VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Min bror och jag

Av Håkan Arvidsson

Det hör inte till vanligheterna, vare sig i historien eller inom politiken, att ett brödrapar gör politisk karriär, når de högsta maktpositionerna i samhället och röner samma bittra öde, att falla offer för lönnmördares försåt.

 Jag kan bara erinra mig två sådana brödrapar och de skils åt av mer än 2 000 år. Det ena är naturligtvis bröderna John och Robert Kennedy, där den ene, John, faktiskt blev president, och mördades under ämbetsperioden. Den andre, Robert, var på god väg mot samma ämbete när också han sköts till döds.

Det andra brödraparet är Tiberius och Gajus Gracchus i antikens Romerska republik. Bägge bröderna Gracchus gick en tragisk framtid till mötes. Tiberius, som var den äldre, mördades av politiska motståndare inom den romerska senatsaristokratin under ett försök att bli omvald till folktribun. Brodern Gajus, som fortsatte Tiberius arbete med att reformera den romerska jordfördelningen, lät sig mördas av sin slav under ett försök att undfly samma senatsgrupp som mördat hans bror. Det ena var ett mord, det andra ett framtvingat självmord.

Båda dessa brödrapar ägde en karismatisk aura och en folklig appell som gav dem ett övertag gentemot sina samtida konkurrenter. De lyckades genom sin utstrålning, charm och organisatoriska förmåga ställa konkurrenterna offside och i det närmaste vapenlösa. Båda brödraparen disponerade stora ekonomiska tillgångar. Bröderna Gracchus tillhörde den plebeijska nobiliteten och kom från en av det dåtida Roms mest ansedda familjer – den Scipionska ätten. Kennedyfamiljen disponerade en enorm familjeförmögenhet, som grundlagts av fadern Joseph Kennedy. I samhällen där ekonomisk ställning och släktrelationer spelar en avgörande roll som nycklar till maktens skattkammare var båda brödraparen rikligt utrustade.

Här slutar emellertid likheterna. Medan Graccherna företrädde en markant opposition mot det härskande senatspartiet, med omfattande och djupgående förändringar av både ekonomisk och politisk karaktär på programmet, tycks bröderna Kennedy inte på något påtagligt sätt ha skilt sig från det sociala skikt ur vilket de kom.

Mordet på John Kennedy framställs å ena sidan som ett politiskt mord, men å andra sidan sägs detta politiska mord vara utfört av en förvirrad särling som saknade varje form av genomtänkt politiska agenda. Lee Harvey Oswald var en social outcast och enligt Warrenkommissionens vedertagna utredning utförde han mordet på presidenten av personliga skäl – oklart vilka. Oklarheten har lett till en uppsjö av alternativa konspirationsteorier om bakgrunden till morden.

Robert Kennedys mördare är välkänd och togs på bar gärning. Sirhan Sirhan, som mördaren hette, var palestinier och skall ha utfört mordet på grund av Robert Kennedys stöd till staten Israel. Det är säkert korrekt. Det finns ingen orsak att ifrågasätta mördaren, men kanske motivet. Så gott som varje amerikansk politiker med inflytande stöder, nämligen helhjärtat staten Israel, så varför skjuta just Robert Kennedy?

Robert Kennedys politiska bana var brokig och slingrig. Han startade långt ute på högerkanten som kommunistjägaren Joseph McCarthys hjälpreda och förblev honom trogen, nästan ända fram till hans fall. Robert räddades dock från att dras ned i avgrunden. I sista minuten hoppade han, på sin fars inrådan, av den sjunkande skutan. Men personligen förblev han vän med senatorn från Wisconsin livet ut. Hans fortsatta utveckling avvek emellertid inte från det amerikanska 1950-talets antikommunistiska ideal. Han hyste ingen förståelse för afroamerikanernas kamp, hatade Martin Luther King, och hans inställning till arbetare var genomgående föraktfull. Robert Kennedy var i likhet med sin äldre bror, presidenten, närmast besatt av tanken på att lönnmörda Castro och låg bakom flera misslyckade mordförsök. Han var djupt religiös, bad fem gånger om dagen och tålde inte homosexuella. Larry Tyes biografi döljer inget av hans långa syndaregister. Den ger bilden av en politiker och en människa som, när han siktat in sig, fullföljde sin uppgift med monoman energi. Sålunda drev han en kampanj mot amerikansk fackföreningsrörelse och i synnerhet mot transportarbetarnas ledare, Jimmy Hoffa, som antog närmast bisarra proportioner.

