostymklädda hejarklackar. Ledamöterna får inte klappa i händerna. Istället slår de sig på knäna, viftar med papper och gör apliknande ljud. Winston Churchill gjorde med avsikt rummet mindre. När underhuset behövde byggas upp igen efter Luftwaffes bomber tyckte premiärministern att det var lika bra att konstruera en lokal där alla ledamöter inte fick plats. Det skulle skapa den rätta stämningen, enligt Churchhill.

Trångt är det onekligen.

För att inte tala om skrikigt.

En av de roligare passagerna i Nick Cleggs bok beskriver hur han själv tvingades hålla ett anförande samtidigt som Jack Straw, den tidigare socialdemokratiske utrikesministern, grimaserade vilt framför honom. Jack Straw räknade om och om igen upp det antal sexpartner som pressen påstod att Nick Clegg hade avverkat på sina fingrar (30 för den som undrar), allt för att störa honom.

Så kan en mogen västerländsk demokrati också fungera.

2010 skulle det i alla fall bli televiserad tv-debatt. Istället för att två personer står mot varandra i ett trångt rum skulle tre personer stå bredvid varandra på en stor scen och detta var Liberaldemokraternas stora möjlighet.

Att vara det tredje partiet i ett majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar är inte lätt. Liberaldemokraterna kom alltid i kläm mellan de stora elefanterna: Tories och Labour. Men nu stod Nick Clegg på scenen i gul slips som David Camerons och Gordon Browns jämlike. Och han sa, om sina motparter: ”Ju mer de attackerar varandra, desto mer låter de likadant.”

Plötsligt var Nick Clegg mer populär än Winston Churchill. Landet drabbades av ”Cleggmania”.

Nick Clegg noterar klokt i sin bok att hans framgång i debatten paradoxalt nog handlade mycket om att han lyckades appellera till just det populistiska monster som fem år senare skulle komma tillbaka och äta både honom och det mesta han stod för levande. Han hade i valrörelsen 2010 framställt Liberaldemokraterna som alternativet till den etablerade ordningen. Röstade man på honom, skulle man få en ny typ av politik eftersom den gamla ordningen var korrupt. Detta var exakt hur nationalisterna i Skottland senare skulle komma att argumentera. Och kanske än mer ödesdigert: det var samma idé som det främlingsfientliga UKIP skulle lyckas så väl med att sälja sin variant av.

Just nu var det dock Nick Clegg som red den populistiska hästen.

Liberaldemokraterna gick starkt framåt i valet och David Cameron blev tvungen att gå i koalition med Clegg. Liberaldemokraternas ledare blev vice premiärminister och gjorde sig därmed omedelbart till ovän med stora delar av sin väljarkår: de hade ju röstat på förändring, inte på koalition med de i breda läger så hatade konservativa.

Själv blev Nick Clegg placerad i ett gudsförgätet kontor med en enda egen tjänsteman. Därifrån försökte han hitta en roll i ett land ovant vid koalitioner. Han fick sin laptop beslagtagen av säkerhetsskäl och upptäckte snabbt att regerande i Storbritannien i hög grad fortfarande sker med penna och papper. Arbetsbördan var omöjlig att förena med familjeliv. Han började röka igen och blev med egna ord ”tjock”. En kvällstidning fångade honom på bild på badstranden i Spanien. Rubriken blev: ”Vem åt upp all paella?”

Nick Clegg skaffade sig så småningom en roddmaskin till kontoret och började träna kickboxning klockan sex på måndagar. Han försvarar sitt beslut om att gå i koalition med de konservativa. Utan Liberaldemokraterna hade Storbritannien inte gett de homosexuella rätt att gifta sig, eller fått till stånd några skattelättnader för låginkomsttagare. Hursomhelst: vad var en koalition om inte just den nya kompromissinriktade politik som Liberaldemokraterna trodde på? Problemet var att de konservativa inte hade samma inställning. De tog varje chans att utnyttja, attackera och sedan skylla på Liberaldemokraterna. Nick Clegg uttrycker förundran över den stora onda Torymaskinen. Samtidigt framställer han den främste representanten för detta maskineri, finansminister George Osborne, som rätt sympatisk. George Osborne är på något sätt ärlig i hela sin intrigerande skvallriga uppenbarelse.

Premiärminister David Cameron är däremot relativt osynlig i boken. Det enda riktigt chockerande avslöjande som Clegg kommer med är att Cameron inte en enda gång tog initiativ till en strategisk diskussion om Storbritanniens förhållande till EU inom regeringen. Camerons ödesdigra beslut om att hålla folkomröstning om brittiskt medlemskap i EU verkar med andra ord ha kommit till enbart utifrån taktiska överväganden. Det handlade om att Cameron ville blidka högerflanken i sitt eget part. Därmed blev han premiärministern som tog Storbritannien ut ur EU. Av misstag. En av vår tids mer flagranta politiska felkalkyleringar.

Den får Nick Cleggs egna misstag att framstå som rätt oskyldiga.

Avsnitten där han reflekterar över vad han gjorde fel hör till bokens mer intressanta. Han backade från Liberaldemokraternas vallöfte om att inte höja universitetsavgifterna och han tvingade fram en för tidig folkomröstning om det brittiska valsystemet.

Debaclet om universitetsavgifter gjorde att Nick Clegg i en opinionsmätning visade sig vara ”mindre populär än Djingis khan”. Men folkomröstningen om valsystemet var politiskt allvarligare. Att förändra det brittiska valsystemet till att bli mer proportionerligt har varit Liberaldemokraternas viktigaste reformförslag i åratal. Nick Clegg sjabblade bort det. Allt hamnar dock i skuggan av vad som hände den 23 juni i år. Folkets beslut att gå ur EU var den största chocken i det brittiska politiska systemet sedan Winston Churchill förlorade valet 1945.

Det var också dödsstöten för så mycket av det som Nick Clegg tror på.

Han och Liberaldemokraterna har representerat det öppna, internationella och Europavänliga i Storbritannien. Högerpressen älskade att trycka till Clegg med det faktumet att ”hans fru var europé” (han är gift med den spanskfödda advokaten Miriam Gonzalez). Men Nick Cleggs politiska engagemang kommer också ur en tro på rationalitet, förnuft och kompromisser. Allt det som spolades bort under den vilda, känslostyrda och faktabefriade folkomröstningskampanjen. Liberaldemokraterna var mitten i brittisk politik och det var mitten som försvann. De konservativa låter idag som det främlingsfientliga UKIP och Labour som en marxistisk sekt. Det är därför som Nick Clegg faktiskt har en poäng när han diskuterar sitt eget katastrofala valresultat 2015 som ett förebud om vad som komma skulle.

Bokens avslutande del handlar om liberalismens framtid. Den kan sammanfattas ungefär såhär: ”Ni trodde inte att vi var något särskilt, men ni kommer att sakna oss när vi är borta.”

Det har han nog rätt i.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Det tar tio år av Nils Lundgren

3) Alternativ feminism av Eli Göndör

4) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

5) Ett förvirrat Europa av Fredrik Erixon

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Inga experiment av PJ Anders Linder

2) Vänstern krisar i väst av Lars Trägårdh

3) Jag är lagom tolerant av Thomas Engström

4) Är det kris för kvinnligheten? av Annika Borg

5) Historien går igen av Anders Fredriksson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...