I det juridiska krig med Hoffa som han förde i egenskap av justitieminister, engagerade han 16 advokater, ställde Hoffa inför ”rannsakningsjury” 15 gånger, genomförde 207 timmars förhör, hade 30 FBI-agenter och ett hundratal funktionärer anställda för att utreda varje ekonomisk transaktion i Hoffas verksamhet, men utan att kunna visa att mannen olovligt tagit ett öre ur fackets kassa. Det var ett totalt misslyckande som enbart stärkte Hoffas ställning som facklig ledare och som slutgiltigt gav Robert Kennedy rykte som en hänsynslös politiker.

Larry Tye hävdar att Robert, efter brodern Jacks död, gick in i en djup depression – en depression som bland annat ledde till en allvarlig politisk omorientering. Robert Kennedys politiska värderingar ändrade karaktär och han gled, menar Tye, ganska långt ut på den vänsterliberala kanten. Guldgossen upptäckte att det fanns misär och fattigdom i USA, att arbetarna och de svarta inte levde på samma nivå som han själv, att det krig i Vietnam som han och brodern sått fröet till, skördade liv utan att leda till någon framgång. När han därför kom ut ur depressionen var det med en mer vänsterliberal profil. Han ställde sig kritisk till Vietnamkriget och solidariserade sig med de svartas kamp för medborgerliga rättigheter. Jag har svårt att bedöma hur djupgående hans omvändelse faktiskt var. Tye bedyrar, men i ganska svävande ordalag, att det var en ny, reformerad Kennedy som trädde ut ur sin högt vördade storebrors skugga och inledde en självständig politisk karriär. Jag har svårt att bedöma Tyes argumentation angående djupet av denna metamorfos. Att det skedde en strömkantring i Robert Kennedys hållning står klart, men jag har en gnagande känsla av att Tye tenderar att överdriva den.

På en punkt förändrades emellertid inte den unge Kennedy. Hans personlighet och politiska handlag präglades även i fortsättningen av hänsynslös effektivitet, enveten beslutsamhet och stor lojalitet mot vänner, förebilder och i synnerhet mot fadern. Tye skriver att Robert när han närmade sig fadern, som satt som en rullstolsbunden grönsak efter en massiv stroke, närmast gick upp i givakt. Den sonliga respekten förblev livet ut grundmurad.

När Robert Kennedy efter viss tvekan beslöt sig för att ställa upp som kandidat till presidentposten 1968, tycks en av de viktigaste drivkrafterna ha varit hans hat mot Lyndon B Johnson, vicepresidenten som blivit president efter Jacks död och som med enastående lojalitet fullföljt broderns politik, trots att den knappast rimmade med Johnsons egna värderingar. Vad som låg bakom Roberts glödande hat mot Johnson är en gåta och Tye lyckas inte skingra den. Han gör heller inga överdrivit stora ansträngningar i ämnet.

Klart är emellertid att det ur vissa synpunkter var en pånyttfödd Kennedy som stormade fram mot nomineringen som demokraternas presidentkandidat sommaren 1968. Han krävde omedelbara förhandlingar för att få slut på kriget i Vietnam och han lät förstå att han önskade en ny satsning i kampen mot fattigdomen. I det närmast febrigt överhettade klimat som rådde i USA under slutet av 1960-talet blev Robert Kennedy snabbt en ikon inom den unga generation som stod inför att kallas till krigstjänst i ett litet och avlägset land i Asien – ett land varom de flesta amerikaner visste litet eller ingenting. Han drev sin kampanj med samma effektivitet och beslutsamhet som han visat när han organiserat broderns seger i presidentvalet åtta år tidigare och det råder knappast något tvivel om att han kunde ha blivit ny president om inte ett antal finkalibriga kulor stoppat hans marsch mot Vita huset.

Larry Tyes biografi är ett gediget och ganska detaljerat hantverk. Den är dessutom ett porträtt inte bara av Robert utan av hela klanen Kennedy. Denna särpräglade familj vars sammanhållning under fadern Joes närmast diktatoriska ledning lyckades bli en betydande maktfaktor i supermakten USA. På en punkt saknar jag emellertid en djärvare analys, och den gäller frågan varför de båda bröderna blev mördade. Det är när det kommer till kritan deras död, inte deras liv, som är det mest uppseendeväckande i brödernas karriär. Mord på brödrapar hör som sagt inte till vanligheten inom politiken, och frågan varför båda bröderna blev offer för lönnmördares kulor tycks mig när allt annat är sagt förbli en gåta.

Diskussionen om morden har handlat om vem som höll i vapnen. Den frågan tycks mig mindre intressant, jämfört med frågan varför någon eller några ansåg sig manade att ända brödernas liv. Ingen av dem var någon starkt profilerad politiker. De stack inte ut mer än företrädarna eller efterträdarna har gjort. De höll sig, även efter Roberts omvärderingar, till allfarvägen i amerikansk politik, med ett uppfriskande inslag av ungdomlig kraft och energi. De var inte som bröderna Gracchus, 2 000 år tidigare, sociala reformatorer som skoningslöst påtalade bristerna i statens styrelse och avslöjade den maktägande klassens utplundring av allmänna medel. Däremot var de söner till en man vars rikedom väckte många frågetecken och anklagelser om otillåtna affärer.

Det hade varit intressant om Larry Tye hade offrat lite mer krut på fadern och inte bara granskat sönerna. Familjens svarta får var nämligen Joseph Kennedy med sin Hitlerbeundran, sin antisemitism och sina yviga affärer, som ju kan vara farliga saker.

Om det nu inte var någon mörk komplott, inom politiken eller inom den undre världen, som beseglade Kennedybrödernas öde – vad var det då? Var det bara ett extremt och överdrivet utslag av den lilla människans avund inför två unga män som förunnats allt – rikedom, charm, begåvning och talang? Var det bara ett utslag av en defekt i demokratins rättighetsmoral och i synnerhet i den amerikanska demokratin med dess utpräglade dröm om personlig framgång? När varje människa hyser drömmen om rikedom och makt finns en grogrund hos alla dem som inte kommer ens i närheten av drömmens hägring – en grogrund som kan alstra en okontrollerbar avund, en avund som till sist kräver blodsoffer för att kunna uthärdas.

Denna förbryllande gåta tycker jag att Larry Tye förbigår, speciellt med tanke på att han i biografins senare del tycks lägga upp till en diskussion av just denna problematik. Han tecknar i biografins senare kapitel bilden av en Robert Kennedy, som var på väg mot en långt mer radikal och kontroversiell politik än den som han fört medan han vandrat i broderns och faderns skugga. Kanske kan man hoppas på att Larry Tye har lusten, orken och viljan ett skriva ännu en Kennedybiografi, men denna gång om familjens överhuvud. En man vars hänsynslöshet, beslutsamhet och vinstbegär vida överträffade de båda sönernas. Kanske ligger svaret på frågan om varför sönerna måste dö i ett slags omvänt Oidipusdrama, hos fadern?

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Det tar tio år av Nils Lundgren

3) Alternativ feminism av Eli Göndör

4) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

5) Ett förvirrat Europa av Fredrik Erixon

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den femte drottningen av Carina Burman

2) Inga experiment av PJ Anders Linder

3) Är det kris för kvinnligheten? av Annika Borg

4) Ett kulturmord i vardande av Cecilia Lindqvist

5) De som har gått före oss av Henrik Nilsson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